- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
187

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 6 mars 1956 - Arbetslivet och den svenska befolkningsutvecklingen, av Ivar Öman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13 mars 1956

187

Tabell 3. Jordbruksbefolkning och övrig befolkning 1930—
1950, i tusental

Ar och Åldersgrupper

typgrupp —15 15—25 25—50 50—65 65—

1930:

Jordbruksbefolkning 623 394 655 291 171
Övrig befolkning 902 720 1 473 518 395
1940:
Jordbruksbefolkning 484 317 664 323 244
övrig befolkning 817 741 1 782 644 355
1950:
Jordbruksbefolkning 393 175 514 316 252
Övrig befolkning 1 258 701 2 135 829 469

ligen). Nedgången i jordbruksbefolkningens
antal har berört samtliga åldersgrupper under 50
år. Den har till helt övervägande del varit
betingad av att arbetskraften ej kunnat finna
lönande sysselsättning på landet, samtidigt som
de goda konjunkturerna ständigt ökat industrins
behov av arbetskraft. Ännu under 1930-talet
fanns ett betydande arbetskraftsöverskott på
landsbygden, vilket tog sig uttryck i en alltför
låg sysselsättningsgrad. I och med att den yngre
arbetskraften särskilt efter 1940 sökt sig över
från jordbruket till andra verksamhetsområden
har detta överskott försvunnit.

Jordbruksbefolkningen har framförallt
försvagats med avseende på sitt framtida underlag —
barn och ungdomar.

Barnantalet inom jordbruksbefolkningen sjönk
med 22,3 % under 1930-talet och med 23,2 %
under 1940-talet. Skillnaden gentemot
utvecklingen inom den övriga befolkningen är frappant.
Det omdebatterade 1930-talet, de i särklass låga
födelsetalens årtionde, medförde visserligen även
här en minskning. Barnantalet sjönk med 9 %.
Men mot detta står en uppgång under 1940-talet
med icke mindre än 54 %. Kontrasten mot den
samtidiga 23 % nedgången inom
jordbruksbefolkningen kunde knappast vara skarpare.

Ungdomsgruppen (15—25 år) gick under
perioden tillbaka såväl inom
jordbruksbefolkningen som inom den övriga befolkningen. Men
medan tillbakagången inom den övriga
befolkningen stannade vid 2,6 %, antog den inom
jordbruksbefolkningen proportioner utan tidigare
motstycke, drygt 55 %. Minskningen skedde i ett
från 1930- till 1940-talet starkt accelererat
tempo. Man frestas inom denna åldersgrupp, soin
mer än någon annan deltar i omflyttning och
yrkesväxling, tala om en formlig
bottenskrapning för jordbrukets vidkommande.

En fortsatt avtappning av samma absoluta
storleksordning (142 000 mellan 1940 och 1950)
skulle betyda, att inom en nära framtid några
yngre arbetsföra överhuvud ej längre komme att
stå till jordbrukets förfogande. Att märka är
nämligen, att de större barnkullar, som snart
nog skall låta ungdomsårsklasserna svälla ut

inom den övriga befolkningen, helt saknar
motsvarighet inom jordbruksbefolkningen. Även om
överflyttningen till andra näringar skulle avta,
vilket man torde få räkna med, måste därför
jordbrukets framtida försörjning med
arbetskraft bli ett problem.

Bristen på yngre arbetskraft inom jordbruket
kan ej lösas endast genom ytterligare
rationaliseringsåtgärder. Något mer än nu kan vinnas
genom mekanisering, strukturrationalisering,
bättre brukningsmetoder, växt- och djurförädling
m.m. men arbetskraftsavtappningen kan ej
drivas över en viss gräns.

Det får heller icke förbises, att då här talats om
en jordbruksbefolkning av viss storleksordning,
så har till jordbruksbefolkningen hänförts icke
blott den i egentlig mening jordbruksidkande
befolkningen utan även skogens och fiskets folk.
Av hela gruppen torde i själva verket redan
omkring 200 000 personer leva på skogsbruk. Inom
detta liksom inom övriga svenska näringar har
rationaliseringen drivits mycket långt. Man har
fått bättre verktyg, ökad tillgång till bilar och
traktorer, en mera ändamålsenlig
arbetsplanering och mycket annat. Naturligtvis kan man gå
vidare, och man gör det också. Men även här
gäller, att rationaliseringen har sin begränsning.
En ökad skogsproduktion ined större
avverkningar och ett intensifierat skogsvårdsarbete
kräver ökad eller åtminstone oförändrad tillgång
till arbetskraft, helst yngre sådan. De stora
skogsbolagen är medvetna om detta. De spar
inga ansträngningar eller kostnader för att
genom nyuppförda moderna bostäder, bekväma
kommunikationer och bättre levnadsbetingelser
locka folk till sig. Det är likafullt ovisst, om
ansträngningarna skall krönas med framgång, då
några tillskott av yngre arbetsföra icke torde
vara att påräkna från landsbygden. Bönderna
har redan i ökad omfattning börjat sälja sin
skog på rot, emedan de saknar folk för
avverkningsarbetet.

I bjärt kontrast till den snabba avgången av
yngre arbetsföra inom jordbruksbefolkningen
står utvecklingen inom de äldre årsklasserna.
Gruppen 25—50 år representerar ett
mellanstadium och detta ej blott i åldershänseende utan
även med avseende på den allmänna
utvecklingskurvan. Gruppen höll sig under 1930-talet uppe
i oförändrat antal. På 1940-talet började även
här en nedgång, men denna stannade vid drygt
en femtedel. Gruppen 50—65 år åter ökade
under perioden 1930—1950 med 8,6 % (efter att
dock ha något försvagats mellan 1940 och 1950).
Åldringarna (65 år och däröver) slutligen ökade
från 171 000 till 252 000 eller med 47,4 %.
Andelen åldringar nådde därmed 1950 upp till
15,3 % inom jordbruksbefolkningen mot 8,8 %
inom den övriga befolkningen. De produktiva
åldersgruppernas andel av hela befolkningen ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free