Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Spänningskorrosion hos aluminiumlegeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
983
Spänningskorrosion
hos aluminiumlegeringar
620.194.2 : 669.715
Det är viktigt att man skiljer mellan korngränskorrosion
och spänningskorrosion. I båda dessa fall sker visserligen
angreppet i korngränserna, men spänningskorrosion
uppstår bara om materialet samtidigt utsätts för statiska
påkänningar och en korroderande omgivning. Den har alltså
inget samband med utmattningsfenomen och orsakar en
större försämring av materialets mekaniska egenskaper än
som uppstår om den statiska påkänningen och
korroderande omgivningen får inverka efter varandra i stället
för samtidigt.
Brottets mekanism
I frånvaro av komplicerande omständigheter, t.ex.
galvanisk korrosion eller mycket lågt eller högt pH, har kurvan
för aluminiumlegeringars hållfasthetsförlust med tiden i
allmänhet asymptotisk form (A i fig. 1). Har metallen
benägenhet för spänningskorrosion, påskyndar en pålagd
spänning det korroderande mediets interkristallina
inhängning. Denna effekt kan vara liten i början så att kurvan
alltjämt är asymptotisk, men när angreppet blir snabbare
förändras dess form totalt (B i fig. 1).
Korrosionen blir så snabb inom ett mycket begränsat
område att brottet till största delen blir interkristallint.
Bara den sista delen av det, som uteslutande beror på den
mekaniska påkänningen, blir transkristallint. Korrosionen
ger i sådana fall en ganska isolerad spricka (A i fig. 2)
som till formen helt avviker från det utbredda nät av fina
sprickor som uppstår vid korngränskorrosion (fig. 3).
Påvisande av spänningskorrosion
Vet man att den provade legeringen har benägenhet för
spänningskorrosion, är det tillräckligt att utsätta den för
det aktuella mediet under spänning utan att samtidigt
utföra kontrollprov med bara korroderande medium eller
bara spänning. Denna enkla metodik kan användas vid
undersökning av omgivningens inverkan. Vet man
ingenting om legeringens benägenhet för spänningskorrosion, är
kontrollprov givetvis nödvändiga.
Bedömning av orsaken till i praktiken inträffade brott är
mycket svårare. Brott i aluminiumlegeringar kan skyllas
på spänningskorrosion endast om man kan visa följande:
Referat av uppsats av F A Champion i Metallurgia febr. 1956 s. 63—68.
Hållfasrhersförlusr
Fig. 1. Idealiserade
hållfasthetsförlust-tidskurvor vid
aluminiumlegeringars korrosion,
A allmän korrosion utan
komplikationer, B
spänningskorrosion.
Fig. 2. Av
spänningskorrosion
orsakad spricka
hos onormalt
åldrad
aluminiumlegering
med 7 % Mn,
X 20; A
korrosionsspricka,
B mekaniskt
brott.
brottet är interkristallint utom i sin sista del;
sidosprickorna är få och relativt isolerade;
metallen har utsatts för yttre eller inre mekaniska
påkänningar, t.ex. böjning, dragning eller från bearbetningen
kvarstående inre spänningar;
legeringen har benägenhet för spänningskorrosion (förut
känt eller konstaterat genom laboratorieprov).
I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om brottet är
interkristallint eller ej på grund av kristallernas distorsion
vid metallens bearbetning. Man kan då göra
laboratorieprov med bitar av det aktuella materialet.
Omgivning och påkänning
Närvaro av klorider eller liten mängd syror i
omgivningen är den vanligaste orsaken till spänningskorrosion
hos aluminiumlegeringar. Vid stark aciditet är allmän
av-frätning mer sannolik än spänningskorrosion. Denna
befordras i stället särskilt i en svagt sur marin
industriatmosfär. Närvaro av vatten är av stor vikt, och en
relativ luftfuktighet på 80 °/o tycks ha största effekt vid prov
med saltvattendusch.
Spänningskorrosion kan emellertid uppstå hos vissa
legeringar även under mycket milda betingelser. Man har
sålunda vid laboratorieprov konstaterat spänningskorrosion,
bestående av ytterligt fina, isolerade sprickor, hos en
onormalt åldrad legering i ganska torr, nästan ren luft.
Olika legeringars relativa benägenhet för
spänningskorrosion kan bero på det korroderande mediets natur. Vissa
laboratorieprov tycks visa att närvaro av syre är
nödvändig för angreppets fortskridande, medan andra visar att
så i allmänhet inte är fallet.
Vid laboratorieprov kan man anbringa nära konstant
spänning eller konstant påkänning. I förra fallet får man
ungefär samma betingelser som när materialet i praktiken
har inre spänningar, i senare fallet närmar man sig
materialets arbetsbetingelser i en konstruktion. De båda
typerna av påkänningar kan i verkligheten adderas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
