Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1956 - Strålskyddsfrågor, av Lars Carlbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
, TEKNISK TIDSKRIFT
från radioaktiva ämnen, som kommit in i
organismen genom lungorna eller
matsmältningsapparaten eller genom sår. Externa risker
uppkommer genom strålkällor utanför organismen.
l)e interna riskerna är i allmänhet svårast att
skydda sig mot. Vissa radioaktiva ämnen, såsom
Ra, Pu och Sr upplagras i skelettet, sedan de
kommit in i kroppen och utskiljes därifrån
ytterst långsamt. Dessa ämnen, särskilt de med
lång halveringstid, är de farligaste och vållar de
största skyddsproblemen.
De skador, som kan uppstå genom bestrålning,
utgörs inte endast av skador på individen utan
kan också drabba de arvsbärande generna i form
av mutationer, vilka vanligen är av ogynnsamt
slag. Bestrålning av könsorganen leder sålunda
till en ökad mutationsfrekvens, vilken är
proportionell mot dosen. Det finns alltså ingen
undre dosgräns, under vilken inga genskador
uppträder. Genom djurförsök har man uppskattat,
att en fördubbling av människans
mutationsfrekvens uppträder vid en bestrålning av
könsorganen med 30—80 rem under den fertila perioden.
De individskador, som uppstår vid större
stråldoser, drabbar i första hand de speciellt
strålningskänsliga vävnaderna, såsom
lymfkörtelsystemet, benmärgen och lymfocyterna i blodet.
Därför är förändringar i blodbilden, i första hand
i det relativa antalet av olika slags vita
blodkroppar, ett av de första tecknen på strålskada.
Som tidigare nämnts, spelar ett flertal faktorer
in på den biologiska verkan av en viss stråldos.
En engångsdos, som erhålles på kort tid, har
sålunda större verkan än samma dos uppdelad i
deldoser, fördelade i tiden.
Man har genom erfarenheter av strålskador
ansett sig kunna fastlägga vissa toleransdoser,
vilka, om de erhålls varje vecka under hela den
arbetsföra åldern, ej anses framkalla några
påvisbara skadliga biologiska effekter. För extern
bestrålning av hela kroppen med /-strålning
gäller t.ex. veckotoleransdosen 0,3 R. Dessa
toleransvärden avser personal, som yrkesmässigt
arbetar med radioaktiv strålning. Om större
befolkningsgrupper är utsatta för strålning, bör en
tiondel av dessa värden eftersträvas.
Med kännedom om normalkonsumtionen av luft
och vatten samt olika grundämnens väg i
människokroppen har man ur det ovan angivna
toleransvärdet för bestrålning kunnat bestämma
toleransnivåer för olika ämnen i luft och
dricksvatten. För ospecificerad aktivitet gäller för
vatten 10’7 [xG/ml av såväl ß- som ct-strålare (1
cu-rie = 3,7 • 1010 sönderfall per sekund), medan
toleransvärdet för luftburen eller gasformig
aktivitet satts till 10-9 nC/ml för ß-strålare och 5 -10"12
jxC/ml för ct-strålare2.
Som jämförelse kan nämnas, att den naturliga
bakgrundsstrålningen av kosmisk strålning,
strålning från marken och luftburen aktivitet
samt intern bestrålning från kalium, radium och
andra naturligt aktiva ämnen i kroppen ger en
veckodos av ca 0,004 rem. En engångsdos av
25 R /-strålning given på kort tid och omfattande
hela kroppen anses ej ge några påtagliga
skadliga effekter, medan 400 R extern bestrålning
under samma förhållanden medför 50 % dödlighet.
De metoder man använder för att övervaka
strålrisker är dels profylaktiska i form av
strålskydd av olika slag samt en övervakning av
strålningsnivåerna på arbetsplatsen, dels består de i
kontinuerlig mätning medelst burna dosmätare
av de doser av olika strålslag, som en person
ådrar sig. Regelbunden kontroll av blodbilden
och av mängden aktivitet i exkret från kroppen
för bestämning av mängden upplagrade aktiva
ämnen tillämpas också. Man kan även direkt
mäta strålningen från /-strålande ämnen i
kroppen med oerhört känsliga mätinstrument.
Risker vid reaktorer
Vid klyvningen av en urankärna fördelar sig
energin på följande sätt:
Prompt utsänd strålning vid klyvning MeV Fördröjd
strålning från
klyvningsprodukterna MeV Totalt MeV
Lokalt
verksam (kort räckvidd) [-Klyvningsfragmentens-] {+Klyvningsfragmen- tens+} kinetiska energi 168 ± 5 ,^-strålning 7 175
I rummet fördelad verkan Neutronernas
kinetiska energi 5 ± 0,5;
/-strålning 4,6 ± 1 /-strålning 6 16
Totalt 178 13 ± 2 191
Neutrinoenei 11 Me V rgi 11
Total
klyvningsenergi 202
Den strålning, som skapar de största externa
riskerna, är under pågående körning av en
reaktor den prompt utsända /- och
neutronstrålningen, /-strålning, som uppstår vid
neutroninfång-ning, samt klyvningsprodukternas /-strålning.
Den sistnämnda svarar tillsammans med av
neutronerna inducerad aktivitet i reaktorns
konstruktionsmaterial för de väsentliga externa
riskerna i en reaktor, som är ur drift.
Interna risker uppstår genom
klyvningsprodukter och inducerad aktivitet samt genom
reaktorbränslet självt eller ur detta bildade aktiva
ämnen, som ej är klyvningsprodukter, i den mån
aktiviteten fritt förekommer som gas eller damm
eller under sådana omständigheter, att den kan
komma in i kroppen.
De externa strålriskerna bemästras efter tre
olika linjer:
man söker i möjligaste mån minska mängden
aktiva ämnen i områden, där personal måste
arbeta;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
