- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
401

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - FFA:s vindtunnlar för ljud- och överljudfart, av Bengt Reistad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24- april 1956

401

större eller mindre åtsnörpning av
tvärsnittsarean nås. Syftet med detta är att förbättra den
tryckåtervinning som erhålles i diffusorn, när
luftens hastighet minskas och att därigenom
förlänga blåstiderna vid i övrigt lika förhållanden.
Dessutom finnes i diffusorn också en "choke",
vilken vid transsonisk hastighet användes för
hastighetsreglering. Ursprungligen var tanken,
att även denna reglering skulle kunna göras med
hjälp av inställning av tak och botten i
diffusorn, men det visade sig vara svårt att göra
denna inställning tillräckligt noggrann och glappfri,
varför ett särskilt regleringsorgan för denna
funktion måste införas.

När luften passerat diffusorn ändras
strömningsriktningen i en strömningstekniskt
gynnsam krök till vertikalt nedåtriktad. Strax
därefter följer snabbventilen, vilken utgör
"pådraget", varmed strömningen startas och stoppas.
Snabbventilen, som har kvadratisk sektion med
1,5 m sida, öppnar pneumatlskt på ca 0,7 s.
Slutligen leds luften genom en fast diffusör vertikalt
ned till bergrummet.

Spaltväggar

Om väggarna i mätsträckan icke skall
återverka på modellen i mätsträckans mitt, är
villkoret att en strömlinje alldeles intill väggen
skall få samma geometriska form och samma
tryckfördelning utmed linjen som motsvarande
strömlinje vid fri flygning. Det var detta villkor,
som på projektstadiet syntes så omöjligt att
uppfylla. I en sluten mätsträcka måste strömlinjen
få samma form som väggen och i en öppen
mätsträcka måste trycket utmed strömlinjen vara
konstant. Inget av dessa alternativ uppfyller
sålunda samma gränsvillkor som vid fri flygning.

Det ligger mycket nära till hands att fråga sig,
om inte en mätsträcka med delvis öppna och
delvis slutna väggar kunde ge den önskade
överensstämmelsen. Denna fråga ställdes också
redan sommaren 1948 och förelades engelska och
amerikanska vindtunnelexperter vid studieresor
till dessa länder. Av de tillfrågade personerna
svarade några direkt negativt och andra mycket
svävande och undvikande, och då det ansågs
osannolikt, att en så enkel kompromiss skulle
kunna lösa det jätteproblem, som stängde
utvecklingen i alla vindtunnlar i världen, och då
det fanns många andra frågor, som måste lösas
omgående, blev problemet någon tid liggande.
Efter vad vi nu vet, hade amerikanarna dock
redan 1946 börjat arbeta på konstruktion av
spaltväggar.

Under 1949 började denna idé dock att
bearbetas mera allvarligt vid Flygtekniska
Försöksanstalten med såväl teoretiska som
experimentella utredningar och med provning av olika
proportion mellan öppen och sluten del av väggen.

På hösten 1951 höll den amerikanske vindtun-

Fig. 7. Mätsträcka med monterade spaltvåggsblock;
strömningsriktning från vänster till höger.

nelexperten John Stack, ett föredrag, först i
London och senare på Svenska
Teknologföreningen i Stockholm, där han meddelade, att
spaltväggar numera hade införts på vissa
tunnlar i Amerika och att man nu ansåg sig ha löst
problemet med mätning i vindtunnlar både
under, vid och över ljudhastigheten, men att
konstruktionens detaljer var strängt hemliga och
inte fick meddelas. Vid det laget hade även
försöksanstaltens forskare nått mycket goda
resultat men inte löst problemet att komma upp över
ljudhastighet.

Den bekräftelse, som genom Stacks föredrag
erhölls om att spaltväggar var användbara även
för låg överljudhastighet, blev emellertid en
extra sporre, som medförde att man vid
årsskiftet 1951—1952 även vid Försöksanstalten
lyckats utexperimentera en konstruktion, som gick
upp till överljudhastighet. Denna konstruktion
(fig. 6 och 7) var sådan att spaltväggar direkt
kunde införas som ett tillbehör till den då
fär-digkonstruerade och beställda 1 m2 vindtunneln.

I detta utförande uträttar spalterna egentligen
två funktioner. Dels ger de en begränsning av
luftströmmen omkring modellen, som varken
föreskriver rätlinjiga strömlinjer eller konstant
tryck och som kan intrimmas så att
mätresultatet blir oberoende av modellens storlek, vilket
får tolkas så att väggarna icke har någon
återverkan på modellens aerodynamiska egenskaper.
Dels kan hastigheten i mätsträckan med hjälp
av spaltväggarna kontinuerligt varieras upp till
låga överljudmachtal. Om trycket utanför
spaltväggen inregleras på ett tryck, som är lägre än
det som svarar mot ljudhastigheten, sugs
nämligen en viss mängd luft bort genom spalternas
framdel. Man får då en expansion av den innan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free