- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1073

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

193

När silvret väter stålytorna fullständigt får fogen en
hållfasthet som betydligt överstiger lodets och beror av
grundmetallens. När dennas brottgräns är t.ex. 4 830 kp/cm2,
blir en 3,5 |.i tjock fogs i bästa fall 4 690 kp/cm2, men om
grundmetallens brottgräns är 7 665 kp/cm2, blir fogens
5 900 kp/cm2 (Engineers’ Digest juli 1955 s. 310). SHl

Spänningskorrosion hos mässing. Mangan, bly och järn
i mässing ökar benägenheten för spänningskorrosion (jfr
Tekn. T. 1954 s. 731). Man har emellertid funnit att små
mängder tenn eller kisel avsevärt minskar faran för
sprickbildning. Ofta kan man avspänningsglödga
mässingsföremålen efter färdigställandet och sålunda undvika
spänningskorrosionen, men nya spänningar kan uppstå, om
föremålen blir utsatta för tryck. Ett av de vanligaste
korrosionsmedierna för mässing är fuktig ammoniak. Om tiden
för inträdande brott i en hållare inspända mässingstrimlor
i fuktig ammoniakatmosfär observeras, får man för en
mässing med 85 °/o Cu 30 h och för en med 85 °/o Cu,
1 0/o Si 96 h till inträdande sprickbildning (H Steinle i
Metall juni 1955 s. 492). V T—h

Natriumperborat. Då natriumperborat innehåller aktivt
syre har det länge använts som blekmedel framför allt i
tvättmedel. När det omkring 1900 började tillverkas i
kommersiell skala kände man bara två framställningssätt,
nämligen reaktion av väteperoxid med borax och den sura
metoden genom reaktionen Na2B407 + 4 Na202 + 6 HCl +
13 H20 = 4 NaB02 • H,0„ • 3 HaO + 6 NaCl. Som synes går
60 °/o av natriumet förlorat som koksalt.

Under 1920-talet utexperimenterades en ny metod, vid
vilken natriummetall underkastas reglerad oxidation i två
steg

4 Na + 02 = 2 Na,0
2 Na20 + 02 = 2 Na202

Denna metod är mycket arbetsbesparande i jämförelse
med de tidigare använda.

I slutet av 1920-talet utarbetades i USA en process vid
vilken både borax-väteperoxid- och
borax-natriumperoxid-reaktionen utnyttjas. Härigenom undviks dessas
olägenheter. I vattenlösning reagerar natriumperoxid enligt
formeln

Na202 + 2 H20 —» 2 NaOH + H202
Vid närvaro av borax erhålls

Na2B A + Na202 + 4 H20 —►
NaB02 • H202 • 3 H20 + 3 NaBO,

Genom tillsats av 3 mol väteperoxid till
borax-natriumper-oxidlösningen får man nära 100 °/o utbyte av
natriumperborat. Natriummetaboratet omvandlas nämligen enligt
formeln

3 NaB02 + 3 H20„ + 9 H„0 = 3 NaB02 • H202 • 3 H,0

Denna process utgör det största framsteget hittills för
icke-elektrolytisk framställning av natriumperborat.
Förbrukningen av saltet har stigit kraftigt sedan andra
världskriget (Industrial Chemist aug. 1955 s. 385). H Me

Infrarödpyrometern. Strålningspyrometrar har länge
använts när det material, vars temperatur skall mätas, är
oåtkomligt, korrosivt, nötande eller radioaktivt eller om
en mätning utan kontakt mellan föremål och mätdon
fordras. Dessa instrument kan emellertid inte användas för
temperaturer mycket under 425°C. De är särskilt lämpliga
för höga temperaturer upp till 1 500°C eller mer.

Man har emellertid nu konstruerat infrarödpyrometrar
som kan användas inom temperaturområdet —100 och
+ 500°C. De uppges vara mycket känsliga. En
temperaturdifferens på bara 0,04°C kan registreras även vid så
snabba mätningar som tio per sekund. På 900 m avstånd kan
man mäta en temperaturändring på 0,1°C. Hittills kon-

struerade instrument är avsedda för vetenskapligt bruk,
men man planerar tillverkning av enklare och billigare
typer för industriellt bruk.

