Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 6 november 1956 - Elektromagnetism i kosmos, av Hannes Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
943
protuberanser. Väldiga gasmassor slungas ut ifrån
solen eller — ännu oftare — ses falla ner mot
solytan, ofta riktade in mot en solfläck, som
tyckes vara ett "attraktionscentrum" för rörelsen.
Man har här säkert att göra med
elektromagnetiska fenomen. Av allt att döma bestämmes
pro-tuberansernas struktur av de lokala
magnetfälten omkring solfläcken och troligen är
protube-ranserna elektriska urladdningar eller
åtminstone nära förenade med elektriska urladdningar,
som äger rum omkring solfläckarna till följd av
elektromotoriska krafter, som produceras vid
solgasernas rörelser i magnetfält.
I närheten av solfläckarna uppstår någon gång
mycket våldsamma explosioner, "eruptioner",
("solar flares"). En liten del av solatmosfären
blir upphettad till en enormt hög temperatur och
utsänder en kraftig ultraviolett strålning, som
åstadkommer en direkt störning på jordens
jonosfär, ofta med resultat att radioförbindelserna
stores. Samtidigt utsändes även radiostörningar
direkt från eruptionen. Vid stora eruptioner kan
man även få en ökning av produktionen av
kosmisk strålning, som ger sig tillkänna på jorden
genom en ofta högst avsevärd ökning i
strålningsintensiteten. Samtidigt utsändes ofta en
stråle av joniserad gas, som när den kommer i
jordens närhet ger upphov till norrsken och
jordmagnetiska stormar. Den behöver ungefär
ett dygn för att röra sig från solen till jorden.
Liksom jorden har också solen ett allmänt
magnetfält. Dess styrka är svår att mäta. Olika
mätmetoder ger 1—10 gauss som sannolikaste
värde. Detta fält är visserligen svagt men genom
att det sträcker sig långt ut från solen, påverkar
det av allt att döma de elektromagnetiska
förhållandena inom en stor del av solsystemet och är
därför av mycket stor betydelse.
Det är väl sannolikt att många stjärnor har en
aktivitet av ungefär samma typ som solen, men
dessutom känner man magnetiskt variabla
stjärnor, där de elektromagnetiska fenomenen är
mycket mera utpräglade än på solen. Det finnes
stjärnor som har ett allmänt magnetfält på 8 000
gauss, och detta magnetfält tycks variera på ett
regelbundet sätt. Samtidigt som magnetfältet
varierar, förändrar också stjärnan sina spektrala
egenskaper. Då de magnetiskt variabla
stjärnorna är tämligen avlägsna, har det inte lyckats att
få någon mera detaljerad bild av vad som
händer på dem.
Världsrymden
De elektromagnetiska fenomenen i universum
är emellertid inte alls uttömda om man redogjort
för de elektromagnetiska fenomenen på de olika
himlakropparna. Det är nämligen så att man i
rymden mellan himlakropparna har mycket
viktiga elektromagnetiska fenomen. Man föreställer
sig gärna världsrymden som absolut tom. Medel-
tätheten i rymden är ju mycket liten men icke
noll. Den uppgår till okring en atom per cm3,
vilket är ungefär en miljarddel av den täthet som
man har i en mycket väl evakuerad apparat i ett
laboratorium.
Denna mycket tunna materia i världsrymden är
i vissa områden helt joniserad, i andra områden
har man en endast partiell jonisering. Om
jonerna och elektronerna kommer i rörelse får man
strömmar, som visserligen har en låg
strömtäthet men till följd av de enorma dimensionerna
kan ändå den totala magnetiska verkan av dem
bli avsevärd. Man uppskattar att magnetfältet
1 rymden och i nebulosorna ofta uppgår till 10"5
gauss, i vissa fall mera. De krafter som dessa fält
ger upphov till är sannolikt mycket viktiga och
dominerar ofta över krafter från gravitation eller
strålningstryck.
En viktig egenskap hos magnetfälten i rymden
synes vara att de har möjlighet att accelerera
protoner och andra atomkärnor och ge dem de
enorma energier som man finner i den kosmiska
strålningen. Det är troligt att denna till största
delen produceras ute i världsrymden, och
mekanismen är möjligen följande. När den mycket
tunna elektriskt ledande gasen av olika orsaker
rör sig, produceras elektriska fält som
visserligen är svaga men som till följd av sin enorma
utsträckning kan accelerera elektriskt laddade
partiklar till mycket höga energier. Under
veckor, år eller kanske sekler eller årmiljoner tar
elektriskt laddade atomkärnor upp energi från
dessa elektromagnetiska fält och det är av allt
att döma på detta sätt som den kosmiska
strålningen alstras.
Den allra energifattigaste delen av den
kosmiska strålningen kan möjligen alstras i solens
atmosfär. Det är möjligt att största delen av den
kosmiska strålning Som vi mäter, alltså
strålningen i energiområdet 109—lO10 eV, alstras i
solens närhet inom vårt planetsystems gränser.
Men en del av den kosmiska strålningen
kommer troligen från fjärran rymder. Man har dock
fortfarande svårt att förstå hur så stora energier
som man finner i den kosmiska strålningen kan
ha koncentrerats på en enda atomär partikel.
Ett annat fenomen som till stor del
uppkommer ute i rymden eller i förtunnade gasmoln är
det radiobrus, vars studium har givit upphov till
en ny vetenskap, radioastronomin.
Radiostörningar uppträder i samband med solaktiviteten
vid eruptioner, och från solfläckar utsändes vissa
typer av brus. Man får också radiobrus från ett
antal radiostjärnor av vilka man känner ca
2 000. Några få av dessa radiostjärnor har
kunnat identifieras med astronomiskt synliga objekt.
I dessa fall har det visat sig att radiostjärnorna
består av två gasmoln som kolliderar. Vid en
sådan kollision uppstår elektromagnetiska
fenomen, som ger upphov till elektriska urladdning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
