Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 4 september 1956 - Plaster inom elektroindustrin, av Hilding Högberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
710
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Följden kan bli överledning och skada till
person. Gummiledarna smälter ej så lätt som PVC.
PVC har emellertid visat sig lämpligt som
isolermaterial även på ledare för högre
spänningar än i vanliga sladdar. För närvarande saknar
man emellertid tillräcklig praktisk erfarenhet av
hur hög spänning man kan tillåta för
PVC-iso-lerade ledare. Enligt tysk uppfattning2 torde man
kunna använda PVC för isolation av
kraftkablar i distributionsanläggningar för växelström
upp till ca 10 kV. Svenska försök med
PVC-kab-lar för denna spänning pågår vid elektrifieringen
av Stockholms skärgård.
I allmänhet torde det erbjuda vissa ekonomiska
fördelar att isolera kraftkablar med PVC i
stället för med papper och olja, som hittills använts
i stor utsträckning. Papperet som isolermaterial
synes få ge vika för PVC vid isolering av vissa
typer kraftkablar, trots att papperet är ett
billi-ligare isolermaterial än PVC. Bedömningen av
kostnaderna för papperskabel och PVC-kabel är
emellertid tämligen komplicerad. Den beror bl.a.
av kabelns längd. Är denna liten blir PVC-kabel
billigare än papperskabel. Orsaken är att
anslutningarna för PVC-kablar är billigare än för
papperskablar.
Syntetiskt gummi och polyeten konkurrerar
med PVC som isolermaterial för kraftkablar. På
grund av sin kemiska struktur hänföres gummi
enligt svensk nomenklatur till materialklassen
piaster och då närmast till undergruppen elaster,
dvs. plaster, som kan vulkaniseras. PVC och
polyeten hör till gruppen termoplaster.
Naturgummis tendens att bli sprött med tiden
är ett problem som under senare år livligt
bearbetats av gummiindustrin. Som resultat härav
har vi i marknaden fått dels effektivare
stabiliseringsmedel, dels en hel del syntetiska
gummityper som i sig själva besitter avsevärt bättre
åldringsegenskaper3. Denna utveckling har till en
del gynnats av den brist på naturgummi, som
härskade i vissa länder under senaste
världskriget.
De syntetiska elaster, som närmast tilldragit sig
fabrikanternas intresse, torde vara butylgummi
och kloroprengummi (handelsnamn Neoprene).
Gemensamt för dessa båda syntetiska gummislag
är att de åldras mindre än naturgummi. Detta
förklaras av att gummits åldring till stor del
beror på oxidation genom luftens syre (eller ozon).
Angreppspunkten för denna oxidation är
företrädesvis dubbelbindningar mellan kolatomer.
Butylgummi och Neoprene innehåller i vulkat
tillstånd få dubbelbindningar, vilket förklarar
deras goda åldringsegenskaper. Neoprene har
dessutom fördelen att vara mera
motståndskraftigt mot oljor och vissa kemikalier än
naturgummi och butylgummi.
Ur isolationssynpunkt är dessa
gummikvaliteter emellertid ej fullt likvärdiga. Neoprene har
sämre isolationsegenskaper än butylgummi och
naturgummi. Som isolermaterial vid
kabeltillverkning kommer därför butylgummit i
blickpunkten, trots att det ej har fullt lika goda
mekaniska hållfasthetsegenskaper som Neoprene
och naturgummi. Kraftkablar, som isolerats med
butylgummi, kan användas för spänningar upp
till ca 15 kV. Dylika har varit i drift i flera år
bl.a. i USA. Man har rapporterat goda
erfarenheter med butylgummi4.
Polyeten (polyetylen, polyten) har även
använts för isolation av starkströmskablar. För
dessa kan man emellertid ej räkna med den höga
genomslagshållfasthet som materialet vanligen
uppvisar. Vid strängsprutningen av ledaren
uppkommer nämligen lätt små blåsor i
isolations-skiktet. Dessa sänker materialets
genomslagshållfasthet. Den högsta tillåtna spänningen för
polyetenisolerade kablar kommer därför att bero
av tillverkningstekniken. Närmast är det
poly-etenets stora krympning vid stelningsförloppet
som orsakar de små blåsorna. För
energiöverföring av mycket höga spänningar är
fortfarande papper och olja de enda isolermaterialen.
Det är sålunda flera olika plaster, som använts
för isolation av kraftkablar. En gemensam
svaghet för dem alla är att de ej tål lika hög
temperatur som pappersisolerade kablar. Detta gör
att plasterna måste användas med en viss
försiktighet. Då kabeln belastas blir ledaren varm
och plasterna kan börja smälta kring ledaren.
Plastkablar för energiöverföring tål därför ej
den tillfälliga överbelastning, som man kan
tilllåta för en pappersisolerad kraftkabel.
Telefonkablar
Sedan gammalt har man använt luftledningar
för telefonförbindelser och de används
fortfarande i rätt stor utsträckning. Luftledningar är i
allmänhet bra ur isolationssynpunkt. Luften har en
låg dielkonstant och ledarna, som har stora
avstånd från varandra och från marken, får
därmed låg kapacitet, vilket är en stor fördel för
telefonförbindelser. Det ständigt växande
telefonnätet i synnerhet i storstäder gör emellertid att
man av praktiska och estetiska skäl ej längre
kan använda luftledningar. Dessa kan även lätt
utsättas för driftstörningar, t.ex. på grund av
mekanisk åverkan.
Därför erbjuder de i jorden förlagda
pappersisolerade telefonkablarna väsentliga fördelar
framför luftledningar. Papperskablarna är
emellertid ej helt idealiska. En sårbar del är
blymanteln, som helt omger de pappersisolerade
ledarna. Går det hål på denna kommer vatten in i
kabeln. Detta vatten sugs begärligt upp av
papperet, vars isolationsegenskaper härigenom
försämras. En radikal lösning på detta problem vore
att övergå till ett mindre vattenabsorberande
isolermaterial än papperet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