Instrumentens värmekänsliga del är en termistor
bestående av mangan-, nickel- och koboltoxider. Dessa är
halvledare, och deras resistens avtar med växande
infraröd-bestrålning. Då termistorn är inkopplad i en strömkrets,
bestäms spänningsfallet i den av den infallande
infraröd-strålningens intensitet. Eftersom ett materials temperatur
står i relation till dess infrarödstrålning, kan den mätas
på detta sätt. Synligt ljus, som kan störa mätningen
utestängs med filter.

Termistorn är mycket liten, 10 u tjock och 1 mm i
kvadrat. Tilledningstrådarna av platina är så fina att de
måste hanteras under mikroskop. Strålning från andra
källor än det föremål, vars temperatur skall mätas, kan
vålla betydande störningar, och det är ofta svårt att
undvika dessa. För att minska denna olägenhet har man givit
infrarödpyrometern ett "synfält" på bara 0,5—1°
(Industrial & Engineering Chemistry aug. 1955 s. 7 A, 9 A). SHl

Böcker

Lärobok i kemi för gymnasiet, 8:e uppl., av Georg
Böös, J Lundberg & Ido Leden. Norstedts, Stockholm
1953. 314 s., 87 fig. 8,75 kr.

Framställningen fyller i stort sett kraven på modernitet.
Den nuvarande uppfattningen om atomernas byggnad
skildras sålunda bra på ett tidigt skede. Brönsteds
syra-basteori är klart och redigt beskriven samt konsekvent
genomförd. Boken är lättläst, men framställningen
förefaller väl ordrik och omständlig; upprepningar är inte
alltför sällsynta. Språkbehandlingen är i stort sett god.

Nomenklaturen är inte fullt tillfredsställande. På s. 57
uppges t.ex. att "H„S207 kallas pyrosvavelsyra, ofta även
rykande svavelsyra ... eller oleum". De båda senare
namnen används emellertid för en lösning av S03 i svavelsyra
med växlande sammansättning. "En kloridjon är en
kemisk förening av en kloratom och en elektron" (s. 108),
innebär en utvidgning av begreppet "kemisk förening" som
inte torde vara accepterad.

Numera kallas t.ex. "zinkammoniakklorid" (s. 161)
zink-tetramminklorid och "kupriammoniakklorid" (s. 166)
kupritetramminklorid eller hellre koppar(II)
tetramminklo-rid. "Poler i galvaniska element" och "vätgaspol" (s. 170)
skall givetvis vara elektroder... resp. vätgaselektrod.
"Guldklorvätesyra" (s. 178) och "platinaklorvätesyra" (s.
207) kallas numera kloroguldsyra resp. kloroplatinasyra.

Inom organisk kemi tillämpas för närvarande gällande
nomenklaturregler i stort sett för alifatiska kolväten, utom
acetylenkolvätena som givits ändelsen -in (s. 212) i stället
för -yn. Reglerna tillämpas även för envärda alkoholer,
men sedan överges de. "Glycerin" (s. 218) står sålunda för
glycerol och t.ex. "bensol", "toluol" för bensen, toluen.
"Alkylhalogener" (s. 219) skall vara alkylhalogenider eller
halogenkolväten. "Alkylammoniumsalt" (s. 219) bör vara
akylaminsalt. "Urinämne" (s. 103) ersätts lämpligen med
karbamid.

Uppgifterna om ämnens användning och beskrivningarna
av tekniska processer är till stor del föråldrade och
felaktiga; nomenklaturen avviker mycket från den i dag
brukliga. På s. 63 står t.ex. "Under det att kväve i fri form
ej användes till annat än gasfyllning i vissa slag av
elektriska glödlampor ...", vilket är missvisande. Gasfyllda
glödlampor innehåller nämligen numera vanligen argon
försatt med litet kväve, men detta har stor industriell
användning, bl.a. som skyddsatmosfär och vid
ammoniak-syntes.

"Kalcium har ingen nämnvärd praktisk användning"
(s. 143) är ett något förhastat påstående. Det används
nämligen i teknisk skala som reduktionsmedel bl.a. inom
metallurgin, t.ex. vid framställning av uran. Magnesium

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/1093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free