Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Självvuxen och konstruerad miljö. En inbyggares tankar, av Per Anders Fogelström - Självvuxen och konstruerad miljö. En arkitekts synpunkt, av Sven Ivar Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
TEKNISK TIDSKRIFT
hus som byggts inne i stån, mitt ibland andra.
Där problemen måste ha varit överväldigande —
och lösningen så ofta blivit elegant, perfekt. Och
på de många klossarna ute i skogarna, de där
som ser ut som om de spritsats fram ur en
kak-spritsare som inte har mer än tre olika
schabloner.
Måste det inte vara mer spännande, roligare,
att besegra problemen än att leka gud fader på
ett obebyggt gärde?
Eller kan det vara så att stadsplanerarna inte
har accepterat staden, att de har den där ganska
vanliga idén att staden är ond. Vi känner
bilderna: draken som tuggar i sej oskyldiga
landsortsbor, djungeln där de oskyddade går under,
träsket där skönheten från byn ömkligen besudlas
och omkommer.
Går vi till våra församlade nationalsånger så
finner vi att de största — och enda —
samhälleliga enheter som nämns är byar och till och med
byarna verkar vara något av nödrim till de
storvulna skyarna.
Är det inte mycket ofta som också
planeringsförslagen luktar stadsskräck och dröm om
lantlig idyll? Ankdammen i centrum, den
kringbyggda bondgårdens princip, grönstråksstigen, de
döende tallarna — är inte allt det där lite av
små-reaktionära nödrim?
Men Stockholm är en stad, en liten storstad. Då
måste vi väl också acceptera staden som miljö
och inte försöka drapera den som nån sorts
bedagad lantlig oskuld med tvivelaktigt förflutet.
Det är väl en riktig stadsmiljö som måste formas
och utvecklas så att den ter sej självvuxen, dvs.
naturlig, för dom som ska bo där, som valt att
bli stadsbor. Istället för att man satsar på dessa
halvmesyrer, de sterila konstruktionerna i
skogen, som nu hotar att kväva staden, hindra dess
naturliga växt.
Slutord
Jag tror alltså att Yttersta gaveln måste få
marschera igen. Att stråken, pulsådrorna med
sitt dunkande, vällande liv, måste få växa vidare,
ta med sej de små centrumbildningarna — tio
skyltfönster här och ett dussin där. Mellan
stråken finns det plats både för lägre hus och
grönområden, för bostäder och äventyrets mylla. Med
stråken kommer stadens glittrande liv och
väcker sovstäderna ur deras mardrömmar.
Vi är storstadsbor, är storstaden en djungel så
är vi aporna i dess lianer och djungeln är vårt
hem. Vi ska inte skämmas för vår miljö, för
staden. Men för de skamsenhetens konstruktioner
som vi smällt upp omkring oss kan vi gott
skämmas en stund — innan vi gör vårt bästa för att
återgå till en gammal fin och ganska självvuxen
tradition, den som generalplanen kallade ett
särdrag för Stockholm: den kompakta
vinterstaden nära de fria sommarvidderna och vattnen.
En arkitekts synpunkt
Professor Sven Ivar Lind, Stockholm
Med självvuxen miljö menas väl en miljö som
formats för och av det mänskliga samhällsliv
som den tjänar och vars skiftningar och
förändringar den troget uttrycker, därför att den har
provats, passats och nötts direkt på den levande
samhällsorganismens lemmar. Så har den blivit
som en garderob av gamla väl ingångna plagg,
ärvda högtidsfodral, urvuxna, ändrade,
blank-slitna och patinerade, med en och annan
skavank, ett eller annat som kan väcka ett minne i
någon ficka. Garderoben är inte självvuxen, men
den har karaktär av komplementär organisk
form, är ett avtryck av organiskt liv och har
en vittring av liv, som för all del ibland kan
verka ohygienisk och oaptitlig men ibland kännas
som en rik och sammansatt parfym. Man brukar
trivas med gamla kläder och gamla vanor, fast
dom kanske inte alltid är så bra.
Med konstruerad miljö syftar man väl på våra
nya konfektionerade stadsdelar och hus, som
stansas ut i stora serier efter ett föga varierat
standardmönster, som de säsongmässiga
nyheterna i rufning, randning och
uppseendeväckande färger inte förmår kamoflera. Denna stora
produktion är emellertid, som all
storproduktion, inte tillkommen utan ett omfattande
planeringsarbete av en stab experter. Ingenting
kommer på bandet som inte fyller de statliga och
kommunala konfektionsstyrelsernas normer för
modern uniformstillverkning. Alla funktioner
har stötts och blötts av specialister alltifrån
tågresan och bilens parkering och service till
varse-blivningen av sängkammartapetens
vetenskapligt grundade, dess bättre knappt skönjbara
mönster. Trafikteknikers, skolplanerares,
barnpsykologers, trädgårdsplanerares,
värmeteknikers, hygienikers, husbyggares, administratörers,
sopbehandlingsteknikers,
lokaliseringssakkunnigas, investeringssakkunnigas, esteters och många,
många andras vetande har integrerats med
till-lämpande av modern planeringsmetodik.
Planerna har passerat de politiska kontrollerna. Bakom
de beslut som fattats ligger ett imponerande
material av vetande, insamlat under åratal med en
omfattande apparat, ordnat i kategorier,
statistiskt bearbetat av moderna maskiner med
förfinade matematiska metoder, som gör det
möjligt att med någorlunda säkerhet förutse det
framtida skolbarnets behov av tandfyllningar
långt innan modern av en ren händelse kastat
sina ögon på den blivande barnafadern. Men det
är vetenskapens ambition och triumf att kunna
förutsäga.
Dessa nya stadsdelar är ur vissa funktionella
synpunkter avgjort bättre än en del gamla
in-slitna miljöer, till vilka somliga av oss är bund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
