Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 7 augusti 1956 - Nya metoder - Flerstegsprocesser med fluidiserad bädd, av SHl - Andras erfarenheter - Kabelmuffar av gjutharts, av F Ö - Explosiva metall-gasblandningar, av SHl - Hårdlod för rostfritt stål av SHl - Kalciumkarbonat som fyllmedel i PVC, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
th. augusti 1956
645
många zoner som önskas för processen. En zon kan t.ex.
användas för förvärmning, en annan för torkning, en för
sortering och en eller flera för kylning (fig. 1).
Man har nu byggt två kommersiella
Turboflo-anläggning-ar. I den ena torkas 10 t/h vulkanisk aska före målning i
kulkvarn och sortering. Slutprodukten används i
betongplattor. Den andra utnyttjas för torkning och sortering av
kiselgur med 35 %> fuktighetshalt. Den förra apparaten har
tre tork- och tre kylzoner. Materialet flyter åt motsatta
håll i de båda zontyperna varigenom det kan matas in och
tas ut i samma ända av apparaten.
Jordgas bränns i tre kammare under de tre torkzonerna.
Het gas pressas från varje kammare upp i den
överliggande torkzonen genom en perforerad plåt och fluidiserar det
fasta materialet. Genom ändring av gastillförseln till
brännarna kan man reglera temperaturen i de tre torkzonerna
efter önskan. Det fasta materialets rörelse genom tork- och
kylzonerna regleras genom ändring av
strömningshastigheten för het gas resp. kall luft.
En kompressor för 140 m3/min lämnar luft både till
förbränningen och kylningen. Det fasta materialet matas in i
torken med en skruvtransportör från vars inre ända det
skrapas över ett bord i ett tunt, brett skikt. När detta
kommer in i den första torkzonen fördelas det över den
fluidiserade bädden av tunna, snabba luftstrålar.
Varje zons bottenplåt ligger 50 mm lägre än den närmast
föregåendes varigenom man uppnår tillräckligt snabb
förflyttning av det fasta materialet i horisontell led. Detta är
nödvändigt för material med relativt liten fuktighet (6 °/o
för den vulkaniska askan). Vid större fuktighetshalt
fordras längre uppehållstid i torkzonerna, och successiv
sänkning av bottenplåtarna behövs då inte (Chemical
Engineer-ing febr. 1956 s. 116—118). SHl
Andras erfarenheter
Kabelmuffar av gjutharts. Utvecklingen av
kabelmuffar har trots ökad isolationshållfasthet gått mot allt mindre
dimensioner. För kolgruvor och andra brandfarliga
förläggningsställen måste man även fordra att kabelmuffarna
skall kunna monteras utan användande av öppen låga eller
farligt hög temperatur.
Denna fordran uppfylls av en kabelmuff av
rumstempera-turhärdande gjutharts. Den väl blandade hartsmassan gjuts
i en på kabeländan monterad gjutform och hårdnar så
mycket på 1—1,5 h att gjutformen kan avlägsnas.
Gjut-hartsen fyller alla håligheter och binder mycket bra vid
kabelisolationen och kabelmanteln. Fästbyglar kan även
ingjutas i gjuthartsen.
Gjuthartsmuffen är efter polymerisationen olöslig i olja
och osmältbar och lämpar sig väl för användning i fuktiga
lokaler (Elektrotechnik und Maschinenbau 1956 h. 5
s. 100). FÖ
Explosiva metall-gasblandningar. Flera metaller, t.ex.
beryllium, germanium, selen, titan och zirkonium, har på
senare tid från att ha varit laboratoriekuriositeter blivit
viktiga industriella material. De flesta av dem bearbetas
på olika sätt varvid man får avfall vars partikelstorlek
kan variera från mikroskopiskt damm till grovt svarvspån.
Dammet kan bilda explosiva blandningar inte bara med
luft utan också med andra gaser, såsom koldioxid och
kväve. Oxidationsreaktioner är dock otvivelaktigt vanligast.
I många hänseenden liknar metalldammsexplosioner
gasexplosioner. Varje metall ger vissa explosionsgränser för
damm-luftblandningar, och dessa har en bestämd
tänd-ningstemperatur vid vilken oxidationen ger värme snabbare
än detta kan fördelas i omgivningen.
