Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1956 - Ett Svenskt Ingenjörssällskap? av Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
1043
Ett Svenskt Ingenjörssällskap?
I dag existerar ett mycket stort antal
livskraftiga tekniska sammanslutningar som byggts upp
på en gemensam bas, nämligen
yrkesinriktningen. Som exempel kan nämnas Svenska
Pappers-och Cellulosaingeniörsföreningen, Svenska
Kom-munal-Tekniska Föreningen, Svenska
Brandingenjörsföreningen, Svenska Kemistsamfundet.
Nya sådana föreningsbildningar är att vänta i
kanske stigande grad.
Betydelsen av en dylik specialisering måste
beaktas, men samtidigt är det klart att fara
uppstår för ensidighet och isolering kring
specialfrågorna. Utblicken och det gemensamma för
tekniken måste kraftigt värnas och här har
ingenjörsorganisationer av Svenska
Teknologföreningens typ en svår men ytterst betydelsefull
uppgift. Ordföranden för Svenska
Kommunal-Tek-niska Föreningen, Fredrik Schütz, har belyst en
dylik frågeställning som uppstått inom denna
förening. Jag citerar:
".. . Ur vår förenings synpunkt är det givetvis beklagligt,
om en separat organisation för vattenfrågor skall
uppstå . .. Man kan också befara, att vattenfrågorna kommer
att försvinna från kommunaltekniska föreningens
verksamhetsområde, ... Detta är att beklaga, emedan
vattenområdet omfattas med stort intresse av många av
föreningens medlemmar .. .
För några decennier sedan bildade gasverksingenjörerna
inom vår förening en särskild specialförening och
lämnade sedan inom kort tid Kommunaltekniska Föreningen.
Skulle bildandet av en vattenteknisk förening leda till
samma resultat, vilket man tyvärr kan befara, åtminstone,
för de tekniker, som är helt engagerade inom
vattenområdet, så kommer vår förening att lida en mycket stor förlust.
Kommunaltekniska Föreningens viktigaste uppgift är att
utgöra ett samverkande organ för kommunaltekniken.
Städernas tekniska problem blir alltmer komplicerade, och
detta leder till att antalet specialister ständigt ökar,
särskilt i de stora samhällena. Denna avgränsning av
verksamheten ger lätt en isolerad ställning åt teknikern, och
han får svårare att rangera in sina problem i deras rätta
sammanhang. Specialisten överdriver gärna betydelsen av
sin egen verksamhet och blir lätt oförstående för den
avvägning mellan olika frågor, som alltid måste ske, inte
minst ur ekonomisk synpunkt...
Om en särskild vattenteknisk förening kommer att bildas,
får man hoppas att ett intimt samarbete skall komma till
stånd mellan föreningarna, och att vattenteknikerna även
framdeles använder Kommunalteknisk tidskrift som sitt
organ ...
Skulle en fortsatt uppdelning i specialföreningar komma
till stånd, kommer Svenska Kommunal-Tekniska Förening-
Diskussionsinlågg i Svenska Teknologföreningens styrelse den 8
november 1950.
ens ställning som gemensamt organ för stadsbyggarna att
ytterligare försvagas, och man har all anledning att
överväga, om en sådan utveckling är önskvärd." Så långt
Fredrik Schütz.
Vad nu citerats är inte alls speciellt för
Kommunaltekniska Föreningen. Inom Svenska
Konsulterande Ingenjörers Förening diskuteras nu
liknande frågor. Samma problem är högaktuella
hos Svenska Teknologföreningen. Man frågar sig
då om de olägenheter som bildningarna av
specialföreningarna medför kan undgås eller
mildras. I diskussionerna kring förslaget om en
särskild förening för vattenteknikerna skymtar hos
en av initiativtagarna en frågeställning som nog
i sig rymmer något av det väsentligaste. Detta
kan summeras sålunda: De resurser en stor
mångsidig förening förfogar över skall räcka till
för allt arbete som inom dess verksamhetsram
kan anses aktuellt och angeläget. En viss
specialgren kan därvid inte påräkna ett sådant intresse
att dess problem får den prioritet som
entusiasterna i just detta fack skulle önska. I den
allmänna föreningen måste en avvägning ske
mellan olika önskemål och en fördelning av de
gemensamma resurserna utföras i anslutning
härtill.
Specialisterna däremot, som anser sig ha så
aktuella och angelägna frågor att behandla, är
beredda attt offra mera just för detta och går
med energi och intresse in för att såväl ställa
arbetskraft till förfogande som att skaffa pengar
för ändamålet.
Problemet är långt ifrån obekant för Svenska
Teknologföreningen. Bildandet av Svenska
Arkitekters Biksförbund (SAB) till exempel var
från början en typisk sådan utbrytning, där den
större gemenskapen icke var lyhörd för och hade
nog smidiga former för att låta ett visst
trängande behov hos en specialgrupp få svängrum
och resurser nog att inom den större
gemenskapens ram tillfredsställa sina önskemål.
Vid STF:s omorganisation beaktades just
dessa förhållanden, och man betonade vikten av att
specialföreningar och specialförbund fick egen
ekonomi och själva bestämde sina avgifter och
därigenom själva gav ramen för sin aktivitet.
Har STF därmed löst det problem som ovan
relaterats vara aktuellt för Kommunaltekniska
Föreningen? Svaret blir nej. Två allvarliga
bekymmer kvarstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
