Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 16 oktober 1956 - Reaplanen och atlanttrafiken, av hop - Nya metoder - Värmelikriktare, av SHl - Magnesiumlegeringars avgasning och kornförfining, av SHl - Kemisk polering av kopparlegeringar, av SHl - Noggrann nätfrekvensmeter för automatisk reglering, av FÖ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 oktober 1956
879
variationerna är mindre eller annorlunda fördelade.
Förutsättningarna för att detta skall vara möjligt är dock att
det finns tillräckligt med civila flygplatser, som kan ta
emot de stora och tunga reaflygplanen. I hela världen finns
endast ca 10 sådana flygplatser, varav två i Europa.
Man kan mot denna bakgrund se att konkurrensen dels
mellan flyg- och sjötransport och dels mellan olika
flygtrafikföretag kommer att avsevärt hårdna, när de nya
flygplanen kommer i tjänst. De företag som genom en effektiv
organisation kan bringa ned sina kostnader och genom
tillgång till lämpliga flygplatser kan effektivt säsongvariera
sitt linjenät kommer att ha de största chanserna att
överleva den hårdnande konkurrensen (Interavia 1956 h. 3
s. 163, h. 4 s. 248, 253). hop
Nya metoder
Värmelikriktare. Man har vid Duke University i USA
upptäckt en vätska som leder värme bara i en riktning.
Den är en blandning av heliumisotoperna 3He och 4He. Den
förra han i flytande tillstånd liten värmeledningsförmåga
och har utpräglad benägenhet att samlas i ett kärls
kallaste del; den senare isotopen har god
värmeledningsförmåga. Dessa egenskaper gör att blandningen kan utnyttjas
för åstadkommande av mycket låg temperatur.
Härvid har man använt ett smalt vertikalt rör, fyllt med
en flytande blandning av heliumisotoperna. I dess övre
ända sitter en isolerad behållare, innehållande ett
para-magnetiskt salt. Rörets andra ända doppar ned i ett kärl
med flytande helium. När man åstadkommer ett kraftigt
magnetfält kring saltet värms detta upp, och värmet leds
bort genom röret till heliumbadet. När magnetfältet
avlägsnas faller saltets temperatur snabbt, och 3He som
samlas i röret närmast saltet hindrar värme att flyta tillbaka
till det från den varmare delen av röret.
Man anser det möjligt att komma ned till bara några
miljondels grader över absoluta nollpunkten med en kedja
av behållare, innehållande paramagnetiskt salt, förenade
med rör fyllda med en blandning av heliumisotoperna
(Scientific American juni 1956 s. 63). SHl
Magnesiumlegeringars avgasning och kornförfining.
Fastän magnesiumlegeringar är mycket mindre känsliga
för gaser än aluminiumlegeringar kan de lösa så mycket
väte att deras mekaniska egenskaper försämras. Detta
gäller särskilt för grövre dimensioner som har benägenhet
att bli porösa. De använda avgasningsmetoderna är av
värde för ämnen och gjuten men inte för göt.
Avgasning med klor tycks vara vanlig i USA. Härvid leds
klor in i den smälta legeringen vid relativt låg
temperatur. Den reagerar med vätet till klorväte och överskottet
med magnesium till magnesiumklorid som går i slaggen.
Farliga klorångor avgår därför inte från smältan.
Temperaturen hålls låg därför att bildningen av magnesiumklorid
vid mer än 745°C är så snabb att onödigt mycket klor
förbrukas.
Man använder flytande klor i behållare, vägande 900 kg,
vilka vanligen är placerade i en särskild lokal. Kloren leds
genom stålrör till ventiler placerade intill ugnarna. Den
förs in i smältan med ett grafitrör som ansluts till en
ventil med en Neoprene-slang. Grafitröret brukar ha 19 mm
inre diameter, 9,5 mm godstjocklek och doppas ned i
smältan så att dess mynning är ca 20 cm från bottnen.
Kornförfining utförs i USA som en från avgasningen helt
skild process. Oftast tillämpas den traditionella metoden,
överhettning till ca 900°C under 10 min. Ibland används
emellertid också tillsats av hexaklorbensen i form av
briketter som binds fast vid ändan av en omröringsstång
(Tekn. T. 1953 s. 498). Man sätter till 1 °/o av
metallsmältans vikt. Vid en annan metod sprider man ca 0,5 °/o
ace-tylensvart på bottnen av skänken innan denna fylls.
