Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Andras erfarenheter - Aluminiumvärmeslingor för tankfartyg, av Wll - Organiska pigment, av H Me - Armeringsmaterial för plaster, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
989
liga, ofta med 114/89 mm diameter, som rör försedda med
ribbor. Eftersom gjutjärnsrören har större diameter än
stålrören, får man montera dem med större inbördes
avstånd i tankens botten, varvid värmeavgivningen blir mer
ojämn men dock tillfredsställande.
I jämförelse med stålrör är gjutjärnsrör avsevärt tyngre
och mindre motståndskraftiga mot mekaniska
påkänningar. Försök har gjorts med duktilt gjutjärn, segjärn, som
bättre motstår stötar och slag och kan gjutas med tunnare
gods, men det är i allmänhet så, att ju närmare gjutjärnet
kommer stålets seghet och mekaniska motståndskraft,
desto mer närmar det sig stålets benägenhet för korrosion.
Dessutom blir en installation av segjärn avsevärt mycket
dyrare än av stål.
En vanlig gjutjärnsanläggning är stark nog att motstå
vanlig behandling, men naturligtvis inte speciellt omild
behandling som mera plastiska material. En av gjutjärnets
nackdelar är att det måste användas i en konstruktion
med raka rörlängder och enkla, på förhand bestämda
rörkrökar, och detta medför ofta en förändring av fartygets
konstruktion och större svårigheter vid senare ändringar
och reparationer. Kostnaderna för en gjutjärnsinstallation
blir därför vanligen högre än för en av stål.
Lättmetall har man med framgång använt i värmeslingor
i tankfartyg. Rör av aluminium-mässing tillfredsställer
kraven på värmeledningsförmåga, låg vikt och
motståndskraft mot stötar och rörelser i fartyget. De kan monteras
utan större förändring av fartygets konstruktion, och
dessutom motstår de frätande inverkan från de olika
petroleumprodukterna och saltvatten.
Man har provat relativt tunnväggiga rör, men dessa kan
lätt skadas el’er bli obrukbara av slag och stötar och kan
också eventuellt bli för svaga för den behandling de
utsätts för av manskap och andra, som då och då arbetar
i tankarna. För närvarande är materialkostnaden hög för
en anläggning med rör av aluminium-mässing.
En speciell aluminiumlegering har emellertid provats i
59,8/50,8 mm rör. En anläggning av detta material har
mycket god värmeledningsförmåga, låg vikt, är i stånd att
motstå stötar och rörelser i fartyget, har stor styrka och
blir därför icke så lätt skadad. Den kan vidare monteras
utan ändring av fartygets konstruktion, precis lika lätt
som en anläggning av stål. Materialet motstår korrosion
av petroleumprodukter och saltvatten mycket bra. Även
om materialet är något dyrare än stål, är det billigare än
gjutjärn och aluminium-mässing. Den öppna frågan med
detta material var hur det skulle motstå elektrolytisk
korrosion vid användning i full skala.
Praktiska prov med en anläggning i full skala har gjorts
i tankfartyget "British Gratitude". Anläggningen blev tagen
i bruk i oktober 1953. Under provtiden har lasten utgjorts
av lätt brännolja, extra tung brännolja samt olika råoljor.
Sjövattenbarlast har intagits 17 gånger, totalt 118 dagar.
Last har uppvärmts 17 gånger under sammanlagt 1 556 h.
Ur uppvärmningssynpunkt var provanläggningen mer
effektiv än en gjutjärnsanläggning som man jämförde
med.
Det var meningen, att anläggningen skulle vara i normalt
bruk under ett år och därefter bli undersökt, men oväntat
måste fartyget docka på försommaren 1954, och då gavs
en möjlighet att undersöka anläggningen i detalj efter ca
8 månaders bruk. Härvid blev tre rör tillfälligt
nedmon-terade, ett nära ångintaget, ett i mitten och ett vid utloppet
av rörspiralen. Dessa, som befanns vara utan skador enligt
undersökning på laboratorium, ersattes av tre nya rör.
När fartyget blev dockat i april 1955, alltså efter 18
månaders drift, gjordes en ny undersökning. Vid detta
tillfälle togs ett rör ut ur systemet ungefär i dess mitt. Hela
installationen befanns fortfarande vara i perfekt skick,
och det uttagna röret visade sig vara tillfredsställande.
