Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 13 mars 1956 - Ftalsyraanhydrid — tillverkning och användning, av Berndt-Sigurd Berndtsson - Världstonnagerekord sattes 1955, av N Lll - Avloppsvattnet i Malmö, av Adam Goldschmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
, TEKNISK TIDSKRIFT
liten mängd av det behövs. Det har emellertid
den stora nackdelen att vara jämförelsevis
lätt-flyktigt. Mjukningsmedlet försvinner därför
relativt snabbt ur plasten varvid denna blir hård
och spröd. Ett mindre flyktigt mjukningsmedel
även med bättre köldegenskaper behövdes.
Ett sådant fann man i dioktylftalat eller rättare
di-2-etylhexylftalat som började tillverkas i USA
under senare hälften av 1940-talet. Detta
mjukningsmedel har stora fördelar framför
dibutyl-ftalat och är det som används mest för
polyvinyl-klorid. Den oktanol, som behövs som råvara,
importerades först men tillverkas nu även av två
svenska företag (jfr Tekn. T. 1953 s. 967).
Principiellt är tillverkningen av monomera
di-karbonsyraestrar enkel. Reaktionen är en vanlig
vätejonkatalyserad förestring, och teoretiskt får
man vatten som enda biprodukt. Vid Soab sker
reaktionen satsvis i ångvärmda kokare av
rostfritt stål. Temperaturen är i allmänhet 150—
200°C. Det bildade vattnet avlägsnas med
alkoholkomponenten soin släpvätska. Alkoholen
skiljs från vattnet, vid behov genom destillation,
och återförs till reaktionskärlet. När
förestringen är avslutad, drivs överskottet på alkohol av,
och produkten bleks.
Även om reaktionen i princip är enkel bjuder
den dock på många problem av vilka flera är
ganska komplicerade. Vissa bireaktioner, såsom
bildning av eter ur alkoholen och
dehydratise-ring av denna till omättade kolväten, kan inte
helt undvikas.
Sådana biprodukter och rester av alkohol och
katalysatorer måste noggrant avlägsnas ur
slutprodukten. Problemet att avväga betingelserna
vid reningen, så att inga nya föroreningar
uppstår, t.ex. genom termisk krackning, är mycket
delikat. Genom konkurrensen har
kvalitetsfordringarna nu drivits upp så mycket att man måste
ta hänsyn till föroreningar av storleksordningen
hundradels procent.
Soabs tillverkningskapacitet för
mjukningsmedel uppgår nu till över 5 000 t/år.
Världstonnagerekord sattes 1955. Enligt Lloyd’s
Register Book 1955 översteg världens totala handelstonnage
vid halvårsskiftet i fjol för första gången i historien 100
miljoner brt, eller närmare bestämt 100 569 000 brt, dvs.
en ökning på ett år med 3 147 000 brt. Drygt hälften av
världstonnagets ökning, eller 1 616 000 brt, faller på den
lilla negerrepubliken Liberia, vars sjöfartslagar tycks vara
föga stränga, vilket gör att många länders redare låter sina
skepp segla under Liberias flagga. Liberia intar märkligt
nog nu fjärde platsen bland världens sjöfartsnationer med
3 997 000 brt och har under statistikåret 1/7 1954—30/6
1955 gått förbi såväl sin närmaste konkurrent Panama som
även Frankrike, Italien, Japan, Holland, Sverige och
Tyskland. År 1939 hade Liberia ingen handelsflotta alls!
Vad de övriga länderna beträffar så uppvisar Norge den
största ökningen med 444 000 brt. Tyskland och Brittiska
Samväldet ökade vartdera 426 000 brt, Holland 253 000 brt,
Japan 157 000 brt, Ryssland 135 000 brt, Italien 112 000
brt, Sverige 106 000 brt, Frankrike 82 000 brt, Spanien
74 000 brt, Grekland 60 000 brt och Danmark 38 000 brt.
Argentina minskade 14 000 brt, Panama 168 000 brt och
USA inte mindre än 921 000 brt.
