Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 4 december 1956 - Andras erfarenheter - Sprickor i ythärdat stål, av SHl - Elektronikkomponeter för extremt höga temperaturer, av DH - Svetsning med zirkonium, av SHl - Sårbinda med aluminiumfolie, av SHl - Utnyttjande av halm, av SHl - Tungt vatten från bryggerier, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1058
TEKNISK TIDSKRIFT
aktuella typen. Vidare bör man göra ytskiktets kolhalt så
låg som möjligt. Det är emellertid långt ifrån lätt och
ibland omöjligt att följa dessa rekommendationer, särskilt
vid sätthärdning.
Vid relativt snabb kylning i luft eller olja efter
uppltol-ningen uppstår säkerligen inga sprickor, men det är ofta
svårt att genomföra snabb kylning i praktiken (A II
Rauch & W R Thurtle i Metal Progress april 1956 s. 73
—76; T W Ruffle & U P Kirby i Metal Treatment &
Drop Forging juni 1956 s. 237—242). SHI
Elektronikkomponenter för extremt höga
temperaturer. Elektroniska apparater i robotar, överljudflygplan,
satelliter, atomreaktorer m.m. måste kunna fungera vid
mycket höga omgivningstemperaturer. Enligt de
specifikationer som nyligen uppställts i USA för dessa
"extremtem-peraturkomponenter" skall de tåla 500—-800°C under en
tid av ca 1 000 h. Man har i USA även börjat utveckla
komponenter som tål dessa specifikationer.
Motstånden består av ett keramiskt rör på vars yta
sprutats en motståndsfilm; ändkontakterna av titan är
pressade till motståndsfilmen under vakuum. Ett typiskt sådant
motstånd har en resistans av 18 kß vid rumstemperatur
och 13 kü vid + 600°C, sålunda en temperaturkoefficient
av 0,05 °/o per °C.
Kondensatorerna kan tillverkas med kapacitanser från
0,001 uF till 0,01 ^F. Dielektrium är glimmer, och husen
vari kondensatorerna uppbyggs är av emaljerad Inconel.
Tilledningarna är även de av Inconel. Kondensatorerna
har provats upp till 800°C. Man tror sig utan vidare
kunna framställa kondensatorer med kapacitans upp till 1,0 uF.
Transformatorer som kan arbeta tillfredsställande vid
temperaturer upp till 520°C under 500 h har framställts.
Magnetmaterialet har en Curie-temperatur som ligger över
500°C. Man använder silver- och nickelbeklädd
koppartråd och isolationsmaterialet är keramik. Man har en hel
del svårigheter med transformatorerna;
isolationsmateria-lets isolationsresistans sjunker med en faktor 10® från
rumstemperatur till 500°C, magnetmaterialet får
försämrade magnetiska egenskaper och resistansen i lindningarna
ökar ca 3 gånger.
Ledningsmaterial i kopplingar är koppartråd isolerad med
en oxidationsresistent glassort. Tryckt ledningsdragning
användes i stor utsträckning. Basmaterialet är härvidlag
keramik och metallen är silver, vilken på lämpligt sätt
bundits till keramiken. Som kopplingsstöd användes
platinatrådar vilka redan vid plattillverkningen smälts in i
keramiken. Komponenterna punktsvetsas vid kopplingsstöden.
En servomotor som är kapabel att arbeta vid 500°C har
framställts. Isolationsmaterialet i statorn är keramik,
ledningsmaterialet är nickelpläterat silver. Motorn har
dimensionerna ca 50 X 90 mm. Den är en tvåfasmotor för 400
Hz och behöver en lägsta driftspänning av 57 V.
Utvecklingsarbetet koncentreras nu på utveckling av
mikrovågsdetaljer för höga temperaturer (Electrical
Manu-facturing okt. 1956 s. 8—10). DH
Svetsning av zirkonium. Man kan smältsvetsa och
mot-ståndssvetsa zirkonium. Föroreningar i metallen ändrar
emellertid dess mekaniska egenskaper avsevärt och har en
indirekt verkan på svetsens egenskaper. Då zirkonium har
stor affinitet till luftens gaser vid förhöjd temperatur,
måste man använda skyddsatmosfär vid smältsvetsning.
Vid försök med gasbågsvetsning med helium som
skyddsgas användes svetstråd bestående av i remsor klippt
zir-koniumplåt. Spänningen var 18—20 V och strömmen 60—
140 A. Svetsarnas hårdhet blev 89—91,5 Rockwell 15T mot
88,5—90 hos grundmaterialet. Vid dragprov brast
materialet i den värmepåverkade zonen intill svetsen.
