Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 25 september 1956 - Andras erfarenheter - Betongkonstruktioner utan skjuvarmering, av Hn - Kärnborr med hårdmetallskär, av SHl - Polyuretan som erosionsskydd för flygplans vingframkanter, av SHl - Oavsiktlig tändning av sprängkapslar, av Å I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
798
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Kärnborr med hårdmetallskär.
band, som bygger på dessa principer. På grund av
problemets komplicerade natur har de hittills gjorda
antagandena varit så approximativa, att man icke kan vänta god
överensstämmelse med försök. Överensstämmelsen synes
dock bli bättre än för den klassiska teorin, speciellt vid
användning av armering med dålig till medelgod
vidhäftning. Vid armering med mycket god vidhäftning ger
teorin för höga blottlaster.
Genom förbättrade antaganden och jämförelser med
försök bör det vara möjligt att på grundval av de angivna
principerna utarbeta diagram, som medger en säkrare
beräkning av förankringsbrottlasten, utan att
beräkningsarbetet nämnvärt behöver överstiga det, som fordras enligt
den klassiska metoden (Arne Hillerborg i
informationsföredrag arrangerat av Statens Nämnd för
Byggnadsforskning och Svensk Byggtjänst den 17 maj 1956). Hn
Kärnborr med hårdmetallskär. Med en ny typ av
kärnborr med hårdmetallskär lär man kunna borra gjutjärn,
brons och aluminium med en matningshastighet av upp
till 1,5 m/min samt stål med 0,5 m/min. Ingen efterföljande
finborrning bphövs ens vid en matningshastighet fyra
gånger (eller mer) den konventionella för borrar av
snabbstål. Vid en matning av 0,38 m/min kan man t.ex. i
gjutjärn erhålla hål med 5 p, tolerans och mycket god ytfinhet.
Borrskaftet är ett stålrör (Cr-Mo-stål SAE 4130) med
varierande längd (fig. 1). Hårdmetallskäret är ett gjutet
ringformigt stycke, hårdlött vid skaftet. I en excentrisk
kanal genom verktygets hela längd pressas skärvätska in
till skäret, och när den rinner ut genom fåror i borrskaftet
tar den med sig spånet. Den excentriska kanalen tillåter
anbringande av två eller flera eggar på sådant sätt att en
kärna av metall uppstår i hålet. Härigenom undviks den
ringa skärhastighet som uppstår vid en massiv borrs
spets. Kärnan spolas ut ur borren när denna gått igenom
arbetsstycket.
Den rätta kombinationen av rotationshastighet och
matning beror på arbetsstyckets natur och på den önskade
ytfinheten. I allmänhet blir denna bäst vid relativt stora
hastigheter. Vid prov med gjutjärn har man borrat 12 mm
hål med en skärhastighet på 105 m/min och 0,38 m/min
matning och har då erhållit 10—25 [x"rms ytfinhet (Tekn. T.
1953 s. 711). Vid 175 m/min skärhastighet och 1,5 m/min
matning erhölls 40—50 j,i"rms ytfinhet.
Borren skall arbeta genom en bussning av härdat och
slipat stål eller av hårdmetall (fig. 1). Då bussningen ligger
i kontakt med arbetsstycket uppnås största stadga hos
verktyget. En modifierad borr kan tillsammans med en
bussning användas för uppborrning av för klena hål. Som
skärvätska är svavelhaltig, klorerad olja tillfredsställande.
I vissa fall räcker ett vätsketryck på 4,2 kp/cm2 men
oftast behövs 14—28 kp/cm2 (Iron Age 9 febr. 1956 s.
87—89). SHl
Polyuretan som erosionsskydd för flygplans
ving-framkanter. Snabba flygplans vingframkanter eroderas
starkt vid flygning genom regnbyar. Vid ett
laboratorieprov, motsvarande en flyghastighet på 800 km/h genom
en regnby på 25 mm/h, fick t.ex. aluminium en grov yta
på 5—10 min; efter 15 min uppstod punktangrepp som
snabbt växte. Som erosionsskydd för metallen önskar man
en elastisk organisk beläggning som kan ta upp
regndropparnas stötenergi utan bestående deformation.
Ett sådant material tycks man ha funnit i en polyuretan,
framställd av 2,4-tolylendiisocyanat och polyetylenadipat.
