Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Självvuxen och konstruerad miljö. En inbyggares tankar, av Per Anders Fogelström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
TEKNISK TIDSKRIFT
för låga smalhus i stigande. Bäst att rita in lite
sådana också. Sen påstods det att det blev så
trist med bara låghus och då beslöt man sej för
att resa en del av klossarna och bygga punkthus
här och var.
Till sist uppsnappade man att nånting som
kallades för centrumbildningar var modet för dagen
och då måste man ju ha sånt också. Ambitiösa
arkitekter ritade in ett torg, medborgarhus,
kollektivhus, socialvårdsbyrå, bibliotek, barnstuga,
restaurang.
Det var en konstruktion, utförd i etapper. Och
med de nödvändiga pauser som måste uppstå
medan man spottade på fingret och satte det i
vädret för att kontrollera vart vinden hade sin
gång.
Och det var dessutom en helt orealistisk
konstruktion. Den som vill kan åka ut till
Hägerstensåsen och titta. Torget är en grop,
kollektivhuset ett helt vanligt hus, något medborgarhus
kunde åtminstone inte jag hitta. Inget
restaurangbolag ville öppna filial, man hade så dåliga
erfarenheter av förorter, sa man. Så det blev ett
konditori istället. Och socialvårdsbyrån kom
inte, det fanns en annan lokal på en annan ö som
passade bättre. Bibliotek blev det inte heller.
Så såg det ut i praktiken alltså, en
konstruktion som inte kunde färdigkonstrueras. En
skrivbordsprodukt som inte höll för den motspänstiga
verkligheten.
Jag tror att det står ganska många såna där
ruiner av centrumbildningar på öarna runt stån,
minnesmärken över planerare som när de
äntligen visste vad de ville inte kunde förverkliga
det.
Då, när man märkte att de små sommaröarna
i den nordiska vinterskogen inte blev
drömstäder utan mardrömsstäder, då började man prata
om något annat. Den stora ön, den oberoende
satelliten.
Men vad menas med en satellit? En beroende,
en legoknekt i den store härskarens skugga. Som
lever sitt skuggliv även om tio borgarråd
släpper ut ballonger och pratbubblor samtidigt vid
invigningen. Visst, man kan försöka med
konstgjord andning. Man kan glömma bort att
generalplanen rekommenderar det utbyggda
korvståndet som ett lämpligt ö-surrogat för
näringsställe och slå på stort och bygga guldkrog med
speglar och vinterträdgård istället. Och man kan
ha kvällsöppet med fyrverkeri och få tillräckligt
mycket reklam i Stockholms-pressen så att
innerstadsborna åker ut för att titta på livet i vilda
västern. 75 % innerstadsbor, sa en hovmästare
på Vällingehus om gästerna. Men hur länge
dröjer det innan de tröttnar och det är dags att rulla
fram korvståndet?
Men vid den tiden har nog skrivborden fyllts av
nån annan sorts konstruktioner, nya strålande
idéer.
Bostadsbrist ger ökat ansvar
En kort tid, några år i skiftet mellan 30- och
40-tal, hade den allmänhet som ska framleva sitt
liv i självvuxen eller konstruerad miljö vissa
möjligheter att välja, säja sitt ord. Det var de
åren som bostäder realiserades i Abrahamsberg
och på Hammarbyhöjden, man kunde få bo
gratis en tid om man bara skrev årskontrakt.
Nej tack, sa de flesta och flyttade inte dit. Nu
får man ta det man kan få — och i och med det
stiger ju ansvaret för dom som ska skapa
bostäder och miljö. De kan inte längre erbjuda ett
fritt val och måste då försöka ge det bästa
möjliga. Det är naturligtvis främst en hederssak —
men kanske också på lång sikt affär.
Sovstaden — en konstlad miljö
Jag sa förut att ön i skogen är konstruktionen
i sin prydno. Man bor vid Intecknings-,
Revers-eller Förskingrargatan och håller högsta
flyttningsberedskap, det är i flykten man söker
lyckan. Kort flykt för en kväll via tunnelbanans
hål till stån där man kan lustvandra på
vind-skyddade, neonglimmande gator, gå på en
premiärbiograf, sitta på ett trivsamt kondis eller en
bra krog. Medan man drömmer om den
definitiva flykten, vinsten på lotteri, utdelning på den
lottsedel man skaffat sej hos bytesregistret:
"högmodern fyra i drömstad bytes mot vad som
helst inom tullarna."
Man bor inte bara vid gator med konstlade
namn, man bor i en helt konstlad miljö.
Husmodern som upptäcker en arbetande människa
eller barnet som ser en åldring kan inte bli
mindre förvånade än lyxkvinnan i 0’Neills drama när
hon fick syn på "den håriga apan".
Hökarängen .. . medelålder 19 år, 5 % av
befolkningen över 40 år, de siffrorna har jag hört.
Redan bekymmer — men det är bara en enkel
början, kullarna har inte mer än börjat växa
upp än. En bio, några fik, en ungdomsgård, lite
buskage — och så en väldig massa tristess —
vad begär ni? Oroligt frågar man sej om det inte
rentav är en sund reaktion när en och annan
snor en bil och sticker iväg allt vad tygen håller
— för att komma bort, göra nånting själv hur
krokigt och vildvuxet det än må bli.
Även förr, medan Yttersta gaveln marscherade,
var ungdomarna i ytterområdena fler än i
innerstaden. Men då flöt de in naturligare i stån,
blandade sej med de äldre på stråken, levde i en
gemensam och. händelserik stad. Nära det där
framvältrande livet som de nyfiket sökte sej
till vid stråken och nära de äventyrsmarker med
upplag och nybyggen, prång och skrot som lever
sitt undanvikande men lockande liv i utkanten.
Konstruerad — eller felkonstruerad miljö?
En gång var jag med om att bygga om och
inreda en ungdomsgård, jag var en av de få jäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
