Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 18 december 1956 - Hänt inom tekniken - Nya tidskrifter - TNC: 21. Ordproblem, av JW - Debatt: Varför just överingenjör? av OÅ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
1127
natur, vilka behandlar fysikaliska och kemiska egenskaper
hos ämnen i fast fas och hos kondenserade system.
Huvudintresset ägnas två delområden: fasta ämnens
elektronstruktur och de fysikaliska och kemiska egenskaper som
mer eller mindre direkt beror av elektronstrukturen; den
grundläggande statistiska mekaniken för kondenserade
system. Bland de specialområden som även skall innefattas i
tidskriftens program kan nämnas kvantteori för ämnen i
fast fas, lågtemperaturfysik, vätsketeori och -struktur,
fer-roelektricitet, luminiscens, halvledare, högpolymerer,
magnetism och magnetisk resonans.
Uppsatserna publiceras på engelska franska eller tyska,
alltid med referat på alla tre språken. Chefredaktör är
professor Harvey Brooks, 224 Lyman Laboratory, Harvard
University, Cambridge 38, Mass. Svensk representant i
redaktionskommittén är docent Per-Olov Löwdin, Uppsala.
Tidskriften utkommer månatligen; fyra häften
sammanförs till en volym. Prenumerationspriset är per volym
2£ 15 sh. för privatpersoner, 6 £ för institutioner,
bibliotek, firmor o.d. Distributör är I R Maxwell & Co. Ltd., 4 &
5 Fitzroy Square, London W 1.
"Teknisk Information från Bultfabriks AB,
Hallstahammar" är en småskriftsserie för kundinformation i vilken
utgivaren "Bulten" på ett lättfattligt sätt redogör för olika
tekniska problem, t.ex. Varför kan muttern få glappa?,
Vad menas med Unified-gänga?, Den metriska gängans
framtid och Hur stort hålkanttryck kan tillåtas? Idén är
god och väl genomförd; det torde inte vara många som
har kastat något av de hittills utkomna sex numren i
papperskorgen.
TNC
21. Ordproblem
118. Den utstakade väg, bildligt talat, som t.ex. en rad
arbetsstycken i en verkstad får gå, alltifrån ämnesstadiet
till färdig produkt, har på engelska fått benämningen
"transfer line", ordagrant översatt: förflyttningslinje. Ofta
säges bara "the line", och i Sverige hör man ibland också
"lajnen". Efter mönster av det tyska Transferstrasse har
man på svenska försökt med "transfergata", men
ändringen från linje till gata förefaller inte vara någon
förbättring. Vi har ju järnvägslinje, flyglinje, kraftlinje och
andra ord med efterleden -linje i betydelsen väg där något
går fram i ständig upprepning eller, som gränsfall,
kontinuerligt. Däremot skulle t.ex. förleden produktions- eller
operations- såväl till form som till beskrivande förmåga
vara att föredra framför transfer-. Man skulle på så sätt
få orden produktionslinje, operationslinje, av vilka för
övrigt det första redan i vissa fall kommit till användning.
Det kan invändas att ordet produktionslinje kan tolkas
på flera olika sätt: som den fasta serien av bl.a.
arbetsmaskiner där produktionsströmmen går fram (jfr
väg-anläggning), eller som själva denna produktionsström
(liksom en vagnfil rör sig på en väg), eller mera
allmänt och abstrakt som en av ett flertal fabrikationsgrenar
(liksom en skola kan vara uppdelad i flera parallella
linjer). De som säger transfergata avser uppenbarligen den
första betydelsen, och operationslinje tolkas väl främst
också på detta sätt. Ett förslag att säga
"produktionskolonn" eller något annat ord på -kolonn förutsätter lika
tydligt den andra betydelsen. Om man komme överens om
att använda ordet produktionslinje, eller operationslinje,
framför allt i den första betydelsen (fast väg), eventuellt
med — säkerligen ofarlig — dragning åt den andra
betydelsen (ström), med undvikande av den tredje betydelsen
(gren), förefaller det som om man skulle få en god svensk
motsvarighet till "transfer line".
