- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
974

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Plastråvaror och plastframställning, av Olof Sundén - Dubbelt så mycket atombränsle som det förbrukade - Gallium som tätningsmedel för glasslipningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

974

TEKNISK TIDSKRIFT

tanol, vara konkurrenskraftig. Denna
upparbet-ning av sprit över acetaldehyd till plastråvara
tycks sålunda ha framtid för sig och kunna göras
fullt konkurrenskraftig i Sverige.

Som råvara för eten synes däremot alkoholen
inte vara konkurrenskraftig ens vid detta pris
eftersom det ger ett etenpris av omkring 1 kr/kg,
medan eten från raffinaderier i USA från
rörledning kostar blott 5,5 ct/lb, dvs. 60 öre/kg. För
eten, som skall användas till polyeten,
tillkommer dock vissa ekonomiska komplikationer, bl.a.
beroende på vissa renhetskrav. Detta medför att
alkohol i Europa fortfarande i stor utsträckning
används som råvara för denna plast.

I Sverige tillverkas årligen ca 50 000—60 000 t
alkohol räknad som 100-procentig vara, vilket
motsvarar 25 000—30 000 t eten, men vid det
pris, som för närvarande råder, minskas
kapaciteten något därför att de mindre och icke
rationaliserade spritfabrikerna lägger ned
produktionen. Att cellulosaindustrins nyetablering i
huvudsak sker icke över sulfitprocessen utan över
sulfatprocessen, som ej kan ge alkohol, är också
en orsak till att man måste se försiktigt på
användningen av svensk sprit som en allmänt
användbar och specifik svensk råvara för plaster
över huvud taget.

Man får vara tacksam för att svensk sprit
ekonomiskt kan användas till vissa mycket viktiga
plastråvaror. Sverige har ju under årtionden
varit ett spritöverskottets land, men tack vare
en djärv och målmedveten företagspolitik har
det förvandlats till ett spritunderskottets land,
som har en icke obetydlig import av sprit och en
export av högförädlade produkter härav.

Sveriges särställning i råvaruavseende

I Sverige har inan länge hyst stora
förhoppningar på att kunna nyttiggöra ligninet i
cellulosaindustrins avfallslutar. Med den utveckling
av råvaror och produktionsmetodik för de
organiska konstitutiva materialen, som nu
framträder, synes emellertid möjligheterna att göra
någon revolutionerande insats med lignin som
råvara mycket små. Av ekonomiska skäl kan man
inte spalta ligninprodukterna till enkla
produkter, såsom eten, acetylen och knappast heller
xylen, av vilka nu huvudparten av de
konstitutiva materialen byggs upp. Möjligen skulle
1ig-ninprodukter kunna användas som råvara för
vissa härdplaster och försök härmed pågår
åtminstone i USA.

I Sverige har man redan nu goda
förutsättningar att bygga upp en produktion av vissa
konstitutiva organiska material med
cellulosaindustrins cellulosasprit och den elektrokemiska
industrins karbidacetylen som råvaror. Vi tycks
vidare ha i stort sett samma ekonomiska
möjligheter som andra länder att bygga en tillverkning
på inköpt råolja, dvs. petroleum för 1 öre/Mcal.

Är då verkligen våra inhemska tillgångar av
organiska råmaterial i skiffer och torv ekonomiskt
oanvändbara? Tyvärr måste man nog svara ja
på den frågan, så länge man använder
nuvarande förädlingsmetoder med brytning och
hantering av stora mängder fasta material. Kanske
har vi emellertid trots allt en liten chans att
inom Sverige få fram en artificiell naturgas från
våra skiffrar. Den allmänna tekniska
utvecklingen och det låga kraftpriset i Sverige synes ge en
liten framtidsförhoppning. Chansen skulle ligga
i en gasproduktion in situ i skifferlagren med
tekniskt syre, som nu endast kostar 0,5 kWh/m3.
Syrgaspriser på endast omkring 3 öre/kg anges
nu som möjliga7, och kan kanske underskridas
vid ett kraftpris av 2,5 öre/kWh.

Den elektrotermiska Ljungströmsmetoden8 har
givit goda erfarenheter av insitu-metodens
möjligheter, och ekonomiska överslag tyder på att
man skulle kunna få fram kalorier i form av gas
och oljeprodukter samt svavel till ett pris mellan
det amerikanska naturgaspriset 0,2 öre/Mcal och
det internationella petroleumpriset 1,0 öre/Mcal.
Mycket svåra tekniska problem återstår givetvis
att lösa, men tiden har onekligen arbetat för
hans förslag både tekniskt och marknadsmässigt.

En sådan skiffergasindustri skulle ej innebära
några rökgasproblem och borde ej behöva
koncentreras till en enda ort i landet. Lyckas ett
sådant projekt trots svårigheterna, borde svensk
kemisk industri och hela vårt näringsliv få en
verklig ekonomisk chans inte bara till
bränsleförsörjning utan även för tillverkning av piaster,
elaster och fibrer och över huvud taget för en
tillverkning av nyckelprodukter, som vi nu
måste avstå från. Man behöver härvidlag endast
hänvisa till den italienska industrins och
särskilt plastråvaruindustrins uppsving efter
öppnandet av naturgasfyndigheterna i norra Italien.

Litteratur

1. Winnacker, K: über Rohstoffprobleme der organisch-chemischen
Grossindustrie. IVA 1956 s. 133.

2. Metzner, A: Die Chemische Industrie der Welt. Düsseldorf 1955.

3. Elshult, A & Svennilsson, I: Kemisk industri. Stockholm 1955.

4. Ten years of plastic materials — Progress and possibilities. Mod.
Plast 1956 juni s. 156.

5. Corbett, T C: Raw materials in the plastics industry 19i5—1965.
Plastic Inst. Träns. & J. London 1956 april s. 113.

6. Lind, G: Modoiten. Mo & Domsjö 1954 dec.

7. Upsurge in tonnage Ot units. Chem. Engng 63 (1956) sept. s. 354.

8. Ljungström, F: Skifferoljefrågan — gamla och nya synpunkter.
Tekn. T. 81 (1951) s. 33.

9. Preliminära uppgifter från Kommerskollegii Statistiska Byrå
sept. 1956.

Dubbelt så mycket atombränsle som det förbrukade

kan erhållas i en icke kyld reaktor under gynnsamma
betingelser. Detta framgår av försök, utförda i den brittiska
reaktorn Zephyr.

Gallium som tätningsmedel för glasslipningar i
laboratorieapparatur för vakuum lär vara betydligt bättre än
de vanligen använda silikonerna. Metallen smälter vid
30°C och har mycket god adhesion till glas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0994.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free