Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 2 oktober 1956 - Nya metoder - Elektrodynamiska vibratorer för materielprovning, av O Schjervum - Andras erfarenheter - Proportionering av kalkcementbruk samt puts, av Hn - Polyetentillbehör för flaskor och burkar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
834
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Den viktigaste vibratortypen är den elektrodynamiska.
En drivspole i ett permanent magnetfält kopplas mekaniskt
till provföremålet. En sinusformad växelström i drivspolen
sätter denna i sinusformad rörelse. Driveffekten lämnas
av en effektförstärkare som styrs från en tongenerator.
Provföremålets svängning kan betraktas direkt eller med
hjälp av en stroboskoplampa. I de fall då en mekanisk
dämpning kan tillåtas, mäts svängningsamplituden enklast
med en dynamisk nålmikrofon eller med
trådtöjnings-givare. För att belasta provföremålet så litet som möjligt
kan man också rita upp en liten triangel eller kil på
papper och limma fast detta på föremålet med papperets
plan i amplitudens riktning. Vid vibreringen är kilen
synlig i båda ytterlägena och amplituden kan uppskattas
direkt.
Vid metalliska provföremål kan metallen få utgöra ena
sidan i en kondensator. Dennas kapacitans varierar med
amplituden. I en elektrisk bryggkoppling kan
kapasitans-variationerna överföras till en växelspänning, proportionell
mot svängningsamplituden. Denna metod dämpar inte
provföremålet, men kan lätt påverkas av yttre elektriska
störningar.
Vibrationsgeneratorer tillverkas av högtalarfabrikanter,
av vilka vissa nedlagt ett intensivt arbete på detta område,
resulterande i en hel serie generatorer för de mest skilda
önskemål, fig. 1. En liten tvp har frekvensområdet 0—10
kHz och största dragkraft ca 1 kp. En stor typ har
frekvensområdet 0—1 kHz och största dragkraft ca 250 kp.
För att tillmötesgå industrins krav på vibrering av hela
kopplingsstativ, raketvapen o.d. är generatorer med en
största dragkraft avsevärt över 1 000 kp under utveckling
(Electrical Journal 1955 s. 1371—1373). O Schjervum
Andras erfarenheter
Proportionering av kalkcementbruk samt puts.
Kalkbrukets huvudsakliga hållfasthet uppstår genom
karbona-tisering, dvs. luftens koldioxid omvandlar kalciumhydroxid
till kalciumkarbonat. Ett livligt ombyte av luft med hög
koldioxidhalt är därvid önskvärt, om man önskar erhålla
ett starkt kalkbruk. Prov visar nämligen att en snabb
kar-bonatiseringsprocess kan ge ett bruk med 50 °/o större
hållfasthet än en långsam.
En undersökning av hur proportionerna mellan kalk och
cement inverkar på brukets hållfasthet visar att en liten
cementtillsats ger lägre hållfasthet än rent kalkbruk.
Cementen minskar nämligen luftgenomsläppligheten och
därmed karbonatiseringshastigheten. Under normala
förhållanden kan behövas mer än 50 vikt-°/o cement för att
hållfasthetsökningen på grund av cementen skall uppväga
hållfasthetsminskningen hos kalken.
Ju mindre kornstorleken är på sanden i bruket, desto
större blir luftgenomsläppligheten, varför kalkbruket blir
starkare ju mindre kornstorleken är. Prover med
kalkcementbruk visar att hållfastheten ökar med växande
kornstorlek. Kalkbruks hållfasthet synes vara tämligen
oberoende av proportionerna mellan bindemedel och sand.
Kalkcementbruk däremot får större hållfasthet med ökad
bindemedelsmängd, vilket är väntat för ett hydrauliskt
bindemedel.
Vid hållfasthetsundersökningar med puts på
betongbjälklag har förutom laboratorieprov med putsade betongplattor
även utförts provputsningar på nybyggen i Blackeberg och
Grimsta. Taken har därvid indelats i fält, som putsats på
olika sätt, varefter vidhäftningen och hållfastheten
undersökts efter vissa tidsintervall. Det konstaterades att
vidhäftningen var beroende av brukets hållfasthet, och att
vidhäftningshållfastheten minskade med ökad
cementmängd i kalkcementbruket upp till ett värde av ca 30
vikt-°/o cement i bindemedlet. Med mer än 50 vikt-°/o
cement ökade hållfastheten väsentligt.
Undersökningarna omfattade även en jämförelse mellan
puts som slagits på och puts som dragits på med skånska.
Den ena metoden gav inte bättre resultat än den andra.
Viktigt för hållfastheten visade det sig emellertid vara att putsen
tillfördes tillräckligt med vatten. Bästa vidhäftningen
erhölls då man putsade på torrt underlag och vattenbegöt
efteråt. Då detta är svårt att utföra i praktiken vid bjälklag
kan dock även god effekt nås med ett väl fuktat underlag
(Gerhard Hindersson i informationsföredrag arrangerat
av Statens Nämnd för Byggnadsforskning och Svensk
Byggtjänst den 30 maj 1956 i Stockholm). Hn
Polyetentillbehör för flaskor och burkar.
Användningen av formsprutade polyetentillsatser, som underlättar
hällning av vätskor ur flaskor eller spridning av pulver ur
burkar, har vuxit snabbt i USA under senare år.
Tillsatserna är relativt billiga, lätta att sätta på och effektiva. I stort
sett är de kragliknande ringar, som sätts på
flaskmynningar för hindrande av droppning, insatser med liten
öppning, genom vilken en vätska skakas ut i liten mängd åt
gången, och hålskivor för spridning av pulver ur burkar.
Polyeten har flera egenskaper som gör den lämplig för
dessa ändamål. Den är kemiskt resistent mot de flesta
födoämnen, drycker och kryddor. Den har en glatt,
vax-liknande yta varigenom en yttre tätande kapsel lätt kan
sättas på eller tas av; vidare väts den i allmänhet inte av
vätskor.
Den sistnämnda egenskapen är givetvis den främsta
anledningen till polyetens användning som droppskydd.
Plasten hindrar effektivt vätska att rinna utefter flaskan under
och efter hällning. En av de första tillsatserna av denna
typ är en polyetenring som passar i en vinflaskas
mynning och invändigt har en skarp, avskärande kant (fig. 1
nedtill). Denna stoppar vätskeflödet i samma ögonblick
som flaskan vrids ur hällningsläge, och inga droppar
häftar vid kanten. Tillsatsen har fått många efterföljare,
bl.a. för användning till kemikalier, såsom saltsyra.
Fig. 1. Tillsatser au polyeten.
övre raden för utskakning,
nedre raden för hällning av
vätskor.
Fig. 2. Tillsats för utskakning
eller hällning av relativt
viskös vätska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
