Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Nya metoder - Debitering av skenbar effekt, av FÖ - Behandling av tyger med etylsilikat, av SHl - Tillfällig ökning av stadsgasproduktionen, av SHl - Elektrolytisk metallbeläggning av zirkonium, av SHl - Hydroxylamin genom reduktion av kväveoxid, av SHl - Huvudlös, självlåsande stoppskruv, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
987
Fig. 2.
Trefas [-kVA-mätare.-]
{+kVA-
mätare.+}
taget symmetriska varför mätningen av en huvudspänning
ger praktiskt taget samma resultat som en mätning av de
tre fasspänningarna.
Mellanströmtransformatorerna A skall isolera likriktaren
från transformatorkretsarna för huvudströmmen. De är
utförda så att de blir mättade vid måttlig överström varför
belastningen på likriktaren vid 30 gånger normalström,
vilken överström mätaren skall tåla, blir rätt liten.
Likriktaren kan därför göras relativt liten.
Mätaren kan även utföras som
maximalförbruknings-mätare genom att ett mätelement tillkopplas, fig. 2.
Mät-elementet är en dynamisk wattmeter som visar kVA.
Summaströmmen från strömtransformatorerna likriktas
på samma sätt som i mätaren. Spänningarna tas ut över
tre motstånd och likriktas vilket ger en mot spänningarna
proportionell likström i wattmeterns spänningsspole.
Mätfelet för dessa mätare håller sig inom ± 1,5 °/o för
belastningsområdet 5—125 °/o för alla värden av både
induktiv och kapacitiv effektfaktor. Mätarna tål dubbla
märkströmmen kontinuerligt och 30 gånger
märkströmmen under 0,5 s. Mätfel orsakade av variation av spänning,
frekvens och temperatur överstiger ej motsvarande värden
för en vanlig kWh-mätare (Metropolitan-Vickers Gazette
juli 1956 s. 213—219). Fö
Behandling av tyger med etylsilikat. Fibrers
benägenhet att glida på varandra i en väv lär kunna minskas
genom behandling av materialet med en vattenemulsion
innehållande etylsilikat. Samtidigt ökas tygets hållfasthet.
Metoden kan tillämpas för ylle, bomull och syntetfibrer. Prov
med nylontyger uppges visa att glidningsmotståndet hos
behandlat material är mer än dubbelt så stort som hos
obehandlat.
Emulsionen görs av ett tetraalkylsilikat, såsom
tetraetyl-ortosilikat, eller ett arylsilikat, vatten, ett
emulgeringsmedel, t.ex. monoetanolamin, och en skyddskolloid, såsom
kasein eller natriumalginat. Den anbringas innan ett gel
(genom hydrolys) bildats i sådan utsträckning att den
förlorat sin vätskekaraktär.
Man kan behandla fibern direkt, under spinningen till
garn eller i det färdiga garnet. Den bästa metoden är dock
behandling av det färdiga tyget, följd av torkning. Man
kan nämligen då helt enkelt blöta upp det i emulsionen
(Chemicals Digest 1956 h. 2. Union Carbide & Carbon
Corp.). SHl
Tillfällig ökning av stadsgasproduktionen. För att öka
ut stadsgasen vid toppförbrukning kan man använda
vattengas eller generatorgas, men de har så lågt
värmevärde att de kan blandas in bara i begränsad mängd. Man
använder därför också en flytande butan-propanblandning,
erhållen vid katalytisk krackning av petroleumfraktioner
(jfr Tekn. T. 1951%. 482).
En nyare metod för tillfällig ökning av
stadsgasproduktionen är impregnering av kol eller koks med tung
avfallsolja från oljeraffinaderier och vanlig torrdestillation av
produkten i gasverk. Detta förfarande är billigt och
fordrar mycket små investeringskostnader. Man får större
utbyte av en gas som har avsevärt högre värmevärde än som
fordras för stadsgas, varigenom mer vattengas eller
generatorgas kan blandas in.
Finkornig koks kan absorbera olja till 30 %> av sin vikt.
Vid behandling i en kammarugn förgasas oljan, medan
koksen återvinns och kan användas på nytt. Genom
tillsats av 1—3 °/o olja till kolet kan man öka gasutbytet med
12—15 °/o (P Schenk i Umschau 1955 s. 683—685; ref. i
EPA Technical Digest No. 611). SHl
Elektrolytisk metallbeläggning av zirkonium. Man
kan inte rengöra zirkoniumytor på vanligt sätt före
elektrolytisk metallbeläggning därför att de är täckta med ett
resistent oxidskikt. Används sålunda samma metoder som
för kolstål, rostfritt stål eller krom, kan det pålagda
metallskiktet lätt dras av. Dess dåliga adhesion märks
särskilt vid värmebehandling av arbetsstycket. Detta kan ha
flera orsaker, men man tror att den viktigaste är
utveckling av vätgas mellan ytskiktet och grundmetallen.
Man lär emellertid nu ha utarbetat en lämplig
förbehandlingsmetod vid vilken zirkonium eller zirkoniumlegeringar
etsas med en vattenlösning av ammoniumfluorid och
fluorvätesyra. Ett elektrolytiskt pålagt metallskikt lär då få så
god adhesion till grundmetallen att man sedan genom en
värmebehandling vid 650—870°C kan erhålla en legering
i gränsskiktet varigenom beläggningen blir mycket fast
bunden. Samma metod kan användas för hafnium
(Engineers’ Digest aug. 1956 s. 324). SHl
Hydroxylamin genom reduktion av kväveoxid. Man
har länge sökt en enklare och billigare metod för
framställning av hydroxylamin än den nuvarande
kommersiella, sur hydrolys av nitroparaffiner. Några tror att en
enklare tillverkningsmetod skulle öppna en stor marknad
för hydroxylamin; en möjlighet är t.ex. syntes av
kapro-laktam som är utgångsmaterial för nylon 6.
Man har nu i USA utarbetat en metod, som förefaller
lovande, då den ger gott utbyte av hydroxylamin och
råmaterialen, väte och kväveoxid, är relativt billiga. Som
katalysator används platina på kol, förbehandlad med väte
i 10 °/o klorvätesyra 15 min vid 35—50°C. En ström av
kväveoxid och väte leds in i vätskan under 6 h vid 0—5°C.
Den erhållna lösningen filtreras och indunstas varvid
kristallin hydroxylaminhydroklorid utvinns.
Under optimala betingelser får man 67—73 °/o utbyte av
hydroxylamin med upp till 95 °/o renhet. Den viktigaste
föroreningen är ammoniumklorid. Med svavelsyra eller
fosforsyra får man 45—53 %> utbyte. Katalysatorns
livslängd förefaller tillräcklig för kontinuerlig drift
åtminstone vid användning av klorvätesyra (Industrial &
Engineering Chemistry juli 1956 s. 18 A). SHl
Huvudlös, självlåsande stoppskruv. En stoppskruv, som
är särskilt lämplig för mjuka material, låses genom att
dess övre del vid idragningen vidgas av skruvmejseln (fig.
1). Dennas spets skall därför ha parallella sidor så att den
når ned i skruvspårets botten. God låsning uppnår man
genom att bända upp spåret med mejseln (Materials &
Method* febr. 1956 s. 162). SHl
Fig. 1. Självlåsande
stoppskruv för mjuka
material.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
