Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Nya metoder - Högfrekvensspisar, av F Ö - Röntgenbildförstärkare, av Jo - Utvinning av vanadin vid Otanmäki, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
TEKNISK TIDSKRIFT
Högfrekvensugnen är i det närmaste tio gånger så snabb
som vanliga ugnar och kan grädda en potatis på 5 och en
kaka på 6 min. T.ex. bacon kan stekas på en papptallrik
med en pappersservett som underlag för att absorbera det
avrinnande flottet. Ugnen är mer anpassningsbar för olika
rätter, vilka tidigare kokades på elspisarnas plattor.
Väljare för snabb eller långsam kokning finns, och ugnen är
försedd med tidur, som kan inställas för den erforderliga
koktiden. Tiduret är graderat i sekunder för de första tre
minuterna och slår ifrån värmen efter den inställda tiden.
Maten kan i högfrekvensspisen kokas direkt i vanliga
porslins- eller glasfat. Dessa uppvärms ej av
högfrekvens-fältet, varför maten ej fäster vid, och de är därför lättare
att hantera och även lättare att diska. Vanliga kastruller
och pannor kan helt undvaras. Då ugnsväggarna även
håller sig kalla bränns inga matrester fast vid dem och spisen
är därför mycket lätt att hålla ren. Ugnen, som är fodrad
med aluminium, sprider ej heller någon värme i köket.
Högfrekvensgeneratorn arbetar med frekvensen 2 400
MHz vilken ej stör de i USA använda frekvensbanden för
rundradio och television. Generatorn kan ej sättas i gång
förrän luckan är stängd vilket hindrar att händerna sticks
in i högfrekvensfältet.
Inbyggnadsmodellen av spisen väger 68 kg. Spisen utföres
för anslutning till 220 V växelström och påstås bli
billigare i drift än en vanlig elektrisk spis (Electrical
En-gineering dec. 1955 s. 1117). Fö
Röntgenbildförstärkare. Vid röntgen medger den
optiska länken mellan fluorescensskärmen och det
mänskliga ögat (eller en kamera) endast att en del av
tillgängligt informationsinnehåll kan tillgodogöras (i fallet kamera
endast 1 °/o) vid given röntgendos. Genom att införa
röntgenbildförstärkare kan man extrahera mesta möjliga
information ur fluorescensbilden.
Röntgenbildförstärkarröret (fig. 1) består av ett
vakuumrör med ett fluorescensskikt R i kontakt med en fotokatod
K på tunn aluminiumbotten D som röntgen-avkännande
organ. Sedan röntgenstrålningen passerat det föremål O
som önskas genomlyst, bestrålar den skiktet R och får
detta att fluorescera. Fluorescensljuset frigör elektroner
från varje punkt på fotokatoden i proportion till
belysningen i punkten. Den så uppkomna elektronbilden
reproduceras nio gånger förminskad på ett annat fluorescensskikt
FI med hjälp av en elektronoptik. Den här uppkomna
bilden kan studeras genom ett mikroskop med nio gångers
förstoring varvid bilden kan ses i naturlig storlek men ca
1 000 gånger så ljusstark som förut.
Den erhållna bildens ljusstyrka blir större än den
ursprungliga bildens dels på grund av att elektronerna från
fotokatoden accelererats av optikens elektriska fält
härrörande från en 25 kV spänningskälla, dels på grund av
bildförminskningen som sker utan större ljusflödesförlust.
Trots att endast 710 av ljuskvanta från fluorescensskiktet R
frigör elektroner och trots att endast 710 av elektronenergin
omsätts i fluorescensljus i skiktet FI är dettas intensitet
Fig. 1. Schematisk tvärsektion av ett bildfförstärkarrör; A
anod, D aluminiumbotten, FI och R fluorescensskikt, K
fotokatod, M mikroskop, O objekt, W ledande skikt.
10—15 gånger så stor som det röntgenbestrålade skiktets.
Förminskningen av bilden nio gånger innebär vidare en
flödeskoncentration till en yta som är V8X. Den totala
ljusstyrkevinsten är produkten av intensitetsökningen och
flödeskoncentrationen.
