- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
947

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 6 november 1956 - Långdistansförbindelser med spridningssignaler, av Gösta Carlson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20 november 1956

947

Långdistansförbindelser
med spridningssignaler

Civilingenjör Gösta Carlson, Stockholm

För radioförbindelser på frekvenser
överstigande 30 MHz har man tidigare ansett, att
räckvidden varit begränsad till avståndet för fri sikt.
Bortom horisonten har man endast räknat med
närvaron av ett diffraktionsfält, vilket avtar
ex-ponentiellt med avståndet från sändaren.
Fältstyrkan antar där mycket snabbt allt för låga
värden för att god förbindelse skall kunna
upprätthållas. Endast högst tillfälliga onormala
vågutbredningsförhållanden som sporadiska
E-skiktsreflektioner (UKV-området, 30—200 MHz)
och ledskikt (mikrovågsområdet, > 300 MHz)
har bedömts kunna möjliggöra
långdistansförbindelser på dessa frekvenser.

överensstämmelsen mellan
diffraktionsteore-tiskt beräknade och uppmätta fältstyrkevärden
har varit god upp till de avstånd, inom vilka det
tidigare varit möjligt att göra
fältstyrkemätningar. Först under de senaste tio åren har
mätningar upp till större avstånd möjliggjorts tack vare
tillgång på högeffektsändare inom ifrågavarande
frekvensområde. Dessa har då visat, att det
elektromagnetiska fältets styrka på mycket stort
avstånd från sändaren ej längre överensstämmer
med den ur diffraktionsteorin beräknade.
Fältstyrkan avtar ej exponentiellt utan med någon
potens av avståndet från sändaren.

Denna avvikelse från diffraktionsteorin har
man sökt förklara med närvaron av ett
sekundärfält uppkommet genom spridning av de
elektromagnetiska vågorna genom turbulens i
atmosfären. Härvid kan man skilja på spridning i
jonosfären (30—100 MHz) beroende på
variationer i elektronkoncentrationen inom E-skiktet
och spridning i troposfären (> 80 MHz)
beroende på variationer i luftens
dielektricitetskonstant. Båda typerna av spridningsfält är mycket
svaga och kan upptäckas först, då
diffraktions-fältet antagit ett mycket lågt värde (40—60 dB
under "fri rymd"-nivån). De är dock relativt
stabila och kan därför öppna nya vägar för
radioförbindelser över stora avstånd.

Signalspridning i jonosfären

Redan vid slutet av 1920-talet publicerade
Eckersley1 ett antal artiklar, vilka kan anses som
de första behandlande spridning av radiovågor.

621.396.11 : 621.396.2

Trots de ofullkomliga jonosfärdata, som vid
denna tid fanns att tillgå, visade Eckersley, att
turbulensen i något av jonosfärlagren ger upphov
till spridning av de mot jonosfären infallande
radiovågorna. Han grundade härvid sina
antaganden på resultat från ett ganska stort antal
experiment.

Sålunda hade man inom den döda zonen
iakttagit att radiovågor återstrålade från jonosfären
och att, om riktantenner användes, denna
strålning härrörde från det område av jonosfären,
som var belyst. Dessutom rapporterades fall av
förbindelser på mycket stort avstånd från
sändaren. Signalerna var dock mycket svaga, varför
de ej ägnades något större intresse ur
kommunikationssynpunkt. Samtidigt utvecklades
kortvågstekniken på ett sådant sätt, att dessa tidiga
rapporter om spridningssignaler mer eller
mindre trängdes åt sidan.

Först efter 1948 igångsattes mera systematiska
undersökningar av ifrågavarande fenomen och
då i samband med undersökning av
möjligheterna till förbindelser på korta radiovågor över

Fig. 1. Radioförbindelse utnyttjande signalspridning i,
upptill jonosfären, nedtill troposfären. Den volym från vilken
jonosfärspridningssignal erhålles begränsas i höjdled av
E-skiktets tjocklek, medan troposfärspridningssignalen
härrör från en volym bestämd av antenndiagrammen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0967.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free