Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 13 mars 1956 - Svensk kemisk industris inriktning, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 mars 1956
213
Svensk kemisk industris inriktning
Civilingenjör Olof Sundén, Ljungaverk
Svensk kemisk industris betydelse har tidigare
debatterats ofta i rätt kritiska ordalag1. Dess
inhemska marknad är i dag utan tvivel svag, och
dess framtid förefaller oviss. Man kan kanske
dock finna sätt att möta denna situation, om
man klargör hur produktion, forskning och
konsumtion lämpligen bör inriktas vid den
levnadsstandardhöjning, som nu sker.
En industrigrens utveckling
Såväl en viss produktion som hela
näringsgrenar genomgår med tiden en serie karakteristiska
utvecklingsstadier. En produktion föds som regel
genom en teknisk upptäckt eller ett tekniskt
utvecklingsarbete, som fyller ett aktuellt
marknadsbehov. Vi har under det senaste årtiondet
bevittnat atomkraftproduktionens födelse. En
sådan ny näringsgren utvecklas ofta snabbt inom
det företag eller det land, där den fötts, i den
mån hemmamarknaden och exportmarknader
kan absorbera den nya produkten. Det tekniska
kunnandet blir tillsammans med eventuella
patent och ett gynnsamt råvaruläge till en tid det
skydd, bakom vilket pionjärföretaget eller
pionjärlandet kan skaffa sig ett försprång framför
andra.
Otvetydiga exempel härpå är textilindustrin i
England efter vävstolens genombrott och den
organisk-kemiska diverseindustrin i Tyskland.
Till en tid kan försprånget upprätthållas genom
pionjärföretagets egen rationalisering av
produktionen, men efter hand som den nya
näringsgrenens produkter vinner allt större marknad
kan pionjärföretaget inte längre hindra att
produktionen plagieras på annat håll.
När en näringsgren uppnått tillräcklig ålder
och dess tekniska utvecklingstakt avtagit, dvs.
när näringsgrenen nått en viss stabilisering,
såsom i våra dagar jordbruk och textilindustri, blir
den internationellt standardiserad. Det är då
inte längre den egna näringens utövare, som
leder utvecklingen vidare, utan råvaru- eller
maskinleverantörerna. Man kan sålunda i dag i alla
länder, såväl i USA som i Pakistan, driva
jordbruk med samma konstgödsel och samma
skörde-tröskor, och textilindustri med samma
spinnmaskiner och samma automatvävstolar.
Dylika internationellt standardiserade
näringsgrenar kan göras tekniskt lika konkurrenskraf-
338.45(485) : 66
tiga i ett lågutvecklat land som i ett
högutveck-lat, därest investeringskapital kan frigöras och
efterfrågan kan skapas även i det lågutvecklade
landet. Detta innebär att det högutvecklade
landets konkurrensförmåga förr eller senare avtar
på grund av dess stigande levnadsstandard.
Man har då att välja mellan att lägga ned en
såd^in näringsgren "med för det välutvecklade
landets sociala nivå oförenliga produktion" eller
att omgärda den med prohibitivt tullskydd. Det
senare alternativet blir som regel nödvändigt för
mera krigsviktiga näringar, såsom jordbruk,
vilket t.ex. i USA skyddas av höga tullar. Exempel
på den förra typen av alternativ är USA :s
skeppsbyggnadsindustri, som ju är synnerligen
obetydlig trots subventioner.
Man skulle sålunda kunna påstå, att ett lands
välståndsutveckling bestämmer vilka
produktionsgrenar och näringssektorer, som med
fördel kan drivas i landet. Ju högre välståndet och
löneläget är i ett land, desto högre krav ställs på
kapitaldisponibilitet och ständigt förnyat
tekniskt försprång inom olika näringsgrenar. I ett
sådant välutvecklat land måste man med andra
ord ägna särskilt intresse åt de kapital- och
intelligensutnyttjande industrierna.
Av utvecklingen i USA, Sverige och andra
relativt högutvecklade länder synes framgå att de
stora serieindustrierna inom de mekaniska,
elektriska och kemiska branscherna närmast skulle
fylla dessa krav. T.o.m. den ofta som outvecklad
betraktade svenska kemiska industrin har ett
förädlingsvärde av 20 300 kr. per anställd mot
blott 10 000 kr. för textilindustrin (1953).
I ett högt utvecklat land kan tillverkning i liten
skala bli lönande bara om ett tekniskt
kvalitetsförsprång kan upprätthållas. Även traditionsrika
svenska tillverkningar hotar emellertid att bli
"socialt" omoderna allt eftersom vår ekonomiska
standard stiger och det tekniska kunnandet på
dessa områden blir internationell egendom.
Två framtidsalternativ avtecknar sig sålunda
för ett land med hög ekonomisk standard. Det
enklaste är att "ta upp konkurrensen" på de
gamla produktionsområdena med låglöneländer,
som skaffar sig samma tekniska kunnande. Det
betyder att man trots rationaliseringar förr eller
senare måste bli upphunnen i ekonomiskt
avseende av de lägre utvecklade länderna. Det mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
