Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 14 februari 1956 - Nya material - Styv polyeten, av SHl - Tixotropa färger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
, TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Jämförelse av
HT- och LT-polyetens
styvhet; 150 mm rör
med 12 mm
godstjocklek, HT-polyeten
överst.
lysator en metallorganisk komplexförening av typen
Me(R)w, där Me kan vara Be, Al, Ga eller In och R väte,
alkyl eller en envärdig aromatisk radikal.
Polymerisa-tionen utförs vid 60—250°C och 1—2 000 at a tryck.
Som katalysator vid den amerikanska metoden används
krom(VI)oxid på en bärare, bestående av 10 °/o
aluminiumoxid och 90 «/o kiseldioxid. Polymerisationstemperaturen
är ca 155°C och trycket 7—35 at a. Man behöver använda
endast så stort tryck att utspädningsmedlet, som vanligen
är pentan eller oktan, hålls i flytande form.
Man har framställt HT-polyeten med upp till 420 kp/cm2
brottgräns mot ca 14 kp/cm2 för LT-poIyeten.
Förlängningen kan vara ända upp till 1 200 °/o för HT-polyeten, men
den beror för vissa typer på hur snabbt provet dras. Den
kan sålunda vara bara 10—30 °/o vid 150 mm/min men
mer än 1 000 % vid 50 mm/min. Detta tyder på att
molekylernas orientering vid dragning sker betydligt
långsammare i HT- än i LT-polyeten. Den förra blir fullständigt
opak vid dragning medan den senare blir mer
genomskinlig.
De värdefullaste egenskaperna hos HT-polyeten torde
emellertid vara dess relativt stora värmetålighet, styvhet
vid rumstemperatur och seghet vid låg temperatur. Den
kan sålunda upphettas lång tid till 120°G utan att ändra
form, medan LT-polyeten inte tål mer än ca 75°C. Den
förra kan därför värmesteriliseras. HT-polyeten blir spröd
först vid avsevärt lägre temperatur än LT-polyeten. Den
deformeras obetydligt vid liten eller medelstor belastning,
och vid 105 kp/cm2 eller mer är den ca 3 gånger så styv
som LT-polyeten (fig. 1).
HT-polyetens genomsläpplighet för gaser är ca en
tredjedel av LT-polyetens vilket torde vara av betydande värde
vid dess användning till livsmedelsförpackningar. Dess
elektriska egenskaper är ungefär desamma som
LT-polyetens och dess resistens mot kemikalier är lika god som
LT-polyetens eller bättre. Dess hårdhet är 60—70 Shore D
mot ca 48 för LT-polyeten.
Formsprutning eller strängsprutning av HT-polyeten
erbjuder inga svårigheter. Materialet kan hanteras i vanliga
maskiner med mycket små ändringar. Det kan vidare
cen-trifugalgjutas i vilken diameter och godstjocklek som helst
(jfr Tekn. T. 1955 s. 770). HT-polyeten kan svetsas med
het gas (Tekn. T. 1951 s. 585) varvid svetsar med en
hållfasthet på minst 80 %> av grundmaterialets praktiskt taget
alltid kan erhållas. Med någon ändring av tekniken kan
HT-polyeten flamsprutas (Tekn. T. 1951 s. 548).
HT-polyeten tycks ha alla de goda egenskaper som
bestrålat LT-polyeten har (Tekn. T. 1953 s. 567; 1954 s. 243,
851). Därför är bestrålning av polyeten emellertid inte
onödig. HT-polyetens användningsområde kan nämligen
avsevärt vidgas genom utnyttjande av denna metod. Vid
bestrålning uppstår tvärbindningar i plasten som
härigenom blir elastisk vid en temperatur över dess smältpunkt.
Denna egenskap öppnar stora möjligheter vid
vakuumformning, eftersom den tillåter mycket större töjning av
materialet än som kan uppnås med obestrålad
HT-polyeten. Fastän denna är litet benägen att spricka på grund
av inre spänningar, är sådan sprickbildning inte utesluten.
Genom lämplig bestrålning kan materialet emellertid göras
fullständigt "spricksäkert". I allmänhet fordrar
HT-polyeten en mindre stråldos än LT-polyeten för en viss
egenskapsändring.
Då HT-polyeten framställs vid relativt lågt tryck fordras
inte lika dyrbar utrustning för dess tillverkning som för
LT-polyetens. Den bör därför bli relativt billig när
storproduktion kommer i gång. Man anser i USA att priset
kan bli ca 30 ct/lb. HT-polyeten kommer emellertid
knappast att ersätta LT-polyeten då denna har värdefulla
egenskaper som den förra saknar. Av allt att döma kommer
de båda polyetentyperna att komplettera varandra såväl i
obestrålad som bestrålad form (J A Neumann & F J
Bock-hoff i Modern Plastics aug. 1955 s. 117—122). SHl
Tixotropa färger. En länge eftersökt egenskap hos
målarfärger är tixotropi, dvs. den för vissa geler utmärkande
egenskapen att bli tunnflytande vid skakning eller annan
mekanisk påverkan. Denna förändring är reversibel, och
materialet stelnar därför till ursprunglig konsistens när
det lämnas i fred.
Man önskar göra en färg tixotrop därför att den då inte
får en bottensats av pigment vid lagring, kan tas på
penseln i relativt stor mängd utan att rinna och dock kan
strykas ut lätt eftersom den blir tunnflytande vid bearbetning
med penseln. Då den blir gelatinös så snart man lämnar
den med penseln rinner den inte eller blir valkig på lodräta
ytor.
För att ge färger en begränsad trögflutenhet kan man
försätta dem med vissa förbehandlade oljor, vatten, tvål,
aluminiumsalter eller katalytiskt behandlad olja eller
fernissa. Man har emellertid nu i USA utarbetat ett sätt att
framställa verkligt tixotropa färger. Härvid används ett
polyamidharts som kan gelalinera flera olika typer av
bindemedel, såsom alkyder, oljor och oljelacker. Då bara
liten mängd polyamidharts behöver tillsättas, förblir
bindemedlets kemiska sammansättning och därmed dess
kemiska egenskaper i huvudsak oförändrade.
Polyamidhartset bildas vid kokning av alkyder genom
reaktion av en diamin med di- eller trimera, omättade
fettsyror, erhållna ur sojaolja. Polyamidhartset dispergeras
lämpligen i ett alkydharts, framställt av polybasiga syror
och polyalkoholer och om så önskas modifierat med
vegetabiliska oljor, fettsyror, kolofonium eller naturliga eller
syntetiska hartser.
Vid tillverkning av bindemedel för en färg bringas
polyamidhartset att reagera med en ester som bildas vid
processen. För att uppnå önskad grad av tixotropi måste man
härvid reglera temperatur och reaktionstid inom tämligen
snäva gränser. Vid avsevärt under 230°C fordras lång
reaktionstid för att ett fast gel utan partiklar av icke reagerad
polyamid skall erhållas. Används reaktionstider på mer än
10—30 min vid 230°C, får man en tunn slutprodukt utan
tixotropa egenskaper.
I slutprodukten befinner sig polyamidhartset i kolloidal
lösning. Bindemedel innehållande polyamid är fullständigt
förenliga med mineralterpentin trots att polyamidhartset
är olösligt i alifatiska lösningsmedel (Chemical &
Engineering News 26 sept. 1955 s. 4108, 4110, 4112). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