Explosionsgränserna för metalldamm-luftblandningar är
emellertid inte lika entydigt bestämda som för
gasblandningar. Utom på partiklarnas storlek beror de på dessas
form, på kornstorleksfördelningen och på närvaron av för-
oreningar. I allmänhet uppges att partikelstorleken måste
understiga 30 |j, för att dammet skall ge explosiva
blandningar, men under vissa omständigheter kan större
partiklar tändas, om en explosion inleds av finare damm.
Produkterna vid en dammexplosion är vanligen oxider
eller andra fasta ämnen, vilka ger en volymminskning.
Denna är emellertid obetydlig i jämförelse med
överskottsgasens utvidgning på grund av värmeutvecklingen. Man
har iakttagit tryck på 0,7—10 at vid
metalldammsexplosioner, men tryckökningen sker med en hastighet av mer
än 700 at/s vilket är mycket mer än en vanlig byggnad
tål.
I USA har man utarbetat föreskrifter för arbete med
magnesium och ett förslag för titan. Vissa orienterande
undersökningar har gjorts med zirkonium, men ännu vet
man mycket litet om riskerna vid hantering av brännbara
metaller. Man rekommenderar därför att största
försiktighet iakttas vid tillämpning av nya metoder och föreslår
att föreskrifterna för magnesium tills vidare följs
(Chemical & Engineering News 20 febr. 1956 s. 876, 878). SHl
Hårdlod för rostfritt stål. En pasta, bestående av en
nickel-krom-borlegering och ett krämliknande flussmedel,
rekommenderas för hårdlödning av rostfritt stål,
nickel-och koboltlegeringar, låglegerade stål, kolstål och koppar.
Lodet lär ge värme- och korrosionsresistenta fogar och en
korrosionsresistent beläggning kring lödstället. Det kan
anbringas med pensel, genom doppning eller på annat sätt
sedan det spätts ut till en konsistens som passar
appliceringsmetoden.
Lödningen kan utföras med låga eller
induktionsupphett-ning när användning av vakuum eller skyddsatmosfär inte
är lämplig på grund av kostnad eller konstruktionens
beskaffenhet. Flussmedlet kan avlägsnas med kallt eller
varmt vatten, ånga eller kemikalier (Materials & Methods
dec. 1955 s. 154). SHl
Kalciumkarbonat som fyllmedel i PVC. Man sätter
fyllmedel till polyvinylklorid för att minska produktens pris;
de ökar nämligen inte plastens hållfasthet som fallet är
för gummi. Ett lämpligt fyllmedel skall ha jämn
kornstorlek; användning av det får inte öka behovet av
mjuk-ningsmedel; det skall ha tilltalande färg, vara fritt från
föroreningar och får inte minska plastens stabilitet; det
skall vara lättdispergerat och får inte klibba i valsverk
eller kalander.
Alla dessa fordringar uppfyller fällt kalciumkarbonat som
fyllmedel för PVC. Det erhålles bäst av släckt kalk
(kal-ciumhydroxid) och koldioxid samt används mest i
"aktiverad" form, dvs. överdraget med ett organiskt ämne,
vanligen ett stearat. Fyllmedlet införs bäst vid en
förblandning av plasten med mjukningsmedel, stabiliseringsmedel
och pigment i en vanlig degknådare vid rumstemperatur.
Ju mindre fyllmedlets kornstorlek är, desto längre tid tar
i allmänhet dess dispergering. Denna svårighet undanröjs
emellertid genom karbonatets aktivering. Nedbrytningen
av konglomerat av de finaste partiklarna sker dock först
när plasten mjukas i ett tvåvalsverk eller en
Banbury-blandare.
Man bör i allmänhet inte använda mer än 30 delar
fyllmedel på 100 delar plast. Med växande mängd fyllmedel
avtar produktens hållfasthet utom vid mycket små
spänningar. Plastens böjlighet påverkas bara obetydligt av en
mängd fällt kalciumkarbonat under den angivna gränsen.
Dess seghet vid låg temperatur tycks förbättras något.
Den fyllda plastens vattenabsorption är densamma som
den ofylldas, medan den förras absorption av
petroleumkolväten är mindre än den senares.
PVC:s naturliga vithet förhöjs genom tillsats av fällt
kalciumkarbonat, och vissa av de aktiverade preparaten
ökar plastens glans avsevärt, vilket beror på fyllmedlets
ringa kornstorlek och närvaron av stearat. Detta kan
väntas öka plastens stabilitet, och det minskar säkerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
