Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1956 - Organ för höjd produktivitet? av Sven H Åsbrink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Organ för höjd produktivitet?
Direktör Sven H Asbrink, Stockholm
Samverkan mellan företag för att höja
effektiviteten — eller produktiviteten, som den
ganska otillfredsställande term lyder, som den
utländska debatten alltmer tvingar på oss — kan
sägas bestå i ett överlämnande av vissa av
företagens normala funktioner till centrala organ,
som genom specialisering anses ha
förutsättningar att utföra dem bättre än det enskilda
företaget. Det rör sig då i regel om fyra typer av
funktioner, nämligen: forskning (även
främjande av forskning), insamling av
kunskapsmaterial samt spridande av detta material genom
information och utbildning.
Det nät av organ, som näringslivet — och även
samhället — byggt upp för denna art av
produktivitetsfrämjande verksamhet, är utomordentligt
omfattande och varierat.
Det svenska industrisamhällets
huvudorganisationer: Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges Industriförbund (SIF),
Landsorganisationen (LO) och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) med sina många
branschförbund bedriver alla en mer eller mindre
omfattande produktivitetsfrämjande verksamhet genom
t.ex. utredningar, information, utbildning och
konsultation. Ofta har de också specialiserade
underorgan av typen Yxtaholmsskolan,
Personaladministrativa Rådet, Arbetsledareinstitutet,
LO-skolan osv. Forskning och utbildning
beträffande för näringslivet viktiga ämnen har en mäktig
ehuru ekonomiskt tyvärr svältfödd arsenal av
institutioner: forskningsråd och kommittéer,
universitet och högskolor, special- och
branschlaboratorier m.fl. Ofta lämnar näringslivet
direkta bidrag till denna verksamhet. Det finns
många samarbetsorgan mellan näringsliv och
samhälle av typen
Ingeniörsvetenskapsakade-mien (I VA), Hemmens Forskningsinstitut (HFI),
Standardiseringskommissionen (SIS),
Varudeklarationsnämnden m.fl., statliga organ av typen
Statens Organisationsnämnd, Statens
Provningsanstalt m.fl. och företagarföreningarna ute i
länen med låneverksamhet och rådgivning. Det
finns även fristående organisationer av typen
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS)
och en mängd av föreningar med utrednings- och
utbildnings- och informationsverksamhet på sitt
Föredrag i avd. Industriell Ekonomi och Organisation den 8
december 1955.
338.011(485)
program, alla engagerade i
produktivitetsfrämjande arbete.
Det är naturligtvis ofta en ren definitionsfråga
hur stor mängden av produktivitetsfrämjande
organ bedömes vara; med god men litet
överdriven vilja kunde man t.ex. räkna både
skolväsendet och t.o.m. sjukvården som
produktivitets-främjande. Men även vid en mer strikt
definition blir mängden stor. Jag har gjort en lista
över enbart de organ, som utför ett påtagligt
produktivitetsfrämjande arbete för industrin;
den upptar ca 250 institutioner! Det är
onekligen en i varje fall siffermässigt rätt
imponerande arsenal för ett litet land som vårt.
Internationellt samarbete
Det produktivitetsfrämjande arbetet stannar
emellertid inte vid rikets gränser. Det har också
internationella förgreningar, över Europa
sträcker sig för närvarande två "kedjor" av centrala
produktivitetsinstitut i de olika länderna.
Den ena kedjan, den äldsta, består av "privata",
dvs. av näringslivet självt skapade institutioner,
som samarbetar internationellt över ett
gemensamt sekretariat i Genève, Comité International
de 1’Organisation Scientifique (CIOS). Till
denna kedja hör institutioner såsom British
Insti-tute of Management, Nederlands Instituut voor
Efficiency, Comité National de l’Organisation
Fran^aise osv. I några länder är det inte institut
utan kommittéer, som svarar för kontakten.
Detta är fallet med Sverige, där Svenska
Nationalkommittén för Rationell Organisation
(SNRO) omfattar 21 större
näringslivsorganisationer och organ. Nationalkommittén skall
förmedla svenskt deltagande i de vart tredje år av
CIOS hållna företagsledningskongresserna (t.ex.
Stockholmskongressen 1947), organisera
inter-skandinaviska konferenser i företagsledning m.m.
och till medlemsorganisationerna i Sverige
förmedla det informationsmaterial som kommer in
från övriga medlemsländer. Verksamheten inom
SNRO har givit ett värdefullt utbyte framför
allt i form av personliga internationella
kontakter. Verksamheten på det inhemska planet har
dock knappast blivit vad man ursprungligen
avsett.
Den andra produktivitetskedjan i Europa
består av de i regel halvstatliga produktivitets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
