Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 7 augusti 1956 - Bestämning av industrifärger, av Börje Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
TEKNISK TIDSKRIFT
troil vid successiva leveranser. Man hör dock ej
överskatta värdet av denna kontroll, då den
relativt lätt kan kringgås. Kraven på specifika
viktens konstans bör ej drivas för långt då detta
begränsar möjligheten till normal
viskositetsjuste-ring. Man bör även observera att
möjligheterna till lämpligaste råvaruval begränsas, om
specifika vikten specificeras alltför snävt.
Viskositet
Viskositeten, bestämd med Ford-kopp, säger
ingenting om en färgs kvalitet. Hög viskositet
innebär bl.a. ingen garanti för att färgen har god
fyllighet. Man kan mycket väl få fram en
högviskös färg med låg fyllighet, t.ex.
nitrocellulosa-lack uppbyggd på högviskös nitrocellulosa,
lackfärg spädd med ett "svagt" lösningsmedel.
Avgörande för fylligheten är i första hand halten
icke flyktiga beståndsdelar. För att skydda sig
mot att överraskningar inträffar vid
appliceringen på grund av felaktig viskositet bör man
dock kontrollera denna vid leveransprovningen.
Rivningsgrad
Kraven på rivningsgrad bör icke ställas så högt
att de begränsar möjligheterna att i färgen
blanda in pigment med från hållbarhetssynpunkt
värdefulla egenskaper. Rivningsgraden bör ej tas
som mått på dispersionsegenskaper,
bottensatsbildning e.d., då något direkt samband med dessa
storheter ej föreligger. Vidare är det omöjligt att
använda metoden för matta färger.
Torktid
I torkningsprocessen för färger har man i de
flesta fall att räkna med både fysikaliska förlopp,
såsom lösningsmedelsavdunstning, och kemiska
förlopp, t.ex. autoxidation, polymerisation. Man
kan i regel urskilja ett flertal torkningsstadier,
såsom dammtorrhet, brukstorrhet. Tiden tills
dessa uppnås beror i mycket hög grad på de
betingelser som råder i lokalen, såsom
temperatur, fuktighet och ventilation.
De värden på torktiden, som framkommer
genom laboratorieprovning under gynnsamma
betingelser har sin betydelse för jämförande
bedömning. I regel bör man dock räkna med att
torktiderna i praktiken blir längre. Man bör
därför ej helt lita till laboratorieproven utan
komplettera dessa med praktiska prov. I
laboratorieproven bör dessutom helst för jämförelse
medtas produkter vars torktid under praktiska
förhållanden är känd. Små skillnader vid
laboratorieprovning bör ej tillmätas någon betydelse.
Man bör göra klart för sig att krav på mycket
korta torktider i många fall medför ökad
eldfarlighet då fabrikanten kan tvingas komponera
färgen med lättflyktiga lösningsmedel.
Även om många lackfärger torkar till
brukstorrhet på ett dygn eller kanske några timmar,
så har filmen i regel icke uppnått sina optimala
egenskaper på så kort tid. För de allra flesta
produkter tar det flera veckor innan färgskiktet
stabiliserats, och det är viktigt att man ej av
låga torktidssiffror låter förleda sig till att
alltför snart utsätta filmen för hårda påfrestningar.
Som leveranskontroll är bestämning av torktid
väl motiverad. Det här sagda gäller i första hand
lufttorkande produkter. För brännlacker räcker
det normalt att man efter ugnstorkning
föreskriven tid känner efter att filmen uppnått önskad
hårdhet.
Glans
Lackskiktets glans, bestämd genom mätning av
speglande reflektion vid 60° infallsvinkel, beror
utom av lackens egenskaper i hög grad på
underlagets beskaffenhet. Är detta poröst blir ytan
alltid mattare än om underlaget är tätt och ej
till-låter bindemedel ur lackskiktet att tränga in.
Det är därför ofta lämpligt att med enkla
praktiska prov komplettera den laboratoriemässiga,
jämförande provningen som bör utföras på icke
sugande underlag.
I de flesta fall torde det ifråga om krav på glans
räcka med ett fåtal grupper från matt till
hög-blank. I fall då delar, ytbehandlade vid olika
tillfällen, senare skall monteras ihop är dock
strängare krav befogade. Glansbedömning har sin plats
såväl vid typ- som leveransprovning.
Täckförmåga
Den förordade metoden för bedömning av
täck-förmåga innebär studium av de relativa
kontrastutplånande egenskaperna efter torkning hos
olika färger applicerade i en bestämd
filmtjocklek på svart-vit-mönstrat underlag. Denna typ
av provning bör föredras framför den, vid vilken
man applicerar färg på den mönstrade ytan tills
kontrasten är helt utplånad. Härför fordras ofta
att färgen påläggs i betydligt större tjocklek än
som kommer i fråga i praktiken.
Vid bedömning av täckförmåga bör man
iaktta viss försiktighet. Är det fråga om vit färg
måste vitheten hos de färger som jämförs vara
lika. Redan en mycket ringa brytning av en vit
färg ökar nämligen dess täckförmåga i hög grad.
En rent vit färg som vid provning visat sämre
täckförmåga än en färg vars kulör är något
gråaktig, kan nämligen efter tillsats av ringa mängd
svart få bättre täckförmåga än den senare.
Vid vissa mycket väl täckande färger, såsom
svarta, mörkblå, aluminiumpigmenterade, m.fl.,
saknar täckförmågan intresse, då färgen ej kan
påföras i så tunna skikt att man kan utnyttja
skillnader i täckförmåga.
Jämförande bedömning av täckförmågan bör
begränsas till lika kulörer. För att kunna
utnyttja resultaten i praktiken bör man även ta
hänsyn till kulören på det underlag, på vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
