Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - FFA:s vindtunnlar för ljud- och överljudfart, av Bengt Reistad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Plan över de olika etapperna av anläggningstiden.
ningen av uppdrag blivit mycket större än
beräknat. För att parera denna ökade efterfrågan
måste anläggningen anpassas för en höjd
försöksfrekvens genom att tidsbesparande
mätmetoder införes och genom att pumpeffekten
höjes.
Historik
År 1947 tillsatte K.M:t en kommitté,
"flygforsk-ningskommittén", som bl.a. hade till uppgift att
utreda det ökade behovet av nya vindtunnlar. I
och med att höga flyghastigheter tack vare
reaktionsdriften då blivit aktuella, förutsåg man, att
landets resurser i fråga om vindtunnlar skulle
bli helt otillräckliga. Kommittén kunde i maj
1948 avge sitt första betänkande med en allmän
översikt över, vart den svenska flygtekniska
forskningen borde syfta och hur den skulle
ordnas. I februari 1949 framlades ett andra
betänkande, som gick ut på att en intermittent
vind-tunnelanläggning för supersonisk hastighet
snarast borde komma till stånd. Det blev emellertid
först 1950 års riksdag, som beviljade anslag att
förverkliga detta förslag. Svårigheten att få
erforderliga byggnadstillstånd och
igångsättningstillstånd för de byggnadsarbeten, som tillhörde
vindtunnlarna, försenade anläggningen
ytterligare, då sådana icke kunde utverkas förrän
hösten 1951. Dessförinnan hade emellertid
beställningar på tillverkning av torkanläggningen
och på den största av vindtunnlarna placerats.
En systematisk kalibrering av tunneln kunde
igångsättas, så snart byggnaden blivit så pass fri
från byggnadsarbetare, att blåsningar i
vindtunneln kunde utföras något så när ostört (fig. 2).
Allmän uppbyggnad
Huvuddelarna i anläggningen (fig. 3) utgöres
av en torkanläggning, fem vindtunnlar av
varierande storlek från 1 m2 till 3 dm2, tre
vakuumrum, av vilka de två största är utförda som
bergrum med volymerna 9 000 och 2 000 m3 och ett
består av stålbehållare med sammanlagda
volymen ca 250 m3, samt en luftpumpanläggning på
sammanlagt 1 500 hk.
Tunnlarna arbetar intermittent, vilket innebär
att blåsperioderna är begränsade och måste
avlösas av uppladdningsperioder. Vid
uppladdningen sänker vakuumpumparna trycket i
vakuumrummen. När trycket sjunkit tillräckligt lågt,
öppnas en snabbventil, varvid atmosfärisk luft
börjar blåsa genom vindtunneln in i
vakuumrummet, där trycket då snabbt stiger. Trots att trycket
varierar under blåstiden, är hastigheten i
mät-sträckan konstant. Hastigheten beror nämligen
uteslutande på kanalens geometriska utformning
uppströms från mätsträckan. Så snart
hastigheten uppgår till eller överskrider ljudets, kan
ingen information om trycket i vakuumrummet
fortplantas mot strömningsriktningen fram till
mätsträckan och luftens hastighet i mätsträckan
kan därför icke bero av trycket i
vakuumrummet. Vid en viss tryckgräns räcker
tryckskillnaden dock icke längre till för att uppehålla
ljudhastighet, en kompressionsstöt passerar
mätsträckan och hela strömningsfältet förändras.
Normalt avslutas blåsningen, innan denna
tryckgräns uppnås.
Trycket i vakuumrummen kan sänkas till 0,1
at a, vilket är tillräckligt lågt för att medge
blåsning vid machtal 3—3,5 utan att blåstiden
reduceras under acceptabla värden.
Tillgängliga blåstider vid olika tryck och
erforderlig uppladdningstid mellan varje blåsning har
mycket stor betydelse för tunnelns
användbarhet och antalet blåsningar per dag. Dessa tider
beror på hur vakuumrummen är
sammankopplade, på hur många pumpar som är förbundna
Fig. 3. Strömningstekniskt kopplingsschema, 1
huvudtork-bädd, 2 vindtunnel 1 m’, S4, 3 vindtunnel 0,25 mS5, 4—6
småtunnlar, SI—S3, 7.1 vakuumbergrum, 9 000 ms, 7.2
vakuumbergrum, 2 000 m’, 7.3 vakuumbehållare, 250 m’,
8 vakuumpumpar, 9.1—9.2 hjälptorkbåddar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
