Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1956 - Värmeteknik inom atomkraftverk, av P H Margen - Strålskyddsfrågor, av Lars Carlbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956
93
Litteratur
1. Hinton, C: The graphite-moderated gascooled pile and its place
in power production. Internat. Conf. Peaceful Uses of Atomic Energy,
Genève 1955 P/406.
2. Iskenderian, II P m.fl.: Boiling water reactors for industrial
power. Internat. Conf. Peaceful Uses of Atomic Energy, Genève 1955
P/495
3. Chancey Starr: A sodium graphile reactor 75,000 electrical
kilowatt power plant. Internat. Conf. Peaceful Uses of Atomic Energy,
Genève 1955 P/493.
4. Mogard, H: Observations ön the corrosion of uranium in liquid
sodium. Internat. Conf. Peaceful Uses of Atomic Energy, Genève
1955 P/787.
5. Boesciioten, F: Ön the possibility to improve the heat transfer
of uranium and aluminium surfaces in contact. Internat. Conf.
Peaceful Uses of Atomic Energy, Genève 1955 P/947.
6. Mc Adams, W II: Heat transmission. New York 1954.
7. Jens, W II & Lolts, P A: Analysis of heat transfer burnout
pressure drop and density data for high prcssure water. Argonne
National Laboratory 1951 maj.
8. Liquid metals handbook. NAVEXOS P-733 1952 juni.
9. Margen, P H: Determination of economic steam cycle for nuclear
power stations. Engineer 198 (1954) juli 23 s. 112—115, juli 30 s. 148—150.
Strålskyddsfrågor
Fil. lic. Lars Carlbom, Stockholm
Ännu finns inget atomkraftverk i fullstor skala
i drift. Detta gör, att en bedömning av
strålris-kerna måste bli en extrapolation av
erfarenheterna från de högeffektsreaktorer, som byggts för
andra ändamål, såsom plutoniumproduktion och
forskningsverksamhet. Inom dessa områden
finns nu en omkring trettonårig erfarenhet, om
reaktorepokens början räknas från den 2
december 1942, då den första uranreaktorn blev
kritisk.
Redan tidigare hade viss erfarenhet av
strål-risker och deras bemästrande vunnits inom
industrier, som utvann och bearbetade uranmalm, och
där radium framställdes eller användes
industriellt. De mängder radioaktiva ämnen, som
man före reaktorernas tillblivelse hade arbetat
med, var dock blygsamma jämfört med de
aktiviteter, som reaktorer producerar.
Man var dock genom dessa tidigare
erfarenheter medveten om riskerna, och därför har
skydds- och säkerhetsfrågorna redan från början
tillmätts stor betydelse inom reaktortekniken.
Olycksfallsfrekvensen har därför varit mycket
låg. Enbart i USA torde storleksordningen 80 000
personer för närvarande vara sysselsatta inom
atomenergiområdet i AEC:s regi, och man har
där under hela tiden från 1942 endast haft två
dödsfall genom strålskador, och antalet övriga
strålskadefall1 är endast 17. Strålskadorna svarar
alltså endast för en helt försumbar del av totala
antalet olycksfall.
Strålskadornas natur och olika strålrisker
När radioaktiv strålning passerar materia,
avger den en del av sin energi. Detta sker genom
jonisation eller excitation av atomerna utefter
strålningens väg eller när det gäller snabba
neutroner genom överföring av rörelseenergi till de
atomer med vilka neutronerna kolliderar. De
härvid bildade rekylkärnorna är emellertid joni-
611.898.5 : 620.039.4
serade och har samma verkan som övriga
laddade partiklar. Vid infångning av termiska
neutroner uppstår alltid joniserande strålning av
något slag. Samtliga strålslag har alltså
joniserande verkan på den materia, som passeras.
Härvid uppstår förändringar i den kemiska
strukturen hos de molekyler som berörs, och i levande
vävnad kan detta medföra förstörelse av vissa
celler och i andra inträffar skadliga förändringar.
I första hand bestäms den uppkomna skadan av
den per viktsenhet absorberade energin eller
dosen. Vissa av de uppkomna skadorna läks,
varför dosens fördelning i tiden spelar roll för
strålningens fysiologiska verkan. Vid små doser synes
strålningens doshastighet, dvs. absorberad
energimängd per tidsenhet, ej spela någon roll för
strålskadornas uppkomst. Vidare bestäms
givetvis skadans omfattning av hur stor del av
kroppen, som bestrålas.
Dosen av röntgenstrålning och lågenergetisk
7-strålning mäts i enheten röntgen. Denna är
knuten till absorption av röntgenstrålning i luft, och
en röntgen (R) motsvarar absorptionen av ca
84 erg/g luft. Dessutom har en dosenhet införts,
som gäller all slags strålning, nämligen rad. En
rad är den strålningsmängd, som i ett
godtyckligt material avger 100 erg/g.
Då strålning med hög specifik jonisation,
såsom ct-strålning, har större biologisk verkan än
7- och röntgenstrålning vid samma
energiabsorp-tion per viktsenhet, vägs de olika strålslagens
verkningar genom införande av en faktor, som
kallas strålningens relativa biologiska
effektivitet. Denna är för 7- och ß-strålning 1, för
ct-strålning 20, för snabba neutroner ca 10 och för
termiska 5. Den på detta sätt vägda rad-enheten,
som är ett direkt mått på strålningens biologiska
effekt, kallas rem.
Man brukar indela strålriskerna i interna och
externa. Interna risker uppstår genom strålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>