Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 11 september 1956 - Nya metoder - Förädling av stenkol, av SHl - Våtförbränning av sulfitlut, av SHl - Böcker - Fakta, bd 2, av Lars Gunnar Sillén - Min bil, av Einar Bohr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•i september 1956
755
Fig. 3.
Koksning av
briketter med
sand som [-värmeöverförings-medium.-]
{+värmeöver-
förings-
medium.+}
med briketterna som matas in genom en stjärnventil.
Sandströmmen regleras med en variabel strypfläns.
När sand-brikettblandningen passerat ned genom
koks-ningskärlet, separeras den på en sikt. Briketterna går till
kylning, och sanden rinner genom en ventil till en
lyftledning genom vilken den transporteras till upphettaren med
luft som värmts med en gaslåga i en kammare (G I
Jen-kins i Chemistry & Industry 27 aug. 1955 s. 1068—1076).
SHl
Våtförbränning av sulfitlut. En i USA utarbetad metod
för upparbetning av sulfitlut tillämpas för första gången
av Borregaard i Norge. Luten tas i en sluten reaktor
tillsammans med luft av 56 kp/cm2 tryck och upphettas till
ca 260°C. Härvid förbränns de organiska ämnena, medan
de oorganiska oxideras. Het gas och ånga avgår från
reaktorns ena ända, medan de oorganiska ämnena och vatten
rinner ut vid den andra. Vid kokning med natriumsulfit
får man natriumsulfat som återförs till sulfit och används
på nytt (jfr Tekn. T. 1956 s. 132). Upp till 20 % av
förbränningsvärmet går åt för att hålla reaktionen i gång;
resten är disponibel för ångalstring (Chemical Engineering
dec. 1955 s. 103). SHl
Böcker
Fakta, koncentrerad kunskapsbok i sju band, bd 2:
Livet—människan, redigerad av Ejnar Wåhlin. Fakta,
Stockholm 1956. 268 s., ill. 28 kr.
Efter Faktas första band om grundvetenskaperna (Tekn. T.
1955 s. 865) har nu turen kommit till det andra om livet
och människan. Liksom tidigare har man satt till mål att
ställa samman fakta klart, kortfattat och redigt, utan
försök till populär utsmyckning eller pedagogiska trick. Av
de tre användningsområden, som förlaget anger —
allmänbildande orientering, praktiska uppgifter och studier — lär
det första ligga närmast till hands för de flesta av Teknisk
Tidskrifts läsare.
I inledningen om biologiska grunder behandlas bl.a.
cellens funktioner, ärftlighets- och utvecklingslära samt
biologisk teknik. Avdelningarna om växter och djur består
till knappt hälften av systematik med artbeskrivning.
Återstoden är ägnad åt allmänna delar: jämförande
organbeskrivningar, individens utveckling (generationsväxling
hos växterna) samt människans mellanhavanden med
växter och djur (nyttoväxter, skogsbruk, olika tama djur,
fiske och jakt osv.).
Avdelningarna om människokroppen och om sjukdomar
ger sakliga upplysningar, kanske något utöver
studentkursen, och torde knappast kunna missbrukas som läkarbok
i hemmet. Det sista och kortaste avsnittet ger en översikt
av olika psykologiska skolor och arbetsfält.
Det finns verkligen en förbluffande stor samling av fakta
på bokens 244 sidor (vartill kommer register och
etymologisk ordlista). Letande och läsning underlättas betydligt
av en redig typografi (fortfarande enligt principen helt
antal sidor för varje avsnitt) och utmärkta bilder, i
allmänhet klara ritningar hellre än fotografier.
Hit kan man med ett visst förtroende vända sig, om man
vill veta något om citronsyracykeln vid oxidation av
kolhydrater i växterna, se ett tvärsnitt genom en lav eller
olika typer av djurögon, bilder av olika hundraser, av
ryssjor, tinor och andra fiskredskap, av stamträdet för
djur- och växtarters utveckling eller typiska
elektroence-falogram. Man kan också finna beskrivning på konstgjord
andning, exempel på en teknisk testuppgift och
gränsdragningen mellan detet, jaget och överjaget enligt
psykoanalysen.
Det är säkert många som kommer att finna boken värd
sitt pris. Lars Gunnar Sillén
Min bil, av Curt Borgenstam. Norstedts, Stockholm
1956. 183 s., 103 fig. 12,50 kr.
Förf. har försökt sig på att skriva en bok om bilmotorers
och bilars olika konstruktioner, verkningssätt och
underhåll inom det lilla omfånget av 183 s. vilket icke lyckats
särskilt bra.
Vissa delar av boken är skriven i ett slags teknisk
"kin-dergartenstil", som är ovanligt prövande. Förf. talar om
motorns "in- och utandning", motorns "andfåddhet" vid
högre varvtal osv. Oljepumpen "är motorns hjärta och
oljekanalerna dess blodådror", begreppet knackning
illustreras med en cylinder, inuti vilken en kolvs botten
misshandlas med en hammare ("spikning"), en kopplings enkla
skovelhjul illustreras med en ituskuren apelsin etc.
När förf. längre fram skall försöka ta upp olika ämnen,
som han inser icke kan behandlas på nämnda sätt, blir
han dunkel och använder utan hämningar utländska ord
och tekniska benämningar utan försök till att förklara
dem med metaforer. "Oljepumpens uppgift är icke i första
hand att åstadkomma tryck på oljan", säger han
överraskande, "emedan i lagren skapas genom rotationen ett
tryck, som är högre än pumptrycket." "Pumpens uppgift
är i stället (!) att pressa oljan genom lagren." De
stabiliserande "additives", som tillsätts smörjoljan för att hindra
dess relativt långsamma oxidation, (varvid det bildas
hartser) uppges av förf. ha till uppgift att "förhindra oljans
förbränning, varvid sotflagor uppstår". Genom detta
misstag får han underlag till påståenden, som att
"premium-olja icke får användas i tvåtaktsmotorer", emedan "oljan
ju där skall förbrännas" (i själva verket rekommenderas
denna oljetyp, som numera har annan benämning, just för
tvåtaktsmotorer) samt "att den relativt stora sotbildningen
i dieselmotorer beror på att dessa arbetar med stort
luftöverskott, varför oljan lätt oxideras till sot". I själva
verket bildas sotet i motorn väsentligen genom ofullständig
förbränning av drivmedlet huvudsakligen vid låg
belastning.
Reaktionsekvivalent luftbränsletal för bensindrift uppges
till 16, som i själva verket representerar ett betydande
luftöverskott. Vidare påstås det, att blybensin avsätter
blyoxid i motorn, ehuru det i själva verket är ett tiotal
olika komplexa blysalter (halogensalter och sulfater).
Dessas största olägenhet är, utom att de ökar tjockleken av
avsättningarna i och för sig, att de genom katalys gör
sotet lätt antändbart (förtändningar). Deras elektriska
ledningsförmåga har relativt mindre betydelse, ehuru den av
förf. uppges som enda olägenhet.
Förf. förväxlar bentyl med lättbentyl och missförstår
det förhållandet, att man måste skölja bränslesystemet
rent från bensinens avsättningar, om man skall över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