Smältan täcks med flussmedel och rörs sedan om kraftigt.
Detta förfarande kan kombineras med avgasning varvid
man innan klor leds in sprider acetylensvart över ytan
och rör om ("Magnesium fabricating and casting". OEEC,
Paris 1956). SHl
Kemisk polering av kopparlegeringar. Man lär ha
utvecklat kromatlösningar med vilka koppar och många
kopparlegeringar kan högglanspoleras och göras beständiga
mot atmosfären. De på detta sätt kemiskt polerade ytorna
kan vidare förkromas direkt.
Korrosionsskyddet tros bestå av en gelliknande, tät hinna,
innehållande löslig sexvärd krom vilken verkar som
in-hibitor. Enligt uppgift varierar dess värde med
behandlingens typ, beläggningens tjocklek och metallens natur.
Korrosionsmotståndet hos mässing mot saltvattendimma växer
t.ex. med legeringens zinkhalt.
Högglans kan erhållas på finkorniga och homogena,
gjutna legeringar, medan grovkorniga visserligen blir blanka
men får en ojämn yta. Heterogena legeringar, såsom
blyhaltig, friskärande mässing, ^-mässing och fosforbrons,
angrips ojämnt av kromatlösningen och blir därför inte lika
blanka som de homogena.
Beläggningen har i allmänhet liten elektrisk resistivitet,
men om kontaktresistansen eller lödbarheten är av
betydelse bör man nöja sig med ett relativt tunt
skyddsskikt. Det uppges att punktsvetsning av mässingsbelagt stål
underlättas genom kemisk polering till ett tunt skikt
(En-gineers’ Digest 1956 s. 219). SHl
Noggrann nätfrekvensmeter för automatisk reglering.
Vid automatisk reglering av lastöverföringen mellan
samkörande kraftnät behövs en frekvenskännande givare med
större noggrannhet än hittills använda don. Givaren
används dels för frekvensreglering, dels även för mätning
och registrering av frekvensen. Den måste avge en
likström som till storlek och riktning är noga proportionell
mot frekvensens avvikelse från normalvärdet.
Hittills använda frekvensmetrar mäter storleken eller
fasförskjutningen hos frekvensberoende impedanser t.ex.
kondensatorer eller svängkretsar. Deras noggrannhet är
därför beroende av de frekvensberoende impedansernas
konstans. En enligt fassprångsförfarandet arbetande sådan
frekvensmeter kan med utnyttjandet av alla
kompenserings-möjligheter såsom termostat, spänningsstabilisering osv. ge
en noggrannhet av 5 mHz inom ett mätområde av 49,9—
50,1 Hz. För frekvensreglering är dock detta begränsade
mätområde, inom vilket den höga noggrannheten erhålles,
otillräckligt. Någon vidare ökning av mätnoggrannheten
och samtidig ökning av mätområdet synes ej möjlig med
hittills använda mätsystem.
Avsevärt noggrannare resultat ger det inom
högfrekvens-tekniken sedan länge använda
frekvensjämförelseförfaran-det. Den frekvens som skall mätas blandas därvid direkt
eller efter multiplikation med en normalfrekvens, och den
uppstående differentialfrekvensen mätes därefter med en
direktvisande frekvensmeter. Ett tyskt sådant don har
mätområdet 48,5—51,5 Hz. Den tillförda spänningen kan
variera mellan 80 och 220 V. I en frekvensmultiplikator med
multiplikationsfaktorn 96 fyrfaldigas infrekvensen till
4 800 ± 144 Hz. Denna blandas med frekvensen från en
inbyggd 5 kHz kvartsoscillator, varefter den resulterande
frekvensen utfiltreras. Denna omformas till en proportionell
likström i en enligt kondensatorladdningsprincipen
arbetande koppling. Härvid blir en precisionskondensator
om-laddad mellan två noggrant bestämda spänningsvärden för
varje period av den resulterande frekvensen. Det
likriktade medelvärdet av denna laddningsström blir noggrant
proportionell mot den resulterande frekvensen. Denna
likström motkopplas mot en annan likström så att den
resulterande strömmen försvinner då differensfrekvensen är
200 Hz, dvs. när infrekvensen är 50 Hz.
Den resulterande likströmmen tillföres en
kompensations-förstärkare med omkopplingsbar förstärkningsgrad. För-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
