Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 26 juni 1956 - Nya metoder - Kontorsarbetande våg, av Hilding Häggström - Flamhärdning av segjärn, av SHl - Dextran som jordförbättringsmedel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Experimentuppställning av det automatiska
väg-systemet; i mitten våg med avkänningstillsats, reläsats,
programverk och startapparat, t.v. till vågen kopplade
kontorsmaskiner, t.h. medverkande hålkortsmaskin.
sats samt programverket; de övriga enheterna kan väljas
bland marknadens standardmaskiner. Systemet kan också
användas vid automatiskt löpande vägning utan särskild
start, när godset framföres på transportör. Man kan koppla
in ett elektriskt minne, så att en uppsättning
registrerma-skiner kan ta upp impulser från flera vågar.
Som ett användningsexempel har man räknat igenom
förhållandena vid en charkuterifabrik med 4 000 vägningar,
per dag, varvid kontorsarbetet ger full sysselsättning åt
4—-5 flickor. Det beräknas att det nya systemet skulle
kunna utföra hela dagsarbetet på 2 h med en person vid
vågen och allt annat arbete löpande automatiskt (enl. AB
Stathmos, Eskilstuna). Hilding Häggström
Flamhärdning av segjärn. I gjutet tillstånd är segjärn,
t.ex. 80-60-03, vanligen en blandning av perlit och ferrit
med utskild grafit i kulform (Tekn. T. 1952 s. 541). Man
kan emellertid genom lämplig tillsats av legeringsämnen
erhålla rent perlitiskt eller rent ferritiskt segjärn. Alla
dessa typer är härdbara varvid perlit härdas lättare än
ferrit (jfr Tekn. T. 1955 s. 958). Den senare fordrar
nämligen högre austenitiseringstemperatur och längre hålltid
vid denna, vilket beror på att kolet i perliten löser sig
lättare i y-järn än grafiten eller kolet i de massiva
karbidkorn som finns i ferritiskt segjärn.
Vid flamhärdning av kugghjul rekommenderar man en
sådan inställning av lågan att det härdade skiktet sträcker
sig över kuggarnas toppar. Strörsta hårdheten uppstår
visserligen på dessas sidor, men härdning även av topparna
ger stöd åt sidornas härdade ytskikt och ger en
gynnsammare spänningsfördelning så att flagning av ytskiktet
hindras. Alla segjärn kan vattenkylas, varvid de låglegerade
typerna i glödgat tillstånd ger ett mindre hårt och tunnare
härdat skikt än de höglegerade. Vid fri kylning härdas
låglegerade segjärn inte alls, vilket beror på att den
fer-ritiska grundmassan inte kan härdas enligt denna metod.
I allmänhet kan segjärn, vilkas grundmassa helt eller till
största delen är perlitisk, härdas såväl genom
vattenkylning som genom fri kylning. Ferritiska segjärn härdar
ofullständigt vid fri kylning. Dessa materials manganhalt
hålls låg för att de skall få god seghet, och de görs
härdbara genom nickeltillsats. Då mangan starkt gynnar
perlit-bildning skulle materialets härdbarhet ökas avsevärt, om
dess manganhalt gjordes större. Detta utnyttjar man
ibland när järnets seghet är av mindre betydelse än dess
hållfasthet och hårdhet.
Före flamhärdning måste segjärnet vara
avspännings-glödgat. övervägande perlitiskt järn i gjutet tillstånd bör
härvid upphettas till ganska hög temperatur under relativt
kort tid, t.ex. till 590—650°G under 1 h, annars kan spric-
kor uppstå under ytskiktet vid härdningen. Vattenkyler
man direkt bakom lågan bör arbetsstyckena
avspänningsglödgas 1 h eller mera vid 150—200°C innan de får svalna
till rumstemperatur. Härigenom minskas nämligen
spänningarna mellan det härdade skiktet och grundmaterialet.
Avspänningsglödgning behövs inte vid användning av fri
kylning.
Det sätt varpå värmebehandlingen utförs (temperatur,
hålltid och kylningshastighet) inverkar givetvis på den
hårdhet som uppnås. Med lämplig teknik och en
härd-ningstemperatur på 840—870°C anses att man kan uppnå
följande hårdhet hos ytskiktet vid arbete i kommersiell
skala:
Segjärnets tillstånd
Kylning
Hårdhet
Rockwell C
Fullt utglödgat (ferritiskt) med vatten 35—45
Avspänningsglödgat (delvis perlitiskt fri 40—45
men mest ferritiskt) med vatten 50—55
Avspänningsglödgat (övervägande fri 53—58
perlitiskt) med vatten 58—62
Man har emellertid uppnått en hårdhet av 64 Rockwell C
genom en värmebehandling, som ger så stor upplösning av
kol som möjligt, och mycket snabb kylning. Det uppges
att den största hårdhet som kan uppnås hos kolstål med
mer än 0,55 °/o C är 65 Rockwell C (C E Ernst, R V Adair
& G L Cox i Materials & Methods nov. 1955 s. 106—109).
SHl
Dextran som jordförbättringsmedel. Vid den naturliga
omsättningen av organiskt material bryts detta ned i
jorden av mikroorganismer till ämnen, som växterna kan
utnyttja som näring, och till humus. Denna består delvis
av polysackarider vilka ger den för okultiverad jord
utmärkande korniga strukturen. Dextraner, som produceras
av ett antal jordbakterier, utgör en grupp sådana
polysackarider, och det ligger därför nära till hands att prova
dextran som jordförbättringsmedel.
Leuconostoc mesenteroides omvandlar rörsocker till det
naturliga dextran som används som blodplasmaersättning
(Tekn. T. 1953 s. 863). Dextraners fysikaliska och kemiska
egenskaper, såsom löslighet i vatten, lösningarnas
viskositet och molvikt, varierar emellertid inom vida gränser.
Antalet dextranproducerande mikroorganismer är stort,
och bara ett litet antal av deras produkter har hittills
studerats. Man har emellertid dock ansett av intresse att
undersöka tillgängliga syntetiska dextraners effekt som
jordförbättringsmedel. Man hoppas att härigenom erhålla
preliminära upplysningar om sådana produkters
varaktighet som jordförbättringsmedel.
I USA sedan 1952 utförda försök i laboratorium, växthus
och på fältet har visat att dextran i koncentrationer inte
överstigande 0,6 °/o ökar jordstrukturens stabilitet, fröns
grobarhet och skördeutfallet för hittills provade
kulturväxter bl.a. sojabönor och majs. Med vissa produkter
ökades grobarheten med 60 %> och skördeutfallet med 70 %>.
Det tycks finnas en relation mellan dextrantypen
(struktur och molvikt) och den stabilisering som uppnås med
en given jordtyp. Därför kan ett dextran ge särskilt gott
resultat med t.ex. en sandjord och ett annat med en lerjord.
Dextraner framställs genom biosyntes ur socker som är
tillgängligt i stor mängd och till lågt pris. Dessutom
fordras speciella men billiga kväve-, fosfor- och
kaliumföreningar som näringsmedel för bakterierna. Dextraner kan
därför erhållas till relativt lågt pris, och de tjänar inte
bara som jordförbättringsmedel utan också i viss mån som
gödsel då de vid tillverkningen tillsatta näringsämnena kan
utnyttjas av växterna. Vidare är dextraner naturprodukter
soin är fullständigt ogiftiga för växter, och risken för att
man skall överstabilisera jorden med dem är liten (L J
Novak, E E Witt & M J Hiler i Agricultural & Food
Chemistry dec. 1955 s. 1028—1033). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
