Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - En industris instrumentavdelning, av Gustav V Rosenqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
977
felsökning, intrimning, kalibrering etc. Vidare
bör han lära sig att behärska inställningen av
regleringsfunktionernas känslighet. Viktigt är,
att instrumentarbetsledaren kan läsa utländska
språk för att tämligen självständigt med hjälp
av instrumenttillverkarens instruktioner kunna
utföra sitt uppdrag och handleda sina
underlydande.
En intim kontakt med driften är nödvändig för
instrumentarbetsledaren. Ju mera automatiska
regulatorer som tas i bruk, i desto högre grad
blir instrumentarbetsledaren medansvarig för
driften. Om man t.ex. betraktar en helautomatisk
ångpanna, kan man med någon överdrift säga,
att eldarens roll inskränkts till att under
start-och stoppskedet köra för hand samt till att under
normal drift övervaka, att allt går som det skall.
Hur det går, bestämmes av hur
instrumentarbetsledaren inställt automatikens
regleringsfunktioner. Dennes "underlydande" består
därför i allt högre grad av regulatorer än av män.
Denna syn på instrumentarbetsledarens
uppgifter leder till att alla större fabriker, där
instrumenteringen fått en viss betydelse för driften,
borde ha en egen instrumentarbetsledare utöver
de nödiga instrumentmekanikerna. I den
centrala instrumentverkstaden behövs naturligtvis
också en. Inom Kymmene Aktiebolag finns för
närvarande sex instrumentarbetsledare.
Instrumentingenjören
Tyngdpunkten inom instrumentingenjörens
verksamhetsområde ligger i planeringen. Han
bör redan på ett tidigt stadium delta i
planeringen av en ny anläggning, speciellt om denna är
kontinuerligt arbetande. Genom att
processplaneraren sällan ensam kan bedöma, vad som med
framgång kan automatiseras, bör
instrumentingenjören vara med och avgöra hur processen
principiellt skall arrangeras, t.ex. om den skall
skötas från en central manöverplats eller icke.
De flesta ingenjörer känner till olika sätt att
mäta tryck, temperatur, nivå, strömning osv.
Men möjligheterna att lösa dessa mätproblem är
numera ganska många. För strömningsmätning
gäller det t.ex. att välja mellan direkta
volymmätare, tryckdifferensmätare (vanlig strypfläns,
excentrisk fläns, segmentfläns, dysa, venturirör
eller kortventuri som impulsorgan),
flottörmätare, magnetisk strömningsmätare m.fl.
instrument. Vidare kan direkt mätning eller överföring
av mätvärdena (på pneumatisk eller elektrisk
väg) komma i fråga.
Elektronikens vinningar har på senare tid
åstadkommit en beaktansvärd utveckling på olika
områden inom mättekniken. Numera används i
fabrikerna kontinuerligt arbetande instrument för
mätning (ibland också reglering) av pH,
ledningsförmåga, redoxpotential, specifik vikt,
viskositet, kondensationstemperatur, ångtrycks-
Fig. 3. Varmvattenberedare, upptill med termostatreglering,
nedtill med proportionell reglering.
differens, fukthalt m.m. samt olika slag av
ko-lorimetrar, gasanalysatorer etc. De flesta
driftingenjörer har knappast tid att i detalj sätta sig
in i dessa frågor. I ju högre grad anläggningen
automatiseras, desto viktigare är det att
kontinuerligt kunna mäta också storheter, som förut
ansågs möjliga att bestämma blott i laboratoriet.
När mätarna görs reglerande, stiger kraven på
en representativ och riktig samt pålitlig och
snabb mätning.
Det är dock regleringssidans problem2, som
framför mätsidans motiverar inrättandet av en
speciell instrumentingenjörsbefattning.
Instrumentingenjören skall delta också i planeringen
av processens olika faser, för så vitt det gäller
deras reglerbarhet. Han måste fördjupa sig i
egenskaperna hos processen, dvs. volymen i
proportion till genomströmningen, fördröjningen,
störningarnas art osv. Processens utformning
bör anpassas efter regleringsmöjligheterna. Det
reglerande instrumentet bör ges förutsättningar
att sköta sin uppgift. Det är t.ex. ett missgrepp
att gå in för automatiskt kok i en cellulosafabrik
eller en fukthaltsreglering på en pappersmaskin,
om man ej ser till, att alla variablerna i
processen före ifrågavarande skede hålls så konstanta
som möjligt.
Instrumentingenjören måste välja för varje
enskilt problem lämpade regulatortyper, dvs.
avgöra när en proportionell regulator är tillräcklig,
när en integral- eller derivatafunktion bör läggas
till, när en kaskadreglering måste tillgripas osv.
Detta samband mellan processplaneringen och
valet av regulatortyp kan belysas med ett så
enkelt exempel som varmvattenberedning. Den i
synnerhet tidigare mycket allmänt använda
regulatortypen med tvåpunktsreglering
(termostatreglering) fordrade en relativt stor behållare,
där de av regulatorn åsamkade variationerna
jämnade ut sig (fig. 3 upptill). För en
kontinuerligt arbetande regulator med proportionell
reglering är en mellan mätpunkten och regleringsven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