Det senare kan erhållas i diolform genom upphettning av
3 mol etylenglykol och 2,61 mol adipinsyra först till 160°G
under 2 h, varvid vatten avgår, och sedan till 220°C under
22 h. Produktens genomsnittliga molvikt blir 3 040, och
ungefär var sjunde ändgrupp är karboxyl.
Som exempel på tillverkning av polyuretanen kan nämnas
att 22,8 g polyetylenadipat löstes i 80 ml klorbensen
varefter lösningen kokades under återflöde och 40 ml
klorbensen avdestillerades för avlägsnande av allt vatten. Man
satte till 2,16 g tolylendiisocyanat och kokade lösningen
under återflöde i 1 h. Efter avsvalning tillsattes 0,254 g
etanolamin varefter blandningen ånyo kokades under
återflöde i 10 min. Lösningen kyldes och späddes ut med en
lika stor volym aceton. Om denna produkt spreds ut på
en glasskiva och upphettades till 120°C i 2 h, erhölls en
genomskinlig, elastisk och böjlig folie som kunde dras av
och som var olöslig i aceton. Efter två dygn vid
rumstemperatur hade materialet efterhärdat till en styv,
genomskinlig folie.
Vid laboratorieprov med 25—38 ^ tjocka skyddsskikt av
polyuretan visade de sig stå emot erosion fullständigt
under 294 min varefter små hål uppstod i skiktet; först
efter 434 min uppstod emellertid allvarlig nötning.
Neo-prene-skikt, provade på samma sätt, höll i bara 56 min,
och oskyddat aluminium blev starkt angripet på 60 min.
Polyuretanen förblev mjuk och genomskinlig i kontakt
med regn, och dess yta blev glänsande och homogen. Det
sistnämnda torde vara en av de viktigaste orsakerna till
dess hållbarhet (G B Reilly & M Orchin i Industrial &
Engineering Chemistry jan. 1956 s. 59—63). SHl
Oavsiktlig tandning av sprängkapslar. Införandet av
de elektriska sprängkapslarna innebar ett stort tekniskt
framsteg, framför allt genom att kortintervallsprängningen
då blev möjlig. I allmänhet har även säkerheten ökat, men
det har visat sig att en icke avsedd tändning kan
förekomma under ogynnsamma omständigheter.
Vid åsknedslag uppslår ofta potentialskillnader i
marken, beroende på att olika markpartier har olika
ledningsförmåga (t.ex. torr och fuktig mark). Sprängkapselns hylsa
och tilledningstrådar kan då få olika potential, en gnista
slår över och kapseln tänds. Sex olyckor av detta slag
inträffade i Sverige under 1949—1955. Anmärkningsvärt
är att olycksrisken inte endast finns vid markytan. Under
tunnelsprängning i Harsprånget inträffade en svår olycka,
genom att sprängkapslar på 80 m djup tändes vid ett
åsknedslag. Man kan minska risken bl.a. genom att
avbryta laddningen under åskväder samt genom att då rulla
upp lösa ledningstrådar från kapslarna.
Sprängkapslar kan också tändas av statisk elektricitet.
Denna uppkommer under vissa atmosfäriska
omständigheter (jfr St Elmseldar) men kan även produceras av
drivremmar till kompressorer eller av utrusande
tryckluft. Också människor kan laddas upp till sådana
spänningar att risker finns vid hantering av sprängämnen.
Detta gäller särskilt om gummiskodon och kläder av päls
eller konstfiber används.
Det har förekommit att en radiosändare förorsakat
tändning av sprängkapslar hopkopplade till en öppen slinga.
Detta fall är emellertid ovanligt, då det i allmänhet
fordrar, att sändarens antenn är parallell med slingan, samt
att dennas längd avpassats efter våglängden. Man kan ånge
en zon kring sändaren, utanför vilken risken för tändning
av detta slag är minimal.
Man måste även beakta risker på grund av induktion
från närbelägna kraftledningar, ströströmmar förorsakade
av isolationsfel i elektrisk apparatur samt galvaniska
element, som oavsiktligt uppstår. I ett fall har detta skett vid
användning av laddstake av aluminium (A Wetterholm
i Kollokvium om initiering av sprängämnen, Stockholm
1956). Ål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
