Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 13 mars 1956 - Silikonernas användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
, TEKNISK TIDSKRIFT
för målning av ugnshöljen och liknande
ståldelar som utsätts för temperaturer på 260—
320°C. De pigmenteras med t.ex. titanvitt,
zinkvitt (blyfritt), kadmiuingult, kadmiumrött,
kromgrönt, järnoxidrött, grafit eller glimmer.
Kimrök, kromgult, ftalocyaningrönt och några
andra pigment kan ibland användas, om
temperaturen inte överstiger 260°C.
Bindemedlet i dessa färger är silikonhartser
som modifierats för ökning av adhesionen,
resistensen mot lösningsmedel och
torkningshastigheten, minskning av termoplasticiteten och
priset. Många organiska hartser kan användas som
modifieringsmedel. De minskar färgens
värmehärdighet något; särskilt glansen och
färgnyansens stabilitet påverkas, men vid rätt val av
tillsatsens typ och mängd blir färgens resistens
tillfredsställande.
Silikonhartsers kombinerbarhet med andra
silikonhartser och hartser av annan typ varierar
mycket varigenom valet av modifieringsmedel
inte är lätt. Vilka som används i kommersiella
produkter är inte känt, men man har funnit att
användbara är bl.a. alkydhartser,
cellulosaacetat-butyrat, epoxihartser, etylcellulosa, melamin-,
karbamid- och fenolhartser, polymetakrylat,
po-lystyren, polyvinylbutyral och
vinylsampolyme-risat.
En annan typ är vita silikonemaljfärger i vilka
bindemedlet vanligen är enbart silikonharts.
Användning av mer än en mycket liten tillsats av
ett organiskt bindemedel medför att färgen
gulnar vid upphettning till 290—320°C. Även
mycket små föroreningar, som kan komma in vid
färgens beredning, kan orsaka dess missfärgning
vid upphettning. Färgens pigmenthalt måste
göras något mindre än hos andra silikonfärger, och
pigmentet måste väljas så att det passar hartset.
Vanligen kan titanvitt användas, t.ex. i följande
sammansättning:
Viktdelar
Titanvitt ................................. 250
Silikonharts, 50 °/o lösning ................ 686
Lösningsmedel ........................... 70
Zinkoktoat, 8 °/o lösning .................. 3
För vit emaljfärg, som bränns 1 h vid 260°C,
eller för färg på föremål, som inte hanteras efter
bränningen (t.ex. plåtskorstenar), behövs ingen
katalysator. I andra fall tillsätts torkmedel av
vilka zinkoktoat eller zinknaftenat i allmänhet
är bäst. Motsvarande bly- och kalciumföreningar
kan användas för silikonalkyder.
Rätt sammansatta silikonfärger har ganska god
adhesion till aluminium och stål. Sandblästring
och lätt fosfatering används för rengöring av
grundmetallen och ökning av färgens adhesion.
Fosfatskiktet påverkas vid upphettning över ca
200°C varvid färgen spricker eller flagnar av.
Man har ännu inte rett ut hur fosfateringen bör
utföras för att ge bästa resultat. Tvättning av
stål med lösningsmedel tycks vara en ganska god
rengöringsmetod för mindre arbetsstycken.
Silikonfärger kan med fördel användas även
när stor resistens mot kemikalier och
atmosfären fordras. Utomhus kritar de inte av sig eller
bleknar, och färger av silikonalkyder kan göras
mycket hållbara mot ånga, vatten, tvättmedel,
kolväten, myrsyra, ättiksyra, salpetersyra,
svavelsyra och saltsyra, inen de förstörs av alkalier.
Tillsats av 5—20 ml/m3 av vissa silikoner för
minskning av skumningen vid tillverkning av
fernissa används nu allmänt. Man har härvid i
vissa fall kunnat öka satsens storlek i en given
apparatur med ca 30 %. Tillsats av metylsilikon
i liten mängd till kasein- och
alkyddispersions-färger rekommenderas för ökning av färgens
tvättbarhet och resistens mot vatten. Samtidigt
förbättras dess strykbarhet. För latexfärger
läten tillsats av bara 0,1 % silikon ha god effekt.
Elisolation
Silikoner har i allmänhet hög
genomslagsspänning och även i övrigt goda elektriska
egenskaper. De utnyttjas därför på flera olika sätt inom
elindustrin, särskilt därför att de tål relativt hög
temperatur och är vattenavvisande. Silikonernas
användbarhet vid förhöjd arbetstemperatur ökas
genom att de har relativt stor
värmeledningsförmåga.
Man använder sålunda silikonoljor för
vätskefyllda kondensatorer och transformatorer. De
senare kan då på grund av silikonernas ringa
eldfarlighet placeras i arbetslokaler. I brytare är
silikonoljor däremot olämpliga därför att de
sönderdelas i ljusbågar och kvarlämnar
kisel-dioxid vilken verkar som slipmedel på
kontaktytorna. Man kan minska överslagen vid
kraft-ledningsisolatorer genom att belägga dessa med
en silikon som hindrar att ett sammanhängande
vätskeskikt uppstår på ytan vid fuktig väderlek
(Tekn. T. 1954 s. 1015).
Silikongummi är ett mycket värdefullt
isolermaterial för ledningar ombord på fartyg därför
att det tål fukt och relativt hög temperatur. I
amerikanska krigsfartyg används sålunda
silikongummi för ledningar i eldledningssystemet
och glasväv impregnerad med silikongummi för
övriga ledningar. Härigenom har man kunnat
minska isoleringens tjocklek varigenom
utrymme och vikt sparats. I flygplan erbjuder
silikon-isolering givetvis samma fördelar.
Små elmotorer för specialändamål, t.ex. i
flygplan, har under flera år utförts med
silikon-isolerade lindningar. De kan nämligen byggas
avsevärt mindre och lättare därför att silikoner
tillåter relativt hög arbetstemperatur (ca 180°C)
och dessutom har dubbelt så stor
värmeledningsförmåga som gummi eller plast. Det senare
förbättrar givetvis kylningen. Då silikoner vidare
är okänsliga för fukt kan man använda okaps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
