- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
579

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 12 juni 1956 - Andras erfarenheter - Sprödhet hos kromerat mjukt stål, av SHl - Bilbromsning och reaktionstid, av EBr - Tryckkärl av glasfiber, av HMe - Metyl-p-toluat, av HMe - Fosforoditionat som systemiska insektbekämpare, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 juni 1956

579

Det har visat sig att de spröda ytskikten är tunnare och
har större kromhalt än de sega. Den tjocklek, som
ytskiktet får vid kromeringen, sammanhänger med dess
kromhalt och grundmaterialets kolhalt. Är den senare
relativt stor, bildas mycket kromkarbid som fördröjer
kromens indiffusion varigenom ytskiktet blir tunt och får
hög kromhalt. Genom att värmebehandla det kromerade
materialet kan man emellertid bringa krom att diffundera
djupare in i grundmaterialet varigenom ytskiktet blir
tjockare och får mindre kromhalt.

Vid en undersökning upphettades spröda, kromerade prov
i torr vätgas till 850, 1 000 och 1 150°C i 30, 60 och 120 min.
och snabbkyldes i vatten. Genom värmebehandling vid upp
till 1000°C i 120 min. förändrades proven inte; vid
1 150°C växte emellertid ytskiktets tjocklek med i
genomsnitt 85 °/o, och materialet blev segt. Dessa prov
upphettades sedan till 700°G och kyldes långsamt förbi 475°C.
Även efter denna behandling var de sega (W L Chu i
Journal of Metals okt. 1955 s. 1121—1123). SHl

Bilbromsning och reaktionstid. Med reaktionstid avses
den tid som förflyter mellan en iakttagelse och av denna
föranledd handling, en psykomotorisk funktion i
samarbetet mellan ögats och fotens verksamhet vid bromsning,
och ögats och handens vid styrning. Av intresse i detta
sammanhang är ålderns inverkan på detta slag av
reaktionstid (fig. 1). Diagrammet visar reaktionstiden öga—
hand vid olika åldrar enligt undersökningar vid Stanford
University, USA. Reaktionstiden minskar starkt upp till
tjugoårsåldern för att sedan mycket långsamt öka, så att
reaktionstiderna vid 10 och 70 år är ungefär lika långa.
För reaktionstiderna öga—fot får man räkna med i stort
sett något högre värden över hela registret.

Emellertid är — om man håller sig till bilbromsning —
denna reaktionstid blott en del och säkert icke den
viktigaste av de för bromssträckans längd eller
överhuvudtaget för trafiksäkerheten betydelsefulla egenskaperna hos
en bilförare. Denne kan ha en relativt lång reaktionstid i
den bemärkelse ordet här är använt, vilket emellertid kan
mer än kompenseras av stort förutseende i fråga om
väg-och trafikförhållanden. Detta förutseende eller omdöme,
som i själva verket utgörs av ett helt komplex av
egenskaper hos föraren, såsom hänsynsfullhet, rutin och
intelligens, kan göra honom till en ur
trafiksäkerhetssynpunkt förstklassig bilist. Man kan fråga sig, om de
undersökningar av reaktionstiden, som ligger till grund för den
återgivna kurvan, verkligen kunnat helt frigöra de rent
psykomotoriska verkningarna från inflytandet av
sistnämnda egenskaper och om dessa därför i viss mån
påverkar kurvans stegring från tjugoårsåldern.

Med hänsyn till inbromsning vid bilkörning betyder
emellertid gott omdöme och rutin väsentligt mer än snabb
reaktionstid, om man bortser från sjukdomar o.d. som i
och för sig omöjliggör förande av bil. Statistiken har
också bekräftat att största antalet bilolyckor i förhållande till
körlängden återfinnes i de yngre åldersgrupperna. EBr

Fig. 1.
Reaktionstidens
beroende av
åldern hos
människor.

Tryckkärl av glasfiber. I USA har tryckkärl av
glas-fiberarmerad plast under senare tid börjat konkurrera med
sådana av stål. Kärl av glasfiberarmerad plast för tryck
upp till 350 at används sålunda som behållare i
pneumatiska system i flygplan. Materialet har en seghet liknande
ståls, låg vikt och är relativt splittersäkert. En behållare
vägande 8 kg fyller samma hållfasthetsfordringar som en
stålbehållare med samma volym vägande 12 kg.

