Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - FFA:s vindtunnlar för ljud- och överljudfart, av Bengt Reistad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- april 1956
399
med varje rum, på machtalet i tunneln osv. Som
hållpunkt kan anges, att mot en normal blåsning
i den största tunneln av 10 s varaktighet svarar
en pumptid av ca 4 min. Maximal blåstid i
samma tunnel är något mer än 30 s och motsvarande
pumptid är då omkring 16 min. De tre minsta
tunnlarna kan köras kontinuerligt under
förutsättning att endast en tunnel utnyttjas och alla
vakuumpumparna arbetar enbart för denna
tunnels räkning.
Torkanläggning
Luften i Stockholm innehåller sommartid ofta
8—10 g vattenånga per kg luft. I vindtunneln får
emellertid luftens fukthalt uppgå till högst 0,5
g/kg. När luftens hastighet ökas, sker detta
nämligen genom en i det närmaste adiabatisk
expansion, som medför en betydande
temperatursänkning. Vid machtal 1 har temperaturen
sjunkit till ca — 25°C, vid machtal 2 till ca — 110°C
och vid machtal 3 till ca — 170°C. Om luften
innehåller för mycket vattenånga, får man
kondensation, varvid värme frigöres och
strömningen inte längre blir adiabatisk, vilket ger upphov
till stora fel i hastighetsfördelningen i
mät-sträckan.
Genom att sänka fuktigheten till högst 0,5 g/kg
kan man visserligen inte helt undvika
kondensation — vilket givetvis i första hand hade varit
önskvärt — men man kan begränsa den
värmemängd som frigöres genom kondensationen, så
att avvikelsen från adiabatisk strömning kan
godtas vid sidan av andra experimentella fel.
För att torka luften fordras en torkanläggning,
som kan adsorbera 3 500 kg vatten per
arbetsdag och som kan ta emot momentana flöden av
180 m3/s. Detta är en mycket stor
torkanläggning — så vitt vi känner till är den den största i
Europa.
Som torkmedel användes kiselgel, små stenar
av ett material, som till utseendet är
kristalliniskt, men som i själva verket är uppfyllt av ett
mycket stort antal mikroskopiska och
submikro-skopiska porer, i vilket vatten mekaniskt
adsor-beras. Affiniteten till vatten är så stor, att
torkning av luft från atmosfärisk fuktighet till ca
0,3 g/kg kan äga rum på några tiondels
sekunder, dvs. medan luften med en hastighet av något
mindre än 1 m/s passerar en bädd av 0,3 m djup.
I torkanläggningen ingår 60 t kiselgel fördelade
med hälften på en huvudbädd om 210 m2 och
återstoden på två hjälptorkbäddar om vardera
48 m2.
Under en blåsning i vindtunneln passerar luften
huvudbädden, som adsorberar luftens fuktighet.
Genom att fuktigheten vid adsorptionen övergår
från ångform till flytande form, frigöres därvid
värme, som höjer temperaturen i gelbädden.
Mellan varje blåsning i vindtunneln ledes därför
en ström av kall, torkad luft i motsatt riktning
Fig. 4. Plan och tvärsektion av laboratoriebyggnad; SI—S3
småtunnlar, 54 1 m* vindtunnel, S5 0,25 m’ vindtunnel.
genom huvudtorkbädden i det dubbla syftet att
dels kyla bädden, dels åter avlägsna fuktighet
från huvudtorkbädden.
Den luft som fordras för denna "kallblåsning"
torkas genom att den blåses genom den ena av
hjälptorkbäddarna och därefter kyles i en
vattenkyld kylare.
I den andra hjälptorkbädden pågår samtidigt
reaktivering genom uppvärmning. Den luft, som
av vakuumpumparna komprimerats från det låga
trycket i bergrummet till atmosfärstryck, har
genom kompressionen fått en temperaturstegring,
som beroende på tryckförhållandet varierar
mellan ca 80 och 350°C. Denna varma luft blåses in
under och genom bädden, som genom
uppvärmningen reaktiveras.
När den ena hjälptorkbädden blivit uppfuktad
och den andra färdigreaktiverad, omkastas
bäddarnas funktion, genom att ett antal ventiler i
rörsystemet ställs om.
Genom att huvudtorkbädden omväxlande
upp-fuktas — vid blåsning i vindtunneln — och
avfuktas — genom kallblåsning under
uppladdningsperioderna — skulle den teoretiskt kunna
bibehålla sin torkningsförmåga i obegränsad tid.
I verkligheten måste man dock emellanåt göra
en mera grundlig reaktivering med varm luft
även av huvudtorkbädden. Detta behöver dock
ske endast någon gång i veckan eller vintertid
med flera veckors intervall och utföres vanligen
nattetid för att ej inkräkta på den normala
driften i vindtunnlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
