Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 17 april 1956 - Andras erfarenheter - Atomkärnors struktur, av SHl - Med blixtlås sluten bandtransportör, av SHl - Lätta elverktyg vid högfrekvens, av Lr - Koppling för plaströr, av SHl - Korrosionsskydd för magnesiumlegeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- april 1956
383
tillåter höjning av elektronenergin till 550 MeV. Härvid
blir instrumentets "förstoring" tre gånger så stor som
tidigare.
Man har funnit att tyngre atomkärnor består av en
inner-del med mycket stor täthet och ett yttre diffust skal.
Inner-delens storlek varierar med atomkärnans massa, men dess
täthet är konstant. Guldkärnan består t.ex. till en
tredjedel av skal och kalciumkärnan till hälften av ett sådant.
Kolkärnan och alla lättare atomkärnor består helt och
hållet av skal. Alla tyngre atomkärnor har lika tjockt skal,
bara innerdelens storlek växer med atomvikten. Man har
bestämt protonens radie till 7,5 X 10~u cm (Scientific
American febr. 1956 s. 50). SHl
Med blixtlås sluten bandtransportör. I många
industrier kan man ha stor nytta av slutna bandtransportörer
därför att de skonar spröda material, såsom vissa
livsmedel, katalysatorer och keramiska material i kornform.
Vidare undviks dämning och utspillning av det
transporterade materialet, och bandtransportören kan arbeta i många
riktningskombinationer. Den första med blixtlås slutna
bandtransportören används för utsäde. En annan har
utnyttjats för transport av små, icke brända keramikkulor.
Med slutna bandtransportörer hanteras numera bl.a.
kimrök, lera, fältspat, polyvinylklorid, mononatriumglutamat,
xantatkulor, borax, kemikalier för vattenbehandling,
syntetiska detergenter och torkad frukt.
Den slutna bandtransportören (fig. 1) består av ett plant
gummiband med så stor hållfasthet alt det tål den
spänning som behövs för att tillräcklig friktion skall erhållas
mot den drivande valseji. Vid bandets kanter är böjliga
sidväggar av gummi fastsydda och vulkade. De kan slutas
samman med ett blixtlås så att transportören bildar ett
rör i vilket materialet förs utan glidning mot dess väggar.
Blixtlåset sluts automatiskt när materialet förts på och
öppnas när det skall tömmas ut.
Transportören stöds med valsar mot vilka det plana
bandet löper eller, i omvänt läge, med trissor på vilka
bandets kanter vilar. Fylld kan transportören inte böjas i
mindre radie än 2 m; tom kan den plattas ut och läggas
runt en vals med minst 500 mm diameter. Det platta
bandet tar liten plats och kan lätt göras rent. Transpor-
Fig. 1. Sluten [-bandtransportör;-]
{+bandtrans-
portör;+} A
bandet
öppnas för
tömning, C
bandet stängs,
D bandet
öppet för
fyllning.
törens kraftbehov vid vertikal transport uppges vara litet.
Då dess sidväggar är av naturgummi, får
arbetstemperaturen inte överstiga 50°C ( E J Renner i Ceramic Bulletin
mars 1955 s. 70; ref. i E.P.A. Technical Digest No. 520).
SHl
Lätta elverktyg vid högfrekvens. Vikten av elverktyg
reduceras avsevärt om man använder högre frekvens än
den normala 50 Hz. Drivmotorns vikt sjunker snabbt inom
frekvensområdet 50—300 Hz. Själva verktygets vikt ökar,
men relativt måttligt, och den optimala frekvensen ligger
vid 200 Hz. Den totala viktbesparingen kan uppgå till 40—
60 °/o. En ytterligare fördel är att varvtalet vid högre
frekvenser sjunker relativt obetydligt från tomgång till
fulllast. Den för högre frekvenser nödvändiga
frekvensomformaren amorteras redan vid utnyttjande av tre verktyg
(KFZ-Technik juli 1955; ref. i EPA Technical Digest No.
246). Lr
Koppling för plaströr. Man kan förbinda plaströr med
en koppling bestående av ett mittstycke med koniska
ändar och två muttrar med ett centralt hål för röret. Detta
träs upp på könen sedan muttern och en konisk, uppslitsad
metallkrage trätts upp på rörändan. Därefter dras muttern
fast vid mittstycket varvid rörändan pressas fast mot
detta. Kragen skyddar härvid plasten. Variationer i
vägg-tjocklek hos röret kompenseras genom att kragen är
slitsad. Kopplingarna kan användas för 5—37 mm rör
(Chemical Age april 1955 s. 891—892; ref. i EPA Technical
Digest No. 381). SHl
Korrosionsskj dd för magnesiumlegeringar. En
metallyta helt befriad från smuts och fett tros vara täckt äv ett
starkt adsorberat, tätt skikt vattenånga, möjligen flera
molekyler tjockt. Det är mycket svårt att avlägsna sådana
adsorberade skikt, och vid målning måste man därför
lägga färgen på ångskiktet varigenom den får sämre
vidhäftning än om den kunnat läggas i direkt kontakt med
metallen. Varje behandling genom vilken det adsorberade
skiktet kan lossas eller avlägsnas bör därför öka färgens
vidhäftning och därmed dess korrosionsskyddande effekt.
För magnesium kompliceras förhållandena ytterligare
genom att det har ett ytskikt av oxid som är tillräckligt
löslig i fuktskiktet för att ge detta alkalisk reaktion. Färger,
som är känsliga för alkalier, särskilt de äldre typerna
av oljefärg, ger skikt som inom relativt kort tid blir
spröda. De bör därför inte användas på magnesium.
Den matta ytan på sandgjutna magnesiumlegeringar ser
ut att kunna ge gott fäste för färg. Så är också fallet, men
ytan har också många små fel, bestående av gropar vilka
överbryggas av färgen. I dem finns fuktighet som reagerar
med metallen till korrosionsprodukter vilka lyfter loss
färgskiktet.
För att trots dessa svårigheter ge magnesium ett gott
korrosionsskydd kan man använda ett förfarande,
bestående av ytans rengöring, passivering, tätning och slutligen
målning. Dessutom måste metalldelarna ha lämplig form.
Ingen färg kan nämligen skydda t.ex. skarpa kanter och
hörn, särskilt om de förekommer som grader. Vidare bör
inan se till att det inte finns fickor i vilka vatten kan bli
stående.
Ett gjutstyckes yta är vanligen förorenad med sand eller
formbestrykningsmedel. Gör man ren den genom
kulbläst-ring, förorenas den lätt med järnpartiklar som blir
kato-der och minskar grundmetallens naturliga
korrosionsmotstånd högst betydligt. Vid betning i syra finns alltid risken
att i vätskan lösta metaller faller ut på magnesium. Enligt
en brittisk metod rengörs därför detta genom elektrolys i
ammoniumbifluoridlösning varvid det är anod. Alla
kato-diska metaller som kan ha fastnat på inagnesiumytan
avlägsnas då som lösliga föreningar.
Samtidigt överdras metallen en tunn, väl vidhäftande
film av magnesiumfluorid. Denna kan lämnas kvar då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
