Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 22 maj 1956 - Andras erfarenheter - Vita pigments ljuskänslighet, av SHl - Krafttransformatorer provas med högfrekvens, av FÖ - En snabbt arbetande filterpress, av SHl - Bandvågar för dosering, av C H Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 maj 1956
503
fallen blir färgändringen mer märkbar vid närvaro av
organiska ämnen. Om sålunda vissa former av titandioxid
blandas med glycerol och utsätts för UV-strålning, blir de
blågrå, och de återfår endast långsamt sin vita färg när
bestrålningen upphört.
Titandioxid med syreunderskott är också blågrå och
detsamma gäller för Ti3+-joner i vissa lösningsmedel. I förra
fallet måste två Ti3+-joner finnas i kristallen för varje
felande 02–jon för att kristallen skall vara elektriskt
neutral. Den fjärde valenselektronen hos Ti3+-jonerna strävar
att fylla tomrummen efter de felande syrejonerna vilket
medför stark deformering av elektronbanorna och därmed
absorption av synligt ljus.
Utsätts stökiometrisk titandioxid för UV-strålning i
närvaro av oxiderbara organiska ämnen leder överföringen av
de härvid exciterade elektronerna till bildning av
Ti3+-joner och oxidation av de organiska ämnena. Denna
foto-lys medför en färgändring som endast mycket långsamt
kan hävas genom luftoxidation, eftersom det syre som
titandioxiden förlorat är fast bundet i en organisk
förening.
Sådana fotokemiska reaktioner vållar färgtillverkarna
allvarliga bekymmer. Färger, innehållande vissa typer av
titanvitt, mörknar nämligen i solljus, och den koldioxid,
som samtidigt bildas vid linoljans oxidation, gör att
färgskiktet spricker, flagnar av eller kritar. Man har också
iakttagit att färgen hos med bariumtitanat matterad rayon
mörknar och tyget förstörs, om det hängs på tork i
solsken efter tvätt (M C Markman i Journal of Chemical
Education okt. 1955 s. 540—543). SHl
Krafttransformatorer provas med högfrekvens.
Förbättringar av ventilavledarna under de senaste åren har
gjort det möjligt att sänka fordringarna på
transformatorernas isolation. Misstankar om att
kopplingsöverspänningar kan bli farliga för dessa transformatorer torde dock
ha bidragit till att de ej har fått den marknad som
beräknats.
Man har undersökt hur en leverans av 200 MVA enfas
enheter, avsedda att bilda en trefasgrupp för 600 MVA,
345 kV, skulle uthärda kopplingsöverspänningar. Utöver
de normala impuls- och 50 Hz spänningsproven
underkastades transformatorerna även prov med 920 kV, 240 Hz
under ca 4 s. Detta prov, som skall motsvara
kopplings-överspänningarnas amplitud och frekvens, fyller luckan
mellan impulsprovet och 50 Hz spänningsprovet
(Elec-trical Engineering 1956 h. 1 s. 22). Fö
En snabbt arbetande filterpress. Vid bearbetning av
uranmalm från Colorado-platån, innehållande bara 0,4 %
U, måste man uppnå stort utbyte av uran för att processen
skall löna sig. Den vanligaste metoden består i läkning av
malmen med 10 °/o svavelsyra. Uranet går härvid mer
eller mindre fullständigt i lösning på ca 10 min. Kalcium,
järn, kisel och aluminium löses långsammare, men om
läkningen pågår avsevärt längre tid än 10 min., förbrukar de
syra, och uran börjar falla ut när syrakoncentrationen
faller under 5 °/o. Om separeringen av lakningsvätska och
återstod tar lång tid, måste man därför använda
överskott på syra för att inte förlora uran genom
återutfäll-ning.
Vid de processer, som används i dag, uppnår man sällan
mer än 90 %> utbyte av uran. Vätskefasen har 2—4 gånger
så stor volym som den fasta fasen. Kunde man emellertid
filtrera den vid läkningen erhållna suspensionen och tvätta
filterkakan på mindre än en timme, skulle utbytet av
uran växa till mer än 90 %, och syraförbrukningen skulle
kunna minskas med mer än 15 °/o, varigenom vätskans
och den fasta fasens volymer skulle bli mera lika.
