Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 29 maj 1956 - Funktionssäkerhet hos teletekniska komponenter, av Thore Boström och Arvid Olert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 maj 1956
529
Fig. 1. Anordning för
kontroll au godheten hos
kontakter på en
potentiometer; F förstärkare.
ningsblecken och tråden skyddad ined en kraftig
emalj, är de bästa.
Potentiometrar
Potentiometrar kan liksom de fasta motstånden
uppdelas efter motståndsmaterialet i
trådlinda-de, ytskikts- och massapotentiometrar. I stort
sett möter man samma problem vid
potentiometrar som vid motstånd då man skall bedöma
kvaliteten hos själva motståndselementet. Man
kan även använda i stort sett samma
provningsmetoder.
En viktig sak, som tillkommer hos
potentiometrar, är den glidande kontakten, som måste
ha en jämn och lätt gång. Den elektriska
kontakten måste vara god vid både stillastående och
omställning. Slitstyrkan måste vara
tillfredsställande för de typer, som utsätts för stor slitning.
Om kontaktbanan är ojämn eller oren, uppstår
störningar i form av språk och brus vid
omställning och ostabil kontakt vid stillastående.
Den vanligaste metoden att kontrollera
kontaktens godhet är att man likströmsbelastar hela
motståndselementet, kopplar en förstärkare
mellan ena änden och uttagskontakten och
avlyssnar bruset i en högtalare eller uppmäter det,
medan kontakten får löpa mellan ändlägena, fig.
1. Man brukar godkänna potentiometern, om
detta brus ligger under en viss nivå. Denna
metod, som är ganska subjektiv, ger inga säkra
mått på kontaktsäkerheten, och jämförelse
mellan olika exemplar av potentiometrar är svår att
göra. Om man dessutom vill utföra slitprov och
konståldring, som ger små ändringar, blir
bedömningen mycket osäker.
En annan metod, som ger säkrare resultat, är
direkt uppmätning av kontaktresistansen till
motståndsbanan. Potentiometern matas med en
konstant ström mellan ena ändan av
motståndsbanan och glidkontakten, och spänningen över
kontaktresistansen uppmätes mellan den andra
ändan av motståndsbanan och glidkontakten.
Om detta göres med ett registrerande
instrument, samtidigt som kontakten är i rörelse, får
man ett diagram över kontaktresistansens
variationer med kontaktläget. Eventuella
felaktigheter kan då direkt lokaliseras till en viss
vridningsvinkel, fig. 2.
Denna metod ger ett noggrant mått på alla
variationer. Eventuella ändringar vid slitprov och
konståldring kan lätt mätas. Varierande kontakt
uppstår vanligtvis, om kontaktbanan är ojämn
eller oren. Hos trådlindade potentiometrar måste
kontaktbanan vara smord med fett, dels för att
slitningen skall minskas, dels för att
kontaktbanan skall skyddas för oxidation. Samma
förhållande gäller för vridomkopplare. Det är
viktigt, att det använda fettet har god
lagringsbeständighet och lämplig viskositet, som bör
vara konstant över hela det temperaturområde
inom vilket potentiometern skall användas. Prov
har visat att vid högre temperaturer en gräns
kan uppnås, där en snabb försämring inträder.
Det är även viktigt, att materialet i
släpkontakten är lämpligt och att kontakttrycket är lagom
högt och konstant. De flesta fabrikaten av
kol-potentiometrar har numera något sintrat
kolmaterial i kontakten. Då kolbanan i detta fall
har ett relativt högt specifikt motstånd, erhålles
vid uppmätning en skenbar hög kontaktresistans
på grund av strömförträngning i kolbanan. Man
erhåller normalt kontaktresistanser, som är ca
5 % av potentiometerns totala resistans.
Storleken hos denna resistans gör, att om man
belastar potentiometern över kontakten med en
för hög ström, utvecklas en stor effekt på en
mycket liten yta runt kontakten, vilket lätt
orsakar brännskador på kolskiktet. Fabrikanterna
har helt försummat att föreskriva högsta tillåtna
ström genom kontakten.
För att man skall kunna bedöma kvaliteten,
måste mycket ingående undersökningar
angående orsakerna till dålig kontakt utföras. Numera
tillverkas många potentiometrar hermetiskt
slutna för att kontaktbanorna skall skyddas mot
fukt och andra föroreningar. Däremot har man
icke tillgång till tillräckliga data över maximala
drifttemperaturer för att kunna garantera god
kontakt under lång tid. Därvid måste val av
såväl kontaktmaterial soin smörjmedel
uppmärksammas.
Vid trådlindade potentiometrar är både valet
av legering i motståndslindningen och materialet
i löpkontakten avgörande för livslängden och
kontaktresistansen. Motståndstråden består av
legeringar av nickel, koppar, krom, järn och
manganin. Sammansättningen väljes med
hänsyn till lindningens egenskaper, såsom
temperaturkoefficient, beständighet mot oxidation,
relativa hårdhet, lindningens karakteristik etc. Den
rörliga kontakten görs av legeringar av
palladium, platina, guld, silver eller koppar. Även
kontaktens mekaniska utformning och dess
tryck mot motståndsbanan, 20—50 g, är
faktorer, som påverkar livslängden.
Fig. 2. Registrerande anordning för kontroll av godheten
hos kontakten på en potentiometer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
