Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 23 oktober 1956 - Nedspolning av undervattenskablar, av Edvard Sterner - Nya metoder - Rum i is, av G Lbg - Ståltillverkning med syrgas, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 oktober 1956
903
var mest ekonomiskt och dels att förläggningskostnaden
trots transporten av fartygen och utrustningen från
Hamburg till Göteborg var mindre än hälften av den enligt
äldre metoden beräknade.
De tre kablarna förlades under ca 3 veckor i december
1955. Själva inspolningen liksom provspolningen över den
330 m långa kabelsträckan tog för varje kabel endast en
dag. Förberedelsearbeten och växlingar mellan de olika
momenten och framförallt de noggranna arbetena vid
landfästena tog sammanlagt betydligt längre tid.
Ett mindre fel på motorpumpen, som föranledde
eftersändande av en reservdel från Hamburg, vållade endast
en obetydlig tidsförlust, enär en av stadens flodsprutor
kunde tjänstgöra som reservpump den lilla sträcka som
återstod till landfästet där felet inträffade.
Inga svårigheter uppstod med den täta båttrafiken vid
korsningsstället. Bl.a. korsar en färja sträckan två gånger
i timmen.
Kablarna stod på sedvanligt sätt under tryckkontroll
under och efter förläggning. Av alla omständigheter att döma
är kablarna på alla punkter bättre skyddade än de förut
lagda.
Göteborgs Hamnstyrelse hade föreskrivit ett
förläggningsdjup av 3 m under flodbottnen och firman Alnwick
Harm-storff var rätt tveksam om den fasta leran skulle möjliggöra
detta (tabell 1). Några svårigheter härvidlag förekom ej.
Kablarna hade en ytterdiameter av ca 110 mm.
Vattendjupet varierade från huvudrännans ca 9 m till ca 6 m
vid landfästena.
Slutord
Det kan i första ögonblicket synas att den beskrivna
metoden visserligen är intressant men föga betydande, då de
flesta vattenkablar kan läggas direkt på flod- eller
havsbotten.
För den som länge haft erfarenheter av de risker, fel och
dyrbara reparationskostnader, som ofta åsamkas sådana
oskyddade kablar av ankringar, fiske m.m., förefaller det
som en stor vinst att en metod utvecklats som för en
rimlig kostnad i många fall möjliggör en förläggning av
vattenkablar, vilken skyddar dem för sådana risker.
Ej minst gäller detta sådana viktiga kablar eller
tryckvattenledningar, på vars felfrihet större antal människor
är beroende. Reparationstiden på sådana ledningar är ofta
lång och beroende av väderförhållanden och många andra
faktorer.
Nya metoder
Fig. 4. Kabeln läggs in i verktygets ränna. Dessförinnan är
kabeländan förankrad vid landfästet.
Rum i is. USA har i arktiska områden prövat att utföra
lokaler i is för sina militära förläggningar. Tunnlar, 3,65
X 3,65 m, drivs från sänken, som efteråt stängs med
kil-formiga isblock både upptill och nedtill. Snö och vind gör
snart att isblocken fryser tillsamman. Tunnlarna måste
ständigt vidgas, enär de sjunker ihop ungefär 15 cm per
år. Man har hittills utfört 24 km tunnlar och planerar att
utföra ytterligare flera hundra kilometer sådana samt
kanske även lokaler för lager samt garage och hangarer i is.
De blir billigare än de som byggs på ytan (Teknisk
Uke-blad 1956 s. 736). G Lbg
Ståltillverkning med syrgas. Färskning av tackjärn
genom blåsning med syrgas (LD-processen) har nu utförts i
industriell skala i Österrike under 2,5 år (jfr Tekn. T. 1949
s. 45). Därvid har man i Linz tillverkat 1 Mt tätat stål
som till största delen använts till tråd, plåt för
dragpressning och tunnplåt. Tillverkningskostnaden blir minst vid
arbete med 80 °/o smält järn och 20 %> skrot.
LD-processen är en utveckling av thomasförfarandet och
ger stål av lika god kvalitet som basisk martin eller bättre.
Framför denna uppges den ha fördelarna att
investerings-och driftkostnaderna är lägre, att inget bränsle behövs och
att göt kan levereras i jämn takt till valsverket. I
jämförelse med en vanlig thomaskonverter ger en
LD-konver-ter av samma storlek större produktion därför att ingen
efterblåsning, inget bottenbyte och ingen rengöring av
konvertermynningen behövs. Vid LD-processen kan chargen
till 25 °/o bestå av skrot, medan thomasprocessen tillåter
bara 10 %>.
Vid LD-processen blåses syre med minst 98 °/o renhet
genom ett vattenkylt munstycke vertikalt mot den smälta
metallens yta (jfr Tekn. T. 1952 s. 755). Härvid oxideras
badets yta med stor hastighet vid en temperatur på 1 900
—2 500°C. Den färskade metallens specifika vikt är större
än det övriga badets varigenom cirkulation uppstår (fig. 1).
Från reaktionscentrum flyter het metall nedåt till
konver-terns botten och stiger till följd av dennas form uppåt
längs dess sidor.
Härigenom bringas ständigt nya delar av badet i kontakt
med syret, och det överskott av detta, som lösts i metallen,
får tillfälle att reagera på något avstånd från
reaktionscentrum. Efter färskningen följer alltså en kontinuerlig
Fig. 1. Konverter för
ståltillverkning enligt LD-metoden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