119. I en magnetisk krets verkar mink:er
(magnetomoto-riska krafter) som ger upphov till ett magnetiskt flöde,
liksom i en elektrisk strömkrets emk:erna (de
elektromotoriska krafterna) ger upphov till en elektrisk ström. Lik-
heten framstår tydligast om man tänker på en
likströmskrets, bestående av ett eller flera galvaniska element
kopplade i serie med ett eller flera motstånd. Den spänning
som man kan mäta över ett motstånd brukar man kalla
resistansspänning. Ibland säges i stället "spänningsfall",
en term som emellertid bör reserveras för spänningeris
minskning t.ex. i en generator från tomgång till fullast
eller i en kraftledning från generatorutlagen till en
förbrukningsplats. Däremot brukar man inte kalla
resistans-spänningen för en "emk". En magnetisk krets i en
synkrongenerator får sina mmk:er från magnetspolar och
från ankarlindningen, och som magnetiska "motstånd"
verkar polkärnor, luftgap, tänder m.m. Den magnetiska
spänning som man kan mäta t.ex. över luftgapet kallas
oftast mmk, "mmk för luftgapet". TNC har tillfrågats om
detta kan anses korrekt.
Svaret måste bli att fastän inga farliga förväxlingar är
sannolika uttrycket ej kan kallas invändningsfritt. När
man säger "mmk för luftgapet" menar man: så stor del
av kretsens totala mink som går åt för att driva det
magnetiska flödet genom luftgapet. Summa mmk skall
nämligen vara lika med summan av vad som "går åt" för de
olika delarna av kretsen, i full analogi med en elektrisk
strömkrets. Eftersom storheten resistans i en sådan
svarar mot storheten reluktans i en magnetisk krets ligger
det nära till hands att för den omfrågade storheten välja
det fullt korrekta och självdefinierande namnet:
luftgapets reluktansspänning. Då kunde man t.ex. också säga
att "den magnetiska spänningen över polkärnan är lika
med inagnetspolens mmk minus polkärnans
reluktansspänning".
Brev med kommentarer, påpekanden och ev. uppslag
bör adresseras till: TNC, Västerås. JW
Debatt
Varför just överingenjör?
Den för vårt folk karakteristiska böjelsen att höja cn
titel en eller ett par grader har gamla anor. Dalins Argus
omtalar sålunda på 1730-talet att "de simple adelsmännen"
gärna ville kallas baroner, att var skrivare, som fått "en
stor peruk och en grann klädning", skall kallas
sekreterare; en hop bokhållare blir icke "stinna nog" om de icke
får heta kamrerare, "några kladdräknare, igenom hvilkas
händer knapt 100 Plåtar åhrligen roulera, skola änteligen
heta Bokhållare och några ynkeliga Fogdar, soin på små
Säterier knapt hafwa nyckel till en Spannmåls-Bod, måste
heta Inspectorer".
I våra dagars teknokratiska värld har tydligen
traditionerna bevarats. Vem som helst kan kalla sig ingenjör.
Medan man i Tyskland har ingenjörstitelskyddet som en
aktuell riksdagsfråga, och i Norge sedan flera år
civilingenjörstiteln lagligt skyddad, fortsätter titelinflationen
i vårt land. Svenska Teknologföreningen lät för några år
sedan göra en juridisk undersökning om möjligheterna att
beivra obehörigt bruk av civilingenjörstiteln. Det visade
sig att det enda som kunde uppnås var en tänkbar
möjlighet att resa ersättningskrav mot den som genom
användandet av titeln åstadkommit materiellt påvisbar skada.
I sanning ingen lätt uppgift.
Om sålunda samhället knappast tycks ha ägnat dessa
frågor någon större uppmärksamhet så borde väl dock
ingenjörerna själva vara måna om att skapa och
upprätthålla klarhet i titulaturen inom kåren. Diplomingenjören
lurar i buskarna, trots att den titeln på svensk botten
måste komma — i sin tänkta användning som mellanting
mellan läroverks- och civilingenjörsexamen — att skapa
missförstånd med våra grannländer i öster och söder. Och
vad skall man säga om de många överingenjörer som
dyker upp utan att, för att travestera Dalin, "knapt hafwa
nyckel till ett Kontorsrum". Fram för stramare linjer oss
ingenjörer emellan! OÅ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
