- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
890

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 23 oktober 1956 - Dammätningar i silikosförebyggande syfte, av Axel Ahlmark och Harry Öhman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

890

TEKNISK TIDSKRIFT

Tabell 2. Dammätningar med olika mätinstrument enligt
Rahm

Mätmetod Dammtal

Kvarts- Blodstens-

damm damm

Thermalprecipitator ........................100 100

f Zeiss’ ..........................58 76

Konimeter < Bauschs och Lombs 77 119

l sydafrikansk ..............53 221

Midget Impinger ..............................1 065 590

halten av dominerande betydelse för
silikosris-ken. Visserligen anses även andra former av
ki-selsyrahaltigt material än kvarts kunna medföra
dammlungsjukdom, men i huvuddrag synes
risken för silikos i våra industrier vara intimt
relaterad till förekomsten av den fria kristallina
kiselsyran.

Målsättningen för dammätningarna är såsom
nämnts att avgöra om en dammig miljö är att
betrakta som farlig eller ej. Härvid krävs analys
av samtliga karakteristiska egenskaper hos
dammet. Det finnes emellertid åtskilliga delproblem,
för vilkas lösande mätningen av dammet av
praktiska skäl kan göras något enklare. När det
t.ex. gäller att bedöma olika dammsanerande
åtgärders effektivitet eller att följa dammhalten
på en arbetsplats, där man redan i huvudsak
känner till riskmomenten, kan sålunda analys
av endast något av dammets karakteristika vara
tillfyllest.

Bedömningen av silikosrisken på en arbetsplats
med hjälp av dammbestämning kan principiellt
delas upp i två moment, dels insamlingen av
luftproven, dels själva analysen av dem. En
aldrig så förstklassig analys kan som regel icke
enbart ge något svar på frågan om yrkesrisken på
arbetsplatsen om icke proven tagits på ett
vederhäftigt sätt.

Mätmetoder

Mätning av luftens dammhalt

Under årens lopp har ett stort antal analysmetoder
utarbetats för bestämning av luftburet kvartshaltigt damm,
tabell 1. Metoderna är som regel baserade på
ljusmikroskopiska undersökningar, varvid partiklar som är mindre
än 0,5 [X som regel icke kan bestämmas.
Submikrosko-piska kvartspartiklar förekommer emellertid på många
ställen och är som nämnts sannolikt silikosalstrande. För
att bestämma dessa partiklar har elektronmikroskopet
kommit till användning. Det är t.ex. möjligt att man på
arbetsplatser, där ytterst finfördelat amorft,
kiselsyrahal-tigt damm kan alstras, icke kan utnyttja någon av de
nämnda metoderna utan att komplettera dem med
elek-tronmikroskopisk analys av partiklarnas storlek.
Yrkeshygieniska erfarenheter med elektronmikroskopiska
dammanalyser synes emellertid hittills vara tämligen begränsade
då det gäller praktiskt fältarbete, och här skall endast
behandlas metoder, grundade på ljusmikroskopiska
undersökningar.

Många invändningar har rests mot de olika
analysmetoderna (tabell 1). I huvudsak gäller invändningarna det
förhållandet att man vid analyserna icke kan bestämma det
absoluta antalet dammpartiklar. Kritiken torde vara riktig,

och i själva verket har man överhuvudtaget icke någon
praktiskt användbar metod för exakt kartläggning av en
dammpopulation med varierande storleksfraktioner.

Undersökningar i vårt land och utrikes visar i
överensstämmelse härmed betydande diskrepanser mellan
resultaten av mätningar med skilda metoder. Som exempel kan
anföras undersökningar om dammätningsinstrument, som
i Sverige utförts av Gruvforskningens silikoskommitté1.
Dessa visade icke blott att de värden på
dammpartikelantal per volymsenhet luft, som erhölls med en metod,
betydligt avvek från värden erhållna med en annan
metod, utan även att man vid mätning av olika dammslag
inbördes fick olika relationstal mellan samma metoder,
tabell 2. Av denna tabell framgår att i dammhaltig luft,
där Thermalprecipitatorn visade ett partikeltal på 100,
registrerade den sydafrikanska konimetern endast 53
partiklar om det var kvartsdamm men 221 om det gällde
blod-stensdamm. Med Midget Impingern var värdena 5—10
gånger högre än med Thermalprecipitatorn. Andra
författare2 har också funnit betydligt högre värden med
Midget Impinger-teknik än med Thermalprecipitatorn vid
försök med koldamm. De hänför de höga värden, som erhölls
med den förra metoden, till att partikelaggregat i det
luft-burna dammet sönderdelas vid nedslagningen i
Impinger-flaskan. Där Thermalprecipitatorn gav ca 1 000 partiklar
per volymsenhet luft erhölls med Midget Impingern 5 000
—8 000. Liknande resultat har också erhållits vid Statens
Institut för Folkhälsan, då man använt kvartsdamm som
genererats till luften på sådant sätt att partikelagglomerat
förekommit i luften.

Trots att betydande invändningar kan resas mot
metoderna för dammanalys i vad avser deras lämplighet för
registrering av det absoluta antalet dammpartiklar är flera av
de citerade metoderna av betydande värde för jämförelser
mellan dammpartikelantalet på skilda arbetsplatser eller
vid olika tillfällen på en och samma arbetsplats. Gäller
mätningarna endast denna sistnämnda uppgift kan säkert
flera av dem användas om än — som följande exempel
avser att illustrera — viss försiktighet måste iakttas vid
bedömningen av resultaten.

Som första exempel väljer vi vägningsmetoden. På en
arbetsplats, där det luftburna dammet huvudsakligen
består av förhållandevis stora partiklar, kan vikttalet bli
ganska stort i jämförelse med vad förhållandet är på ett
ställe med relativt små partiklar. En "stor" klotformad
partikel med diametern 20 ^ väger sålunda 64 000 gånger
så mycket som en motsvarande partikel med endast 0,5 jx
genomskärning. Partiklar av den senare storleksordningen
— här och i fortsättningen avses endast kvartshaltigt
damm — är såsom framhållits silikosfarliga, under det att
de större partiklarna icke medför någon risk för
stendammlunga. Det är därför uppenbart, att man icke kan
tillmäta ett vägningsförfarande någon betydelse vid en
jämförelse mellan olika arbetsplatser, om icke
dammpartiklarnas storlek är känd.

Vid mätning med vissa typer av tyndallometrar ger, som
framgår av tabell 1, partiklar av t.ex. vattendimma och
dieselrök utslag. Jämför man alltså med denna metod två
arbetsplatser utan att ta hänsyn till förekomsten av
dimma eller rök, kan man följaktligen av de erhållna
dammtalen få en felaktig föreställning om dessa arbetsplatsers
inbördes riskförhållande.

Liknande invändningar som mot vägningsmetoden och
tyndallometrin kan riktas mot snart sagt alla
damm-bestämningsmetoder. Invändningarna blir emellertid icke
så vägande, då det gäller jämförelser mellan
dammätningar utförda på en och samma arbetsplats vid olika
tidpunkter eller utförda på samma typ av arbetsplatser. I
sådana fall kan man nämligen många gånger förutsätta,
att dammets sammansättning med hänsyn till
partikelstorlek, kemiska och fysikaliska egenskaper åtminstone
har vissa viktigare drag gemensamma. Man måste dock
alltid härvid hålla i minnet, att nya produktionsmetoder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0910.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free