Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 2 oktober 1956 - Plastisolerade ledningar för eldistribution, av Gottschalk von Geijer och Bertil Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 oktober 1956
829
Plastisolerade ledningar
för eldistribution
Tekniske direktören Gottschalk von Geijer och
civilingenjör Bertil Högström, Stockholm
621.315.3 : 621.315.616.9
Plast har under de senare åren funnit en alltmer ökad
användning som isolermaterial för elektriska ledningar.
Hittills har dock plastens användning begränsats till i
huvudsak ledningar för lägre spänningar i
inomhusinstalla-tioner. Bland de plastmaterial, som kommit till
användning, märkes främst polyvinylklorid, PV. Detta material är
relativt billigt och har goda elektriska egenskaper under
förutsättning att inblandningen av olika fyllnadsmedel och
mjukgörare i PV-massan väljes rätt.
Erhållna erfarenheter inom- och utomlands tyder på att
plast borde vara användbar även vid
högspänningsledningar. För distributionsanläggningar synes sålunda
PV-isolerade ledningar kunna komma i fråga upp till
åtminstone 10 kV spänning. Emellertid råder ännu en viss
osäkerhet beträffande vilken livslängd man kan räkna med
för plastisolerade ledningar, speciellt vid användning utom-,
hus och vid förläggning i vatten.
Plastisolerade ledningar medger en förenklad
anläggningsteknik, enär kabelmuffar i egentlig mening ej fordras
och skarvning blir mycket enkel att utföra. Detta innebär
en ej oväsentlig besparing. Genom plastmaterialets stora
mekaniska hållfasthet öppnar sig möjlighet att där
personrisk vid åverkan ej föreligger slopa den hittills
konventionella järnarmeringen. Än större besparingar blir då
möjliga. Sådana förhållanden föreligger t.ex. vid sjökablar
för hög- och lågspänning.
Erfarenheterna av plast som isolermaterial för elektriska
ledningar är dock än så länge otillräckliga för att man
redan nu skall kunna tillråda att plasten tas i allmänt
kommersiellt bruk för distributionsanläggningar. För den
fortsatta utvecklingen bör emellertid praktiska prov i
större skala företas.
Ett lämpligt tillfälle för dylika prov erbjöds, då ett större
område i Stockholms skärgård skulle elektrifieras.
Området är beläget inom Älvkarleby Kraftverks
Stockholmsdistrikt. Sedan erforderliga dispenser erhållits från
Kommerskollegium utfördes anläggningarna under 1955. Lämp-
liga lednings- och kabeltyper har utvecklats i samarbete
med kabelfabrikanterna. För att till fullo utnyttja
plastledningarnas möjligheter har efter tillstånd från
Kommerskollegium och Televerket lågspänningsledningar upplagts
i telestolpar och i stolpar, som uppbär
högspänningsledningar. Vidare har utvecklats en ny och billigare
transformatorstation, som möjliggjorts genom att man med en
plastisolerad kabel kan gå direkt in i oljan till lindningen
i en kapslad transformator.
Stavsuddaprojektet
Kartan, fig. 1, visar det område i Stockholms skärgård,
som elektrifierats med användning av plastledningar i viss
omfattning. Elektrifieringen påbörjades under 1955 och är
nu i det närmaste slutförd. Sammanlagda längden av 10 kV
ledningarna, som går från tertiärstationen på Gällnö till
Örsö, Lådna och Möja, är ca 43 km, varav 12 km utgöres
av sjökabel. Tertiärstationen matas över en normal 20 kV
ledning och 10 kV förbindelseledningarna till Örsö och
Möja är utförda med kablar av konventionell typ. På dessa
öar sker anknytning till redan befintliga distributionsnät.
Användning av plastsjökabeln för 10 kV har av angivna
skäl begränsats till avgreningsledningarna. Den
sammanlagda längden av 10 kV plastsjökabel, som utlagts i
Stavs-uddaområdet, är 6 km.
Det visade sig vid planeringen av anläggningarna att på
många ställen en dubbelföring med Televerkets
ledningar skulle bli nödvändig. En besparing vore möjlig, om
samma stolpar kunde användas. Ur utseende- och
intrångssynpunkt vore en dylik lösning även önskvärd. Detta
samgående begränsades dock till lågspänningsledningarna.
Sammanlagt har sålunda ca 5 km lågspänningshängkabel
förlagts i telestolpar. Av samma skäl har ca 1 km
lågspän-ningsledning förlagts i stolpar uppbärande
högspänningsledningar. En enkel sjökabel av plast för lågspänning har
vidare kommit till användning vid elektrifiering av ett
flertal småöar. Ga 3 km sådan kabel har utlagts.
Kabeltyper
För 10 kV sjökabeln är ledararean 3 X 25 mm2 Cu,
fasledarna är isolerade med PV av 2,8 mm tjocklek.
Ledningsparterna är hopkablade och inneslutna i en
PV-mantel i form av ett rör med 4,0 mm väggtjocklek. Enär
ingen utfyllnad finns mellan manteln och
ledningsparterna är kabeln ej rund utan närmast triangelformig. Kabelns
vikt är endast 1,6 kg per m. Som jämförelse kan nämnas
att en konventionell sjökabel med samma area väger ca
8,5 kg per m.
Plastsjökabeln saknar metallisk mantel och får därför ej
förläggas i jord med hänsyn till risk för personskada vid
Fig. 1. Karta över
Stavsuddaprojektet inom Älvkarleby
Kraftverks stockholmsdistrikt; —
20 kV-linje20 kV sjökabel,
- 10 kV-linje, - - - 10 kV
sjökabel, Q tertiärstation 20/10 kV,
O kvar tär station 20/0,4- kV, •
kvar tär station 10/0,4 kV, m
mellantransformator 10/6 kV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