Efter rengöring av installationen var det nästan omöjligt
att se skillnad på det därefter insatta ersättningsröret och
de rör som hade varit i drift i 18 och 9 månader.
Man har en speciell metod att fästa ihop rören och
flänsarna, och installationen var fullkomligt ångtät, när den
undersöktes i april 1955. Undersökning av rören och
flänsarna klargjorde att dessa var helt fria från korrosion,
och med undantag för smärre och obetydliga repor på
utsidan var rör och flänsar som nya. Det fanns inte heller
några tecken på elektrolytisk korrosion, sannolikt
beroende på tillverknings- och installationstekniken och på
speciella isoleringsfästen, vilkas isolationsmaterial var i
perfekt skick (J E Steel i Shipping World 6 juli 1955). Wll
Organiska pigment. Under de senaste tio åren har
industrins förbrukning av blåa och gröna ftalocyaninpigment
tiofaldigats. Detta beror på pigmentens höga stabilitet och
okänslighet för ljus och kemikalier med undantag för de
starkaste. De är olösliga i vatten och de vanligaste
organiska lösningsmedlen och har utmärkt värmebeßtändighet.
Dessutom har pigmenten en ovanlig styrka och briljans.
Ftalocyaninblåtts färgstyrka är 1,5 gånger så stor som
järnblåtts och 15 gånger så stor som ultramarins.
Ftalo-cyaningrönt är den enda gröna färg som är helt okänslig
för ljus.
De viktigaste ftalocyaninerna innehåller koppar. De blå
färgerna framställs bl.a. genom att ftalsyraanhydrid får
reagera med karbamid (derivat av denna kan också
användas) och ett kopparsalt i närvaro av en katalysator,
t.ex. ett molybdat eller borat. De gröna färgerna erhålls
genom behandling av kopparftalocyaninblått med klor vid
relativt hög temperatur i ett klorhaltigt medium, vanligen
en eutektisk blandning av natrium- och aluminiumklorid.
De i båda fallen erhållna råprodukterna löses i stark
svavelsyra och fälls ut genom att lösningen hälls i vatten.
Efter filtrering och urtvättning upparbetas produkten i
olika former.
Pigmenten säljs mest torra men även suspenderade i
vatten eller olja. Vanligast i marknaden är:
Ftalocyaninblått B, klorfritt, har röd anstrykning och är
i a-form. Dess stora nackdel är att det i starka organiska
lösningsmedel omvandlas till den stabilare /^-formen, som
har sämre färgegenskaper.
Ftalocyaninblått BNC är en delvis klorerad
kopparförening vars a-form är stabil.
Ftalocyaninblått BG är en klorfri kopparförening i
ytform med en intensiv grönaktigt blå färg.
Ftalocyaninblått BNF är en form av BG vilken inte
separerar i suspension liksom de vanliga ftalocyaninerna.
Detta uppnår man genom en speciell ytbehandling eller
genom att blanda med metallftalocyaniner som inte
innehåller koppar eller med sulfonerade ftalocyaniner.
Bokstavsbeteckningarna torde gälla en viss tillverkares
typer.
Med några undantag kan ftalocyaniner användas för alla
industriella och konstnärliga ändamål. De utnyttjas i
industrifärger, handelsfärger, plaster, tryckfärger,
golvbeläggningar och läderfärger. De kan också användas för
färgning av syntetiska textilfibrer (Chemical Engineering
maj 1956 s. 138). H Me
Armeringsmaterial för plaster. Få av de
armerings-material för plaster, som i dag används, konkurrerar med
varandra. Deras egenskaper är så olika att vart och ett av
dem har sitt speciella användningsområde. Den forskning,
som syftar till förbättring av armerade plaster, är för
närvarande huvudsakligen inriktad dels på ökning av
användningsområdena för de mera konventionella
armerings-materialen, t.ex. trä, kraftpapper och naturfibrer, dels och
framför allt på det bästa utnyttjandet av glasfiber,
syntetfibrer, asbest och sisal.
Dessa material används nästan uteslutande som fibrer;
undantag är bara två nva former av glas, nämligen tunna
flingor och mikroballonger (jfr Tekn. T. 1956 s. 203).
Fibrerna kan behandlas på så många olika sätt att det vållar
betydande svårigheter att välja den rätta formen för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
