Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Självvuxen och konstruerad miljö. En inbyggares tankar, av Per Anders Fogelström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- april 1956
391
förelsevis unga då i ungdomsrådets styrelse. Det
blev en mycket snygg gård, vi äldre och stadgade
personer valde tapeter och armatur, möbler och
mattor. Det blev så fint att få av oss hade så fint
hemma.
Här kan vi bara ha städade ungdomar, sa en av
de äldre damerna något oroligt när vi betraktade
verket. Och det var ju inte de som behövde
gården bäst.
Vi hade konstruerat — och haft så roligt, trivts
så bra med det att vi nästan glömt bort dom som
vi konstruerade för. Vi hade lekt våra
planerar-drömmar och inte lämnat nånting kvar att göra
för dom som skulle använda gården. De borde
naturligtvis ha fått tillfälle att slå spännpapp på
väggarna och måla sina egna tapeter och skulle
ha trivts bättre i fåtöljer som de själva spikat
ihop av sockerlådor än i våra fina inköpta soffor
och klädda länstolar.
Det fanns ingenting av det lite ruffiga kvar, vi
hade städat bort all äventyrets mylla, rynkat på
näsorna och kallat det för damm. Vi hade gjort
vår lilla sovstad där vi trodde att vi skulle söva
ner dom till att bli stelnade — eller som vi hellre
sa: stadgade — ungdomar som läste engelska
och lövsågade modellplan.
Vid flera tillfällen har jag hört ganska sorgsna
ungdomar komma in på en viktig fråga: berövas
vi vår initiativkraft? Och svaret har nästan alltid
varit: ja. Ja, vi känner hur vi förlamas, hur
alltför mycket serveras och hur alltför få
möjligheter till ett eget jobb lämnas kvar. Jag tror att
det gäller också oss vuxna och kan kallas en
rädsla för de många, alltför utförliga
konstruktionerna.
Man kanske kan hoppas och tro att en viss
grad av självstyrelse inom öarna kan förbättra
situationen, ge något av den där initiativkraften
till dom som bor där, unga och gamla. Jag vågar
inte tro det. Till ön i skogen har man oftast
tvångsförflyttats och därifrån söker man sej
fortast möjligt. Allt i det lilla samhället är
ersättning, surrogat för storstadens möjligheter,
butikerna av filialkaraktär, kommunikationerna
få, dyra och tidskrävande, renhållningen dålig
(vi har aldrig fraktat bort snön från förorterna,
säjer Gatukontoret). Ingen vågar räkna på att
det ska bli bättre, spårvägen har däremot sagt
ifrån att man ämnar bli restriktivare med att
bevilja nya busslinjer.
Sovstaden var en dröm som inte höll för
dagsljuset. I drömmen kommer Karlsson glidande
som en ung gud på tunnelexpressen, han gungar
sina ungar mellan talltopparna och bjuder sin
kvinna på amatörteaterns föreställning av
Antigone i det vackra medborgarhusets abstrakt
dekorerade aula. I drömmen går fru Karlsson
och luktar på (men plockar inte)
liljekonvaljerna som prunkar vid grönstråksstigen, drar med
fjädrande steg barnvagnen mellan skyltfönstren
vid centrumplatsen medan tvätten sköter sej
själv i kollektivtvättstugan.
I verkligheten står Karlsson och knuffas och
trängs och längtar efter snuggan i en överfylld
tunnelvagn, hans ungar slåss och träter med de
alltför många jämnåriga (mängden av barn
omöjliggör konstruktiva lekar, säjer psykologen
Thorsten Sjövall) och ungdomarna pangar
lampor i grönområdet där tallarna dör eftersom de
inte tål vid dräneringen. I verkligheten står
aulan — om det nu finns nån aula — tom, fru
Karlsson grips av skräck varje gång hon ska ta
sej fram längs backarna genom grönområdets
mörker och gyttja och skulle helst ta
tunnelbanan till mamma inne i stån om det bara gick
att få barnvagnen nedför trapporna.
Konstruerad miljö, hette det. Men är det inte
felkonstruerad?
Den stora visheten är väl ofta förborgad. Och
jag uppträder ju här som amatören, tredje
opponenten, en lekman bland fackmän. Eftersom jag
inte har något anseende att förlora så vågar jag
fråga:
Är detta vetenskap, visdom?
När stans mark håller på att ta slut ivrar man
för småstugor och radhus. På det utrymme som
en småstugebo kräver kunde tjugo höghusbor få
plats. Måste man då inte flytta småstugor och
villor tjugo gånger så långt från stån som
höghusen?
Medan man talade om att framtiden är de
många åldringarnas tid byggde man hisslösa
smalhus med så få hyresgäster i varje hus att
alla kollektiva hjälpmedel måste undvaras.
Samtidigt som man förfasar sej över den
svällande trafiken och parkeringsbekymren bygger
man avlägsna satellitstäder där folk måste ha bil
om de någorlunda bekvämt ska kunna ta sej in
till jobben i stån.
Medan fritiden blir allt större och slagordet
automation provas på tungan bygger man öar
där de många fritidsmöjligheterna saknas, en
steril miljö där mängder av ungdomar driver
omkring och söker något att ta sej för.
Nej, jag förstår inte tankegången, det erkänner
jag gärna.
Ankdammen i centrum
Två möjliga skäl har jag ändå hittat. Det ena
är: att bygga en hel ö är kanske nån sorts
önskedröm för en arkitekt? Att få pröva alla teorier,
leka fram en stad.
Men häromkvällen pratade jag med Ingmar
Bergman, om nånting helt annat, om
filmmanuskript. Och han sa: det är ingenting som lockar
mej så som begränsningen. När mycket har varit
givet och låst — då har jag gjort mina bästa
saker. Men när jag har fått låta fantasin spela
som den vill — då har det blivit för jävligt.
Kan det inte gälla här också? Jag tänker på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
