Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 1 maj 1956 - Transformatorolja med inhibitor, av Gösta Ericson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 maj 1956
419
I transformatorer spelar givetvis också
syretillförseln stor roll, men möjligen är denna faktor
inte av samma dominerande betydelse som för
oljor utan tillsatser. Vid i övrigt samma
betingelser, såsom koncentration och temperatur, har
överraffinerade oljor vanligen längre
induktions-tid än milt raffinerade, liknande den normala
svenska transformatoroljan. Denna kan
betecknas som ej utpräglat mottaglig för inhibitorer av
detta slag.
Tillsatsernas betydelse vid provning
Genom tillsatsers ingrepp i de reaktioner, som
sker vid oljans åldring genom oxidation, ändras
balansen mellan de främjande och de hindrande
faktorerna och ibland hela reaktionsföljden.
Detta medför att provningsmetoder, som tidigare
använts för oljor utan tillsatser, icke längre har
samma giltighet och att framför allt
provningsresultaten måste tolkas från andra
utgångspunkter. Relationer mellan provningsresultat och
erfarenheter i drift, gjorda under en följd av år,
kan sålunda inte gälla för oljor innehållande
tillsatser.
En granskning av den normerade svenska
metoden för bedömning av oljors
åldringsbeständighet, SEN 14 06, vid tillämpning på oljor med
tillsatser kan närmare belysa de svårigheter, som
tillstöter vid bedömning av provningsresultaten.
Provningen utförs i ett glaskärl, där oljan under
100 h utsätts för genombubblande syrgas vid
100°C i närvaro av särskilt preparerade
cylindrar av koppar och järn. Den riktiga
preparering-en av dessa som katalysatorer använda metallers
ytor är av avgörande betydelse för
provningsresultatet.
Provas en olja, försatt med ett
desaktiverings-medel, som reagerar med metallytorna, sätts en
för provningen avgörande faktor ur spel.
Erfarenheten har visat att en tillsats på endast
någon tusendels procent är tillräcklig härför. Vid
en rutinmässig provning enligt föreskriften
erhålles praktiskt taget inga oxidationsprodukter.
Vid en likaledes rutinmässig bedömning,
grundad på detta resultat, skulle slutsatsen bli att
oljans kvalitet är överlägsen alla tillsatsfria
oljors. I själva verket kan inget annat avläsas ur
resultatet än att oljan innehåller tillsatser av
angivet slag.
Skall en sådan olja jämföras med en annan utan
tillsats, kan provningen ske i en apparatur, där
metallkatalysatorerna tagits bort. Till den merit,
som oljan får på grund av en på så sätt bestämd
oxidationshärdighet i jämförelse med den
obehandlade oljan, kan man vid bedömningen sedan
lägga att oljan innehåller en tillsats, som
sannolikt kommer att förlänga dess användbarhet
under drift. För sådana oljor kan man utan
olägenhet som garanti föreskriva att oljan får levereras
bara om den utan tillsats fyller fordringarna för
vanliga tillsatsfria oljor. Tillsatsen får man
värdera som en ytterligare försäkran om extra stor
livslängd.
Vid provning av oljor innehållande
antioxidationsmedel blir tolkningen av resultaten mer
komplicerade. Underkastar man en tillsatsfri
olja oxidationsprovning enligt den normerade
svenska metoden men modifierar
förfaringssättet så att oxidationstiden varieras för ett antal
prover, erhåller man resultat, som vid
inprick-ning i ett diagram med oxidationstiden som
abskissa bildar en i det närmaste rät linje, fig. 1.
Förfar man på samma sätt med en olja, försatt
med en kedjebrytande inhibitor, får man
däremot en S-formigt krökt kurva.
Av figuren framgår att oljan med inhibitor
knappast visar några tecken på oxidation förrän
en viss oxidationstid förlupit. Denna tidrymd är
oljans induktionstid under de betingelser, som
råder vid provningen. Efter induktionstidens
slut inträder ett skede av relativt snabb
omsättning med syre. Det efterträds åter av en
långsammare oxidation, som förlöper mycket likt
den inhibitorfria oljans.
Detta överensstämmer helt med vad som sagts
om inhibitorns funktion. Faller induktionstidens
slut inom den föreskrivna oxidationstiden för
den standardiserade arbetsmetoden, skulle man
för en föga oxidationshärdig grundolja kunna
karakterisera denna som alltför litet
oxidationsbeständig. överskrider däremot induktionstiden
den använda provningstiden med några få
timmar, skulle oljan vid en rutinmässig bedömning
av resultaten karakteriseras som mycket
oxidationshärdig.
Då de båda oljorna i dessa exempel tydligen är
varandra ganska lika men enligt den
standardiserade provningsmetodens resultat skulle anses
vara av mycket olika kvalitet, kan
förfaringssättet inte användas för oljor av denna typ.
Antingen måste man för oljor med inhibitorer
modifiera arbetsföreskriften eller ersätta den
nuvarande svenska, normerade metoden med en
mera lämplig. Under alla omständigheter måste
relationerna mellan resultat från forcerad
laboratorieprovning och drifterfarenheter helt
byggas upp på nytt.
Drif terf arenheter
Tillsatser i transformatorolja har använts i
ytterst ringa omfattning i Sverige, varför mycket
sparsamma iakttagelser från transformatorer i
drift finns härifrån. I tidskrifter har man
däremot då och då rapporterat kontrollerade
undersökningar i drift utomlands. Inställningen till
användning av sådana oljor varierar från
försiktigt avvaktande i Storbritannien till optimism i
USA.
I några enstaka fall har man emellertid också i
Sverige använt transformatorer behandlade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
