Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 23 oktober 1956 - Andras erfarenheter - Stearat som dispergeringsmedel i färger, av SHl - Sönderblåsta tak, av Göran Larsson - Böcker - Fysik för realgymnasiet, bd 2, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 oktober 1956
911
miniumstearat ingen matteringseffekt därför att de
kolloidala partiklarna är så små att de inte sprider ljuset
tillräckligt. Gelatineringen kan behärskas genom reglering av
temperaturen vid färgens rivning.
Zinkstearatets största användningsområde är till "sealer"
för slipning. Dess ringa volymvikt och partikelstorlek
gör det vidare särskilt lämpligt för djupmatta färgskikt.
Kalcium- och magnesiumstearat används också som
mat-teringsmedel. Deras verkan liknar zinkstearatets. Dessa tre
stearat används mest i fernissor; de gelatinerar inte; vid
åldring skiljs de ut som mjuka sediment.
Metallstearat utnyttjas vidare vid sildukstryck därför att
de ger färgen en kort, smörliknande konsistens.
Alumi-niumstearat används i träbets, därför att det hindrar
färgämnena att tränga in i trät. Magnesiumstearat utnyttjas
som förtjockningsmedel i torkande oljor och som
emulgeringsmedel i vatten-oljeemulsioner (M L Stumpf i Paint
Manufacture april 1956 s. 117—121). SHl
Sönderblåsta tak. I januari 1956 inträffade i Rødovre i
Danmark en svår olycka, varvid flera lätta trätak av
samma konstruktion blåste sönder, fig. 1. Vid den följande
utredningen under ledning av professor B J Rambøll
gjordes bl.a. belastningsprov på konstruktionen och
modellförsök i vindtunnel. Taken bestod av brädpanel med papp
fäst i reglar och bockryggar, fig. 2.
Då ingen förankring fanns i B, fig. 2, fick spikförbandet
i C mellan regel 2" X 5" och bockrygg 2V2" X 5" klara
vindsugets lyftkraft. Detta förband hade ej utritats av
konstruktören, som dock kontrollerade att det utfördes på ett
tillfredsställande sätt och skulle ge erforderlig säkerhet. I
det sistnämnda avseendet fick vederbörande göra sin egen
uppskattning utan stöd av några normer, eftersom
förbandet var skråspikat och det ej finns några normer om
sådana förbands bärkraft.
I utredningen ingick prov på just dessa förband, varvid
man kom till det resultatet, att med normenliga
vindkrafter hade någon skada ej skett. Å andra sidan kunde man
diskutera, om den befintliga säkerhetsmarginalen var
tillräcklig, dels med hänsyn till att när vindkraften växer,
påkänningen på förbandet växer ännu mer, dels med
tanke på att skråspikade förband försvagas allvarligt av
slarvigt utförande.
Eftersom — enligt vad vindproven visade — vindlasten
dock var mycket större än beräknat, gav skråspikningen i
C vika, fig. 2, med den följden, att vinden fick ännu
bättre grepp underifrån och bröt av 2" X 5"-reglarna.
Utredaren framför som sin uppfattning, att om taken i
Rodovre endast hade utsatts för de normenliga
vindkrafterna, hade skadan ej uppstått.
Enligt de svenska normerna, Byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan, s. 17, föreskrives i en
anmärkning: "Vid takfot kan sugverkan lokalt uppgå till
avsevärt högre värde än vad som ovan angives. Med
hänsyn härtill bör takstol omsorgsfullt förankras i takfoten."
Fig. 2. Tvärsnitt av tak; sparrarna vilar på yttermuren B,
men är icke fästa där, varför uppåtriktade krafter upptas
i C. Taklutningen är 6°.
I föreliggande fall fanns ingen förankring och man kan
notera, att med en sådan hade olyckan ej skett.
Utredaren anser också att belastningsnormerna för
vindkraft på flacka tak bör revideras radikalt: "De
föreliggande resultaten tyder på att vindkraften på lokala partier av
svagt lutande tak i förhållande till dem enligt gällande
normer bör ökas med minst 100 %>." Detta torde i stort
sett också kunna sägas om de svenska normerna.
Utredaren har ej lyckats finna något tidigare utfört modellförsök
på tak med mindre lutningsvinkel än 15°.
Slutligen anser utredaren "att projekterande må i högre
grad än tidigare indraga de traditions- och
hantverksmässiga spikförbanden inom sitt arbetsområde". Till detta kan
sägas att någonstans måste gränsen gå mellan vad
konstruktören skall visa och vad som kan lämnas åt
hantverkarna. I detta fall med hela takkonstruktionens
stabilitet ställd på spel bör konstruktören se till, att tillräcklig
säkerhet föreligger. Denne hade också kontrollerat det
aktuella spikförbandet mellan ås och bockpunkt i punkt C,
fig. 2, där det primära brottet troligen skedde, och funnit,
att taket skulle klara sig vid normenliga vindbelastningar.
Här kan man efterklokt konstatera, att med hänsyn dels
till att förbandet var skråspikat, dels till osäkerheten
beträffande lastens storlek och den härav följande ännu
större osäkerheten i fråga om brottmarginalen, borde den
nominella säkerhetsfaktorn satts högre.
Utredaren synes ha skött sin grannlaga uppgift på ett
sätt, som gjort det möjligt att ur en svår olycka dra
nyttiga lärdomar till förhindrande av andra kanske ännu
värre katastrofer. Dansk Ingeniørforening har med
utomordentlig snabbhet tagit upp normfrågan till utredning och
tillsvidare infört ett supplement i byggnormerna, som i
stort följer Rambølls förslag (B J Rambøll i Ingeniören
1956 s. 182). Göran Larsson
Böcker
Fig. 1. Plan över de skadade husen; de streckade partierna
av taken blåste ner.
Fysik för realgymnasiet, bd 2: Värmelära, av Ernst
Herlin. Bonniers, Stockholm 1956. 79 s., 45 fig. 4,25 kr.
Denna lärobok omfattar kapitlen värmegrad,
värmemängd, värmeenergi, värmets natur, ändring av
aggregationstillstånd, ångors mättningstryck, köldproblemet,
transport av värme, värmemotorer och meteorologi.
Att på 79 s. behandla detta stora ämnesområde är
givetvis inte lätt, men i fråga om den rent fysikaliska delen av
ämnet har förf. lyckats ge en i stort sett vederhäftig och
trevlig framställning. Ett par anmärkningar må dock
göras. Definitionerna av värmeenheten kalori och
energienheten joule är icke i överensstämmelse med nu giltiga
definitioner. Förf. definierar kalori enligt den äldre
definitionen på "15°-kalori" och joule ur kalorienheten. Som
bekant är joule definierad som en newtonmeter och ur
denna mekaniskt definierade enhet anges 1 cal = 4,1868
joule (Tekn. T. 1956 s. 678). Vidare används uttrycket
"specifik ledningsförmåga" i stället för
värmeledningsförmåga.
Enligt förordet måste läroboken ge en i viss mån avslutad
kurs, omfattande — så vitt möjligt — de lagar, företeelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