Närmast följd av Brittiska Samväldet har USA ännu det
största handelstonnaget med 26 423 000 brt, men däri ingår
US Reserve Fleet om ca 14 000 000 brt. N Lll
Avloppsvattnet i Malmö. Redan på 1870-talet började
man i Malmö att lägga avloppsledningar i gatorna ehuru
utan bestämd plan. Ledningarna utfördes enligt det
kombinerade systemet och mynnade i de runt Gamla staden
gående kanalerna. Sedermera har man inom de lägst
belägna områdena, bland annat i Gamla staden, övergått till
duplikatsystemet. Sedan kanalerna 1908 genom avskärande
ledningar avlastats från spillvattentillförsel vid torrväder,
kunde beslut fattas om allmänt införande av
vattenkloset-ter. Ännu i dag bräddas emellertid avloppsvatten till
kanalerna vid kraftiga regn. Därigenom uppstår sanitära och
estetiska olägenheter, som man försöker motverka genom
alt pumpa 1 500 1/s havsvatten genom kanalerna.
Avloppsvattnet från stadens industrier och omkring
200 000 invånare leds ut i Öresund i huvudsak genom tre
större utlopp. Vid Sjölunda norr om staden släpps
avloppsvattnet från mer än halva befolkningen ut på ca
10 m vattendjup i Lommabukten genom en ca 6 km lång
ledning ined 2 m diameter. Utloppet vid Kockumspiren
utanför stadens centrala delar betjänar drygt en
tredjedel av befolkningen och mynnar 1,5 km från strandlinjen
på ca 5 m vattendjup; en beslutad förlängning till 10 m
djup har tillsvidare uppskjutits i avvaktan på utredning
om avloppsvattnets rening. Utloppet i Limhamn mynnar
på ca 2,5 m vattendjup. På grund av att terrängen är
flack inom stadsområdet måste praktiskt taget allt
avloppsvatten pumpas.
Sedan slutet av 1940-talet har staden för att klarlägga
behovet av rening av avloppsvattnet undersökt
strömförhållandena och’ vattenbeskaffenheten i sundet i närheten
av utloppen. Av resultatet anser staden sig "böra utläsa,
att risk föreligger" för att avloppsvattnet av vindarna kan
föras till närbelägna badstränder. Undersökningarna anses
även ha "visat, att det råder utomordentliga betingelser
för självrening i sundet, varför en viss mängd föroreningar
i vart fall tillintetgöres, innan den når stränderna,
förutsatt att utsläppet sker på tillräckligt avstånd från dessa".
För förbättring av stadens avloppsförhållanden föreslås:
kanalerna avlastas helt från spillvatten genom dubblering
av avskärande ledningar och övergång i vissa fall från
kombinerat till duplikatsystem. Vid de tre huvudutloppen
byggs reningsverk, i Limhamn för enbart mekanisk
rening (1,9 Mkr.), vid Kockumspiren för låggradig biologisk
rening (10 Mkr.) och vid Sjölunda till en början för
låggradig biologisk rening (9,2 Mkr.) men med möjlighet till
framtida utbyggnad för höggradig rening.
Sjölundaverket anses böra utföras inom en snar framtid
för att allvarliga sanitära olägenheter skall undvikas.
Enligt det förordade förslaget skall hela den till
reningsverket pumpade regnvädersavrinningen, motsvarande ca
9 gånger spillvattenmängden under medeldygn, passera
sandfångare, förluftnings- och sedimenteringsbassänger
samt eventuellt en kloreringsanläggning. En del av det
mekaniskt renade vattnet behandlas vidare enligt
aktivt-slam-förfarandet. Verket dimensioneras för en folkmängd
av 150 000 personer jämte en mot det industriella
avloppsvattnet svarande BS-ekvivalent folkmängd av 30 000
personer. Anläggningskostnaden blir, liksom även
årskostnaden, 50 % högre än för enbart mekanisk rening, men
reningseffekten beräknas bli dubbelt så stor (60 °/o resp.
30 o/o med avseende på BS-reduktion).
Kostnaden för alla de avloppsanläggningar, som anses
böra utföras de närmaste 15 åren, beräknas till 47 Mkr.
("Avloppsvattnets i Malmö omhändertagande och
behandling." Malmö 1955). Adam Goldschmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