Man har därför konstruerat en filterpress med
cirkelrunda ramar och plattor. I de förra förs suspensionen in
nedtill; de senare har galler, genom vilka filtratet rinner av,
och nät på vilka filterduken läggs. På plattornas ytter-
Fig. 1. Principen för
snabbarbe-tande filterpress.
sida sitter cylindrar som parvis passar i varandra (fig. 1).
Med ramarna i läge släpps tryckluft på cylindrarna
varigenom filterpressen sluts och är klar för filtrering.
Ramarna är fästa på en axel vid sidan av pressen, och en
andra sats ramar sitter på samma axel förskjuten 180° i
förhållande till den första satsen.
När suspension pressas in i filtret uppstår två filterkakor
i varje ram. När de är lagom tjocka införs först luft
genom tilledningen, sedan tvättvatten och slutligen luft.
Därefter blåses luft baklänges genom plattorna så att
filterkakorna lossnar. Cylindrarna sätts under vakuum varvid
filterpressen öppnas; ramarna svängs nedåt och uppåt
utanför pressen varvid filterkakorna faller ut, och den
andra ramsatsen kommer i läge, varefter ny filtrering
kan ske.
En filterpress med 635 mm ramar har vid ett slutligt
filtreringstryck på 4,2 kp/cm2 i ett fall avverkat 30 t/dygn
torrsubstans vid arbete med en suspension, innehållande
50 %> fast substans varav 75 °/o hade en kornstorlek under
0,043 mm. Med en filterpress med 915 mm ramar har man
behandlat 100 t/dygn uranmalm. Ett uranutbyte på 94,6 %
har uppnåtts. Filterpressarna arbetar helautomatiskt i 28
min perioder, öppning och stängning tar härvid 30 s
(In-dustrial & Engineering Chemistry mars 1956 s. 15 A—16 A).
SHl
Bandvågar för dosering. Vid flera tillverkningsprocesser
är det önskvärt att för dosering kontinuerligt kunna väga
ingående pulvermineral eller att väga den färdiga
produkten för att kunna övervaka anläggningens kapacitet. För
vägning av olika material, t.ex. kalk, makadam och säd,
har bandvågar fått en allt större användning.
Vid vägning på bandvågar påverkar den bandburna lasten
ett vågsystem. Då bandets hastighet är känd erhålles den
transporterade vikten per tidsenhet såsom en produkt av
belastningen och bandhastigheten.
Olika system kan förekomma. Bandet kan sålunda ha en
eller flera bärrullar lagrade på en vågmekanism så att
trycket från bandet kan avläsas eller löpande registreras,
eller också kan bandet jämte drivmaskineri vara upplagt
på en vägmekanism, varvid variationer i bandspänningen
ej påverkar vågens utslag. Vid båda fallen matas materialet
till bandet direkt från ficka eller maskin. Vidare kan
godset påföras bandet via en matarapparat, varvid större
noggrannhet erhålles då trycket från materialpelaren i
silo elimineras och inverkan av dynamiska krafter från
materialet blir mindre.
Bandets vertikala rörelser bör vara så små som möjligt,
dels för att man skall få minsta möjliga tröghet vid
registreringen och dels därför att, om hela bandet icke har en
parallell rörelse i vertikal led, materialets rasvinkel ej
skall ge upphov till fel. För att undvika vertikalrörelser
hos bandet har man konstruerat bandvågar som i stället
för att vila på ett balanssystem är upplagda på en
"mag-netelastisk" kraftmätare.
Den magnetelastiska kraftmätaren är baserad på att
mag-netomotoriska kraften i en magnet ändras om den utsätts
för tryck- eller dragpåkänningar. Ändringar i
magnetiseringen påverkar en spole, vars induktans bestäms i en
mätbrygga. Den resulterande impedansändringen är
proportionell mot den belastande kraftens storlek.
Noggrannheten hos bandvågar med magnetelastisk kraftmätare rör
sig om ± 0,2 %>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