Brott-gränsen var 48—60 kp/mm2; förlängningen var inte
mätbar. Bästa betingelser vid smältsvetsning torde vara
användning av helt sluten inert atmosfär. Man bör undvika
smältsvetsning om sega svetsfogar önskas.
Vid motståndssvetsning användes 0,6 och 1,0 mm plåt. Efter
sandblästring gav materialet ett ytmotstånd på 200—250
mikroohm. Bästa resultat erhölls med elektroder av
Elka-loy A med 100 mm radie för 1,0 mm plåt och 75 nnn radie
för 0,6 mm, 60—90 °/o inträngning och en svetsdiameter 4,5
gånger grundmaterialets tjocklek. Svetsarna blir då väl
definierade och har varit fullständigt smälta. Det synes
vara relativt lätt att motståndssvetsa zirkonium (H Justis
& C Lawrence i Iron Age 22 mars 1956 s. 79—81). SHI
Sårbinda med aluminiumfolie. Det har visat sig att
renaluminium är steriliserande, en egenskap som är vanlig
hos metaller på grund av deras benägenhet att sända ut
joner. Silver och tenn har använts som desinfektionsmedel,
men man har på senaste tiden funnit att aluminium är
bättre för medicinskt bruk genom lågt pris och ogiftighet.
Man tillverkar därför i Österrike en sårbinda bestående
av en 10 tjock, tätt perforerad aluminiumfolie, klistrad
vid starkt absorberande "cellstoff". Bindan kan lätt
steriliseras och är luftgenomsläpplig. Metallen läggs närmast
såret. Den fastnar inte, varför bindan utan svårighet kan
bytas (Aluminium Ranshofen Mitteilungen okt. 1955 h. 2;
ref. i EPA Technical Digest No. 715). SHI
Utnyttjande av halm. Den bästa av alla provade
praktiska metoder att nyttiggöra överskott på halm påstås vara
anaerob jäsning. Denna process uppges kunna regleras så
att inget kväve förloras; man får en brännbar gas, som
kan användas för uppvärmning eller komprimerad till
drift av traktorer, och en gödsel färdig för användning. Av
100 kg halm erhålls 14,2 m3 gas (Landbau-Forschung dec.
1955 s. 86—87; ref. i EPA Technical Digest No. 689). SHI
Tungt vatten från bryggerier. Det har visats att vissa
biologiska processer, t.ex. Chlorellas tillväxt, ger en liten
separering av lätt och tungt vatten genom att de
levande cellerna använder bara det förra. Den största
svårigheten vid utnyttjandet av en sådan process för
anrikning av tungt vatten är emellertid att relativt litet vatten
förbrukas vid industriella biologiska processer. Vid t.ex.
odling av Penicillum chrysogenum för framställning av
penicillin blir det använda vattnets volymminskning så
liten att anrikningsfaktorn för tungt vatten blir obetydlig.
Vid en svensk undersökning har man emellertid genom
att blöta upp korn med vatten, dvs. genom samma process
som bryggeriernas stöpning av korn vid maltberedningen,
kunnat uppnå betydande minskning av det använda
vattnets volym. Man har nämligen använt samma vatten vid
nio på varandra följande stöpningar.
Separeringsfaktorn s vid framställning av tungt vatten
genom elektrolys har Lewis definierat genom ekvationen
dNH/NH = sdND/ND
där Nh och ND är totala antalet i separeringen deltagande
väte- resp. deuteriumatomer. Inför man vattnets
begynnelse- och slutvolym, V0 resp. V, får man efter vissa
approximationer
_ ln Vo/V
S ~ ln Vo/V - ln a
där anrikningsfaktorn oc. är definierad som förhållandet
mellan deuteriumoxidens koncentrationer i V och V0.
Vid försöken med stöpning av korn varierades
viktförhållandet korn : vatten, medan alla andra faktorer av
betydelse hölls konstanta. Man fick följande resultat:
Viktförhållande korn : vatten ................ 0,30 0,67 1,33
Separeringsfaktor ............................ 3,0 1,54 1,15
Orsaken till separeringsfaktorns variation med
viktförhållandet är okänd. De erhållna separeringsfaktorerna
förefaller ovanligt höga för en biologisk process (L Carlbom,
R Skjöldebrand & N Nielsen i Nature 26 maj 1956
s. 988). SHI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
