Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 14 augusti 1956 - Om sedlar, av Åke Eldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
th. augusti 1956
659
kel tar bort överskott av trikloretylen och en
luftramp blåser bort de sista resterna, så att
av-torkningsvalsen är helt ren och torr, då den åter
möter plåten. Den smutsiga trikloretylenen
destilleras och används åter. Helst har man
dessutom en återvinningsanläggning för att
tillvarata den trikloretylen som avdunstar i maskinen.
Denna metod användes i ett par maskintyper,
som väsentligen skiljer sig från varandra i
storlek och färgverkets konstruktion. Gemensamt är
att de båda utnyttjar de vid denna maskinprincip
goda möjligheterna till polykromt tryck. Man
använder då flera färgverk och schablonerade
formvalsar (fig. 14), varigenom plåten kan
infär-gas på de ställen och med den färg man önskar.
Valsavtorkningen minskar riskerna för ett
kringsmetande av färgen vid avtorkningen,
varför man kan nå en kontinuerligt noggrann
färgfördelning på plåten. Vanligen förekommer 3—4
färger, men ända upp till 7 färger har utnyttjats
vid enstaka maskiner.
Denna möjlighet till polykromt koppartryck är
ett gott säkerhetselement, som har utnyttjats på
senaste tid i en del sedlar, särskilt på några av
de holländska.
Färgproblemet är i koppartryck betydligt
svårare att komma till rätta med än i de andra
tryckmetoderna. Trycket är ur den synpunkten
en mycket irrationell metod, eftersom praktiskt
taget all färg förbrukas vid rengöringen av
plåten. Endast ett par procent kommer till verklig
användning på papperet.
Färgen måste vara lätt att torka av, den får
inte ge någon ton på plåten, den får inte fungera
som slipmedel (ett villkor som ofta går stick i
i stäv med kravet på lätt avtorkning) och
givetvis vara så äkta som möjligt. Den skall vara lös
och smidig för att ge en lätt avtorkning, men ej
så lös att den sprutar för mycket i linjerna, helst
även valörrik, så att gravyrvariationerna
kommer väl till sin rätt. Dessutom bör den ej "sota",
dvs. den skall vara gnidhållfast. Anmärkas bör
dock, att färgens egenskap att sota på många
håll eftersträvas, då den anses som ett kriterium
på koppartryck och därmed på sedelns äkthet
("Shanghai-provet"). Det är givetvis inte lätt att
finna denna mångsidiga färg, och det händer nog
att man misslyckas ibland.
En del sedlar uppvisar en variant av
tryckmetoden, nämligen vitprägling. Denna kan utföras på
många olika sätt och finns att iaktta på vår
10 000-kronorssedel samt på äldre tyska sedlar,
där präglingen bildar ett sammanhängande
mönster, som täcker en stor del av sedelytan.
Sedelstilar
Om man jämför sedlar från olika länder och
tider, får man knappast intryck av någon
enhetlighet i uppfattningen om en sedels stil eller
säkerhetselementens inbördes värde.
Fig. 14. Schablonerade formvalsar vid koppartryckspress.
Färgverket är bortdraget från plåtcylindern.
Tendensen inom sedeltryckandet har alltmera
gått dithän, att varje självständigt land skaffar
sitt eget tryckeri, vanligen i anslutning till den
sedelutgivande banken. De stora privata
sedeltryckerierna i England och Amerika har
fortfarande en stor kundkrets, men det är ingen
tvekan om att utvecklingen går mot dem. Detta kan
beklagas, ty de besitter alltjämt en enorm fond
av erfarenhet — tyvärr ej alltid parad med
motsvarande fantasi — och tekniska resurser som
ett mindre tryckeri ej kan skaffa sig.
Det är därför klart, att de många olika
sedeltryckerierna har fått fram sedlar av vitt skilda
estetiska och tekniska karaktärer. Man får
därvid ha i minnet, att en sedels estetiska
utformning har ett direkt sammanhang med tryckeriets
tekniska utrustning.
Grovt schematiserat kan sedeltyperna indelas i
fyra grupper: den amerikanska, den engelska,
den franska och den kontinentala stilen.
Den amerikanska stilen (fig. 15), som man möter
i dollar-sedlarna, i de flesta andra amerikanska
och en del andra sedlar, t.ex. några av de nya
tyska, kännetecknas av väl utförda koppartryck
av standardiserad typ på båda sidor, på
framsidan ofta svart, bottentryck och andra
sekundära dekorer är ofta knappa eller saknas.
Sedlarna har i regel enhetligt format och papperet
saknar vattenmärke men har i stället en
inblandning av färgade fibrer eller rondeller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
