Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1956 - Strålskyddsfrågor, av Lars Carlbom - Framställning av toriumpulver, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956 97
Fig. 1. Behandling av avfallsprodukterna från en atomreaktor*.
Man arbetar därför med olika metoder för att
fixera aktiviteten i fast form, varefter
havsbottnen skulle kunna användas soin lagringsplats.
En metod som föreslagits är absorption av de
aktiva ämnena i naturliga, jonbytande leror, t.ex.
av montmorillonittyp, i vilka de efter bränning
fixeras effektivt, varefter utlösningen i
havsvatten är obetydlig. En annan möjlighet är
resistenta behållare, men vid lagring i saltvatten
under hundratals år är detta ett svårt
problem.
En intressant översikt över framtida
atomkraftverks avfallsproblem har givits av Glückauf6. Han
uppskattar den mängd atombränsle, som kan
komma att förbrukas årligen inom en
överskådlig framtid, till högst 1 000 t. Efter diskussion
av olika möjligheter kommer han fram till ett
schema för behandling av avfallsprodukterna,
enligt vilket de mest långlivade isotoperna 90Sr
(halveringstid 27,7 år) och 137Cs (halveringstid
33 år) separeras från övriga
klyvningsprodukter.
Genom lagring av de kortlivade produkterna i
behållare under 13 år utnyttjas reduktionen i
aktivitet genom det radioaktiva sönderfallet så
att avfallet slutligen kan släppas ut i havet. De
separerade Sr- och Cs-isotoperna kan fixeras i
leror och användas t.ex. som strålningskällor
någon tid, varefter de lagras. Dessa och
ytterligare några synpunkter på avfallets behandling
framgår av fig. 1.
Som framgår av denna redogörelse är de interna
riskerna allvarligast, när det gäller atomålderns
strålskyddsproblem. Avfallsproblemen är därvid
ej de minst viktiga. Ett vårdslösande av
avfalls-disponeringen kan nämligen leda till en ökning
av strålningsnivån i naturen över avsevärda
områden, varigenom stora befolkningsgrupper
berörs. Detta gör, att de genetiska verkningarna av
strålningen kan komma att öka i betydelse. En
ekonomisk och säker lösning av
strålskyddsfrågorna i samband med atomkraftverk utgör
därför en viktig förutsättning för en
atomkraftproduktion i stor skala.
Litteratur
1. The protection of ivorkers against ionising radiations.
International Labour Office, Genève 1955.
2. Maximum permissible amounts of radioisotopes in the human
body and maximum permissible concentrations in air and water.
Nat. Bur. Stånd. Handbook 52, Washington 1953.
3. Control of radiation hazards in the atomic energi) program. U.S.
A.E.G. 1950.
4. Meteorologg and atomic energg. U.S. A.E.C. 1955-
5. Mari.ey, W G & Fry, T M: Radiological hazards from an escape
of fission products and the implications in power reactor location.
Internat. Conf. Peaceful Uses of Atomic Energy, Genève 1955 P/394.
G. Glückauf, E: Long-term aspects of fission product disposal.
Internat. Conf. Peaceful Uses of Atomic Energy, Genève 1955 P/398.
Framställning av toriumpulver. De flesta äldre metoder
för framställning av toriummetall ger denna i pulverform.
Så är fallet t.ex. vid elektrolys av KThF5 i en smälta av
lika delar NaCl och KC1 samt vid reduktion av
torium-halogenider med Ca, Mg eller Na.
Det bästa sättet att tillverka ett pulver, lämpligt för
pul-vermetallurgisk teknik, torde dock vara hydridprocessen.
Torium i form av svamp, massiv metall eller spån kan
nämligen överföras till hydrid genom upphettning i vätgas
av atmosfärstryck, och hydriden sönderfaller vid
upphettning i vakuum.
Metallen överförs först till dihydrid ThH, vid 600—650°C.
Härvid faller chargen inte sönder till pulver. Genom
fortsatt reaktion med väte vid lägre temperatur, bäst ca 250°C,
fås en högre hydrid Th4H15 varvid chargen faller sönder till
ett grovt pulver. Man höjer sedan temperaturen till 500°C
under 1 at a vätgastryck varvid Th4H15 övergår till ThH,.
Dihydriden sönderdelas slutligen vid 700°C och lågt tryck.
Processen kan lämpligen utföras i kärl av stål, helst
rostfritt.
Det erhållna metallpulvret är ganska grovt men kan lätt
brytas ned till 0,55 mm kornstorlek. Finare pulver kan
erhållas om den spröda hydriden mals i kulkvarn under
inert atmosfär innan den sönderdelas. Metallkornens
plasticitet beror på utgångsmaterialets renhet och
slutproduktens vätehalt. Om man vid hvdridens sönderdelning
evakuerar till 0,5 torr vid 700°C, blir pulver av mycket ren
gjuten metall mjukt och kan lätt formas till duktila
presskroppar.
Grovt toriumpulver kan hanteras i luft vid
rumstemperatur utan att ta eld. Om pulvret är nytillverkat eller om
det befriats från okluderade gaser, kan det emellertid ta
eld vid plötslig exponering för luft. Fint toriumpulver
absorberar troligen betydande mängd syre och kväve ur
luften. Syret kan man inte avlägsna genom upphettning i
vakuum, och detsamma gäller av allt att döma även för
kvävet (P Chiotti & H A Wilhelm i Metal Progress dec. 1955
s. 78—80). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
