- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1072

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1072

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Mottagarens egenskaper som funktion av
omgivningens temperatur; a-känslighet vid 10 mW uteffekt,

a–-känslighet vid 20 dB signal-brus förhållande (30 °/o

modulation), b dämpning av närliggande kanal (10 kHz),
c godhetstal för den automatiska förstärkningsregleringen,
d total distorsion vid 1 W uteffekt.

lingen mellan kollektor och bas. Avkopplingen av
injektorn till jord är ej fullständig. Detta medför, att
transistorns belastande inverkan på oscillatorkretsen minskas.
Variationer i kapacitansen bas—injektor kommer ej
heller att påverka stabiliteten hos oscillatorn, eftersom
av-kopplingskondensatorn, som ligger i serie med
bas—in-jektorkapacitansen, är förhållandevis stor. Oscillatorn
levererar till injektorn på biandaren en spänning av ca 0,4 V,
vilket i detta fall är tillräckligt för att ge en optimal
blandningsförstärkning på 20 dB.

Mellanfrekvenssignalen (455 kHz) förstärks i två jordade
injektorsteg, där de tre kopplingsnäten utgörs av två
kapacitivt kopplade dubbelavstämda transformatorer och en
enkelavstämd transformator. Valet av det belastade
godhetstalet (Q-värdet) hos dessa kretsar representerar en
kompromiss mellan selektivitet och kopplingsförluster.
Total förstärkning i den neutraliserade
mellanfrekvensförstärkaren uppgår till ca 50 dB.

Förstärkningen regleras automatiskt i
högfrekvensför-stärkarsteget och första mellanfrekvenssteget. Man
utnyttjar härvid förstärkningens beroende av
injektorström-men. De variationer av injektorströmmen i detektorsteget,
som uppstår vid olika signalnivåer, påföres med omvänt
tecken de reglerade stegens injektorer, så att avsedd
förstärkningsreglering nås. Den från detektorn renodlade
signalströmmen förstärks 40—50 gånger i ett injektorjordat
drivsteg. Trots att detta steg är stabiliserat enligt antydd
metod, ökar likströmmen i kollektorkretsen från 15 mA
vid rumstemperatur till 30 mA vid + 80°C och sjunker till
endast 10 mA vid — 40°C. Med en transformator överföres
signalen sedan till det mottaktkopplade slutsteget.

Olinjariteter i slutsteget orsakade vid strömväxling från
den ena transistorn till den andra, nedbringas till ett
minimum genom att man försett transistorerna med en
konstant förström på ungefär 20 mA. Detta värde är
tämligen oberoende av temperaturen och upprätthålles över
ett stort temperaturintervall med hjälp av en
spänningsdelare bl.a. innehållande två termistorer.

Med ett 6,6 V kollektorbatteri nås maximalt 6 V sving
på utsignalen, vilket för 2 W uteffekt kräver 0,67 A
toppvärde hos strömmen. Högtalarens talspole har en impe-

dans på 4 ohm. Denna transformeras av en bifilarlindad
autotransformator till den för transistorerna erforderliga
impedansen 9 ohm.

Konventionella åtgärder är vidtagna för att undvika
störningar från bilens tändsystem. Således finns ett
lågpassfilter — bestående av en spole och en kondensator — i
antennkretsen för eliminering av de högfrekventa
störningarna. Tändningssystemet belastar batteriet stötvis och
detta ger upphov till lågfrekventa störningar i
strömmatningen. Med hjälp av ett motstånd på 33 ohm och en
kondensator på 3 000 [iF hindras dessa störningar att nå de
delar av apparaten, där signalnivån är låg.

Då uteffekten ej begränsas av transistorernas maximala
effektförlust, kan apparaten mycket väl matas från ett
12 V bilbatteri. Möjlig uteffekt höjs därvid till mer än det
dubbla eller ungefär 4 W vid 10 %> distorsion.

Hela apparaten uppges kräva endast en tiondel av den
effekt som en vanlig bilradio förbrukar. Man bör
härvidlag dock nogsamt beakta, att av denna tiondel åtgår över
hälften till skalbelysningen (Proceedings of the Institute
of Radio Engineers 1955 s. 671). J Dubois

Kalciummagnesiumaconitat. Fastän aconitsyra näst
aminosyrorna är den rikligast förekommande syran i
sockerrörsmelass erhölls den tidigare bara som en dyrbar
dehydrationsprodukt av citronsyra. Numera utvinns den
emellertid i teknisk skala ur melass i en amerikansk fabrik
som hittills är den enda av detta slag i världen. Man kan
framställa 1 800—2 300 t/år aconitsyra ur meelass från
sockerrör odlat i Louisiana och Florida. Melass från den
förra staten är lämpligast. Dess halt av aconitsyra är i
medeltal 5 %> av torrsubstansen. En råvara med mindre
än 3 %> aconitsyra kan inte bearbetas ekonomiskt.

En av aconitsyrans viktigaste användningsområden är
som estrar med hög molvikt, vilka utnyttjas som
mjuk-ningsmedel för plaster. Den vanligaste estern är
tributyl-aconitat, men man använder också triamyl-, triallyl- och
tri(2-etylhexyl)-aconitat. Estrarna är för närvarande 25—
50 °/o dyrare än dioktylftalat, varigenom deras användning
är begränsad till speciella plaster, vilka de ger vissa
egenskaper, såsom relativt stor ljusstabilitet.

I princip isoleras aconitsyran genom fällning som
kal-ciummagnesiumakonitat ur vilket syran sedan frigörs och
förestras. Melassen innehåller vanligen något
kalciumjoner och tillräcklig mängd magnesiumjoner. Man
behöver därför till den med vatten utspädda melassen bara
sätta så mycket kalciumklorid som behövs för att
magne-siumdikalciumaconitat skall bildas enligt formeln:

Den mängd kalciumklorid som behöver tillsättas beror på
melassens typ. Den är vanligen 20—40 % av den mängd
som teoretiskt fordras för bildning av trikalciumaconitat
(H W Haines jr & L G Joyner i Industrial & Engineering
Chemistry febr. 1955 s. 178—186). SHl

Starka fogar genom hårdlödning. Det har visat sig att
man med silverlod kan göra stumlödda fogar som har en
brottgräns fyra gånger lodets. En förutsättning är att lod
och grundmetall inte ger intermetalliska föreningar.
Denna fordran uppfyller kolstål och finsilver.

Då de ytor, som skall hopfogas, måste vara fullständigt
oxidfria, har lödningen utförts i en reducerande
gasblandning (10 °/o väte, 90 °/o kväve) och inget flussmedel har
använts. Lodets tjocklek i den färdiga fogen måste vara
mycket liten och grundmetallytorna har därför
precisions-slipats och polerats före lödningen. Trots detta kan ibland
oxider bildas under upphettningen varvid svaga fogar
erhålles.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/1092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free