Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1956 - Tacryl — en svensk syntetfiber, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1086 TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Spinnschakt för framställning av Tacryl-fiber.
acetatfiber av samma skäl resulterat i
skrinläggning av produktionsplanerna.
Man måste därför välja våtspinning vid vilken
spinndysor med 1 000—10 000 hål kan användas
och ett mäktigt men lugnt produktionsflöde
uppnås. Omkring 1950—1951, när valet av
spinnprocess blev aktuellt, fanns ingen tillverkning av
akrylfibrer enligt våtspinningsmetoden men väl
patent på användning av glycerol och speciella
vattenlösningar som koaguleringsmedel.
Glycerol blir alltför dyr genom förlusterna och
återvinningskostnaderna och har ej heller
kommit till praktisk användning någonstans.
Vattenlösningar ger å andra sidan för snabb
koagule-ring och en kvalitativt underlägsen produkt. De
har dock senare kommit till användning i USA
bl.a. vid mycket låg temperatur. Redan 1950 stod
det sålunda klart, att man vid Fosfatbolaget
måste finna en egen väg för våtspinning.
En serie rent ekonomiska överläggningar förde
till sökande efter ett spinnsystem som tillät
enkel fasseparation genom nedkylning vid
återvinning av lösnings- och koaguleringsmedlen.
Denna metod borde nämligen under alla
förhållanden bli billigare än gängse
destillationsför-faranden, särskilt med tanke på bränslepriset i
Sverige. Lösnings- och koaguleringsmedlen
skulle alltså vara partiellt biandbara med varandra.
Vidare fastställdes att koaguleringsmedlet
skulle vara billigt; under inga förhållanden fick det
kosta över 1 kr/1, eftersom man måste räkna
med att varje kilogram fiber drar med sig
kanske 0,5—2 kg koaguleringsmedel. Vatten
kostar 25 öre/m3, eldningsoljor 10—20 öre/1,
koncentrerad svavelsyra 20 öre/1, fotogen 20—50
öre/1, koncentrerad salpetersyra 30 öre/1,
metanol och sprit 30—40 öre/1. Det var sålunda i
denna grupp man hade att söka det ämne, som
satis-fierade den ekonomiska ekvationen.
En fortsatt analys visade, att systemen
dimetyl-formamid—alifatisk fotogen och dimetylsulfoxid
—aromatisk fotogen samt i någon mån systemet
propylenkarbonat—vatten fyllde de uppställda
kraven. Inget av dessa spinnsystem var känt,
och det synes hittills ha varit en gängse
uppfattning att lösnings- och koaguleringsmedlen måste
vara biandbara med varandra i alla
förhållanden.
. Ett partiellt blandbart system av lösnings- och
koaguleringsmedel synes vara en helt ny
kombination inom spinntekniken, om man bortser
från enkel utkristallisering t.ex. av glaubersalt
inom rayonindustrin. Däremot fanns systemen
nitroalkaner—aromatiska kolväten och
dimetyl-formamid—aromatiska kolväten i
patentansökningar, men dessa system är fullständigt
biandbara även vid 0°C.
Vid hög temperatur, 100—150°C, visade det sig
att dimetylformamidlösningar kan spinnas i
fotogen av vanlig handelskvalitet, dvs. med relativt
låg aromathalt. Den spinnhastighet, som
kunde hållas vid dessa betingelser, var emellertid
tekniskt otillfredsställande, och
spinnegenskaperna varierade mycket från det ena tillfället till
det andra. Resultaten ansågs emellertid så
uppmuntrande och de erhållna fibrernas egenskaper
så goda, att man beslöt att utveckla denna
metodik.
Det svåraste problemet är att skapa sådana
betingelser, att spinningen kan genomföras under
de svaga koaguleringsbetingelser som partiell
blandbarhet av lösnings- och koaguleringsmedel
innebär. Här skall endast konstateras att detta
problem i viss mån är analogt med
viskoslösningens eftermognad vid rayontillverkningen.
Först tillämpades horisontal våtspinning i
öppet varmt fotogenbad, men förångningsförluster-
Fig. 2. Sträckning av Tacryl-fiber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