Bildskärpan begränsas huvudsakligen av tjockleken hos
det röntgenbestrålade fluorescensskiktet, men även av
skiktet närmast mikroskopet. Elektronoptiken inför ingen
besvärande oskärpa. Kontrastinnehållet suddas delvis ut
av ett jämnt fördelat flödesbidrag över bilden men
kompenseras av att ögats kontrastkänslighet ökar med ökad
ljusstyrka.
Vid medicinsk användning (vid genomlysning av
exempelvis bröstpartier) medger förstärkarröret en begränsning
av den erforderliga röntgendosen till V10 av vad som
fordras vid användning av fluorescensskärm. Observationerna
kan härvid göras i ett rum som svagt upplyses och fordrar
ingen föregående ögonadaption hos observatören.
Fotografering av fluorescensbilden hos ett
röntgenför-stärkarrör med 35 mm finkornig film ger en bild, vars
kvalitet är jämförbar med den som erhålles vid
fotografering av fluorescensskärmar, samtidigt som den
erforderliga röntgendosen är endast hälften eller tredjedelen så
stor. Kinematografisk upptagning är möjlig även under
långa perioder med för patienten ofarliga röntgendoser.
Förstärkarrörets begränsning ligger i det
röntgenljusupp-tagande skiktets lilla format (diameter 13 cm). Man
arbetar dock målmedvetet på att öka detta (Philips
Tech-nical Review sept. 1955 s. 69—71). Jo
Utvinning av vanadin vid Otanmäki. Huvudprodukter
vid den finländska järnmalmsgruvan Otanmäki är
magnetit- och ilmenitkoncentrat. Det förra har en järnhalt av
65—66 °/o, en vanadinhalt av 0,5 °/o och är praktiskt taget
fosforfritt. Som föroreningar uppträder små mängder av
Ti02, Si02, MgO, CuO och A120 3; 55 vikt-°/o av
koncentratet är < 0,074 mm.
Redan 1952, när brytningen började, igångsattes
undersökningar för utvinning av vanadinet direkt ur
magnetit-koncentratet enligt en ny metod. Två år senare uppfördes
en försöksanläggning med en kapacitet av 20 kg/dygn V2Os.
Sedan vanadinet var urlakat lämnade
magnetitkoncentra-tet anläggningen i form av kulsinter. I början av 1955
påbörjades uppförandet av ett verk med en årsproduktion
av 600 t V20r> och 70 000 t kulsinter med en järnhalt av
67 »/o. Produktionen kan fördubblas.
Magnetitkoncentratet torkas, anrikas ännu en gång på
magnetisk väg och blåses sedan i en 400 m lång
rörledning med tryckluft till vanadinverket, vars upplagsficka
rymmer 1 500 t. Från denna matas godset ut på behållaren
till en våg, på vilken samtidigt en given mängd
natriumsalt tillsättes. Därefter blandas komponenterna noggrant i
en kulkvarn, varefter blandningen med bägarverk
transporteras upp till en roterande trumma, i vilken kulor
rullas under samtidig tillsats av lämplig vattenmängd.
De ungefär 25 mm stora kulorna matas sedan in i en
sinterugn, som är av cylindrisk schaktugnstyp,
konstruerad så att reaktionen mellan saltet och vanadinet blir så
fullständig som möjligt. Därför avviker denna
ugnskonstruktion väsentligt från andra schaktugnar för bränning
av kulsinter.
De färdigbrända kulorna matas in i en serie lakningskärl
av stål, vartdera med en diameter av 2,4 m och en höjd
av 12 m. För läkningen används varmt vatten, som förs i
motström från kärl till kärl; dessa upphettas med ånga.
Man erhåller vanadinet som en lösning av natriumvanadat
innehållande 16—20 g/1 V. Sinterkulorna avlägsnas
nedtill ur lakningskärlen och lagras i det fria.
Vanadinlösningen pumpas in i träkärl, där svavelsyra
tillsättes. Den därvid utfällda vanadinsyran avskiljes från
lösningen med en filterpress, renas, smältes och gjutes i
plattor, i vilken form vanadinpentoxiden försäljes (Erzmetall
jan. 1956 s. 38—39). E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