Vid tillverkning av stora kärl lägger man av plast
impregnerad glasfiberväv direkt på en lämplig form. Sådana kärl
får visserligen tillräcklig hållfasthet, men deras vikt blir i
vissa fall för stor. För kärl, där vikten är av stor
betydelse, använder man trådlindningsmetoden. Glasfiber lindas
härvid mekaniskt kring en kärna, medan epoxiplast
tillförs kontinuerligt.

Det färdiga kärlet värms sedan i en ugn tills plasten
hårdnat. Kärnan görs vanligen av vax eller en vismutlegering
så att den kan smältas ut med lågtrycksånga. Eftersom
glaslaminatet är något poröst, måste kärlet kläs in med
gummi eller någon annan elast. Även nylon eller
aluminium kan användas, varvid kärnan blir överflödig.

Glasfiber har hög draghållfasthet, ca 210 kp/mm2, medan
epoxiplasters draghållfasthet bara är 3,5—5 kp/mm2.
Glasfiberns täthet är 2,57 g/cm3 (ungefär en tredjedel av ståls)
och plastens 1,2. Används 70 °/o glas och 30 % plast,
bestäms kärlets hållfasthet nästan helt och hållet av
glasfibern, medan plasten bara ökar dess vikt. Plastens
funktion är därför endast att hålla samman fibern och skydda
den mot mekaniska skador vid tillverkningen och
användningen.

En nackdel är plastkärlens höga pris, som gör att de inte
kan konkurrera med stålbehållare för industriellt bruk.
En 3 000 1 plastbehållare kostar 200—300 $. Tryckkärl,
som används i flygplan, brukar tömmas efter varje
flygning. Livslängden hos plastkärl har ökats från några
hundra sådana tömningar (största tryck 210 at) till 20 000
(Chemical & Engineering News 20 febr. 1956 s. 872). HMe

Metyl-p-toluat. Vid oxidation av p-xylen till
dimetyl-tereftalat, som sker i fem steg, har man fått en biprodukt
i kommersiellt utbyte, nämligen metyl-p-toluat. Detta
bildas vid processens andra steg, förestring av p-toluensyra.
Estern är fast och kristallin och har en typisk aromatisk
lukt. Dess smältpunkt är 34°C, kokpunkt vid 760 torr
221°C, vid 100 torr 151°C och vid 13 torr 100°C; dess
specifika vikt är 1,058.

Metyl-p-toluatet ger de vanligaste reaktionerna för estrar,
såsom ammonolys, alkoholys, hydrering och hydrolys;
dessutom ger det flera ringslutningsreaktioner.
O-substi-tution till metylgruppen dominerar. Då toluatets giftverkan
inte är fullt klarlagd, bör man vara försiktig vid
handhavandet.

Estern väntas få användning vid framställning av
färgämnen, essenser, insektbekämpare och läkemedel samt vid
organiska synteser (Chemical & Engineering News 20 febr.
1956 s. 868). HMe

Fosforoditionat som systemiska insektbekämpare.

Numera har systemiska insektbekämpare stor användning
inom jordbruk och trädgårdsskötsel (Tekn. T. 1953 s. 395).
Med systemiska menas att insektgifterna absorberas av
växterna och fördelas jämnt i dessa så att de i sin helhet
blir giftiga för sugande insekter.

Av alla de föreningar som provats som systemiska
be-kämpare har tre nått kommersiell användning, nämligen
schradan, Hanane och Demeton. Den sistnämnda, som
används mest i USA, är en blandning av
0,0-dietyl-S-etyltia-etylfosforotionat och 0,0-dietyl-0-etyltioetylfosforotionat.
Demeton används på åtskilliga kulturväxter, bl.a.
bomullsbusken, äppel- och valnötsträd.

Fastän systemiska insektbekämpare fått en väsentlig roll
i dagens växtskyddsarbete har alla nuvarande preparat
vissa brister. De är sålunda ineffektiva mot tuggande in-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0599.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free