- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
1141

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 25 december 1956 - Frostbeständigheten hos kalkmålade putsytor, av Folke Sandford och Berne Liljegren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20 november 1956

1141

Frostbeständigheten
hos kalkmålade putsytor

Docent Folke Sand f ord och ingenjör Ber ne Liljegren,

Göteborg

620.191.42 : 691.51
693.625

Man har under de senare åren kunnat konstatera, att
kalkmålade ytor ofta har en alltför dålig beständighet mot
klimatiska påkänningar. Det är inte ovanligt att
kalkskiktet flagnar av väsentligt redan efter ett fåtal frostnätter.
Fackfolk står ofta frågande inför detta förhållande,
eftersom man tidigare ansett sig klSnna räkna med betydligt
bättre beständighet hos dessa ytor.

Vi har varit i tillfälle att närmare studera ett sådant fall,
där kalkfärgshinnan flagnade avsevärt efter kort tids
inverkan av regn och frost. Kalkhinnan på de delar av väggen,
där flagning ännu icke skett, kunde lätt lösgöras och var
stark krackelerad. Den använda kalken hade varit av hög
kvalitet, och strykningen hade utförts av fackmän. Vid
analys av kalkflagorna framkom ingenting som tydde på
att den använda målarkalken inte varit av hög kvalitet.

Prov på provkroppar

Vid våra undersökningar utgick vi från, att en sprickfri
kalkfärgshinna är en viktig förutsättning för en
väderbeständig uppstrykning. Därför utförde vi ett antal
experiment i avsikt att utröna huvudvillkoren för att en
sprickfri kalkhinna skall erhållas. Lufttorra provkroppar med
stänkrappade ytor beströks med kalkvatten (den klara
lösning, som erhålles, då en kalkslamning får "sätta sig")
samt därefter en eller flera gånger med olika
koncentrerade kalkslamningar, tills god täckning förelåg. Målarkalk
av god kvalitet användes i försöken.

Det visade sig, att man för att få tillfredsställande
täckning med en enda strykning måste ha en kalkslamning med
en torrsubstanshalt på ca 30 °/o. Uppstrykningen visade en
påfallande tendens att ge onödigt tjocka skikt i
stänkrappningens fördjupningar. Efter torkningen, som i detta och
övriga försök skedde i stillastående luft vid 20°C och
50 %> relativ fuktighet, kunde man iaktta en ganska
kraftig sprickbildning i kalkhinnan i stänkrappningens
fördjupningar, dvs. på de ställen, där kalkhinnan var tjockast.
Någon avflagning kunde dock icke upptäckas och
kalkhinnan verkade att ha häftat väl på underlaget trots
sprickbildningen.

Vid 20 °/o torrsubstans i slamningen behövdes två stryk-

ningar för att täckningen skulle bli fullgod.
Sprickbildningen var något mindre än när en slamning med ca 30 °/o
torrsubstans användes.

Om en slamning med ca 16 °/o torrsubstanshalt användes,
behövdes minst tre strykningar för att god täckning skulle
erhållas. Även om man också i detta fall kunde iaktta en
obetydlig sprickbildning i kalkhinnan i putsens
fördjupningar, föreföll dock kalkhinnan över lag vara av god
kvalitet med avseende på såväl vidhäftning som
sprickbildning.

Av dessa resultat att döma förefaller det sålunda, som om
det vore nödvändigt att stryka två eller flera gånger med
ganska utspädda slamningar, för att tillfredsställande
kvalitet hos uppstrykningen skall erhållas. Från
arbetskostnadssynpunkt är det emellertid önskvärt att uppnå
täckning med en strykning.

Eftersom sprickbildningen beror på att kalkhinnan
krymper vid torkningen, kunde man vänta, att en peptisering
av kalkslamningen skulle medföra en minskning av
sprickbildningen. Samtidigt skulle man vinna fördelen av att
kunna hålla högre torrsubstanshalt utan att få alltför
tjockflytande slamning.

En slamning med 45 °/o torrsubstans och viskositeten
13 cp är alltför tjockflytande för att ge ett gott resultat vid
strykning. Om emellertid denna slamning försättes med
t.ex. 1 eller 2 °/o rörsocker räknat på torrsubstanshalten,
faller viskositeten till 9,0 cp resp. 7,5 cp. Rörsockret har
alltså en kraftigt förtunnande effekt på slamningen, och
man kan därför erhålla strykbar konsistens vid högre
torrsubstanshalt.

Emellertid visade denna peptiserade slamning en tendens
att "gryna sig" vid påföringen, varför man trots den högre
torrsubstanshalten icke kunde erhålla täckning med en
strykning. Vidare visade sig den erhållna kalkhinnan ha
påfallande mindre hållfasthet än den, som erhålles, då
socker icke tillsättes. Trots den mindre krympningen
krac-kelerade uppstrykningen avsevärt, sannolikt på grund av
dels den lägre plasticiteten, dels den lägre
draghållfastheten hos skiktet.

Prov på urglas

För att bilda oss en mera entydig uppfattning om
sprickbildningstendensen hos de olika slamningarna, göt vi
kalkslamningar på urglas i sådan mängd, att det torkade
skiktet i samtliga fall blev 3 mm tjockt. Ett så tjockt skikt
har vanligtvis betydligt större benägenhet att spricka vid
torkning än det tunnare kalkskikt, som normalt
förekommer vid kalkmålning och vi ansåg oss därför på detta sätt
få en relativt känslig metod för provning av
spricknings-tendensen.

Efter torkning av en uppstrykning av målarkalk,
peptise-rad med 1,2 °/o socker och innehållande 45 °/o torrsub-

Fig. 1. Slammad målarkalk, torkad på urglas; t.v. 45 °/o torrsubstanshalt och 1,2 °/o socker, i mitten 31,5 °/o
torrsubstanshalt, t.li. 16,5 °/o torrsubstanshalt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:40:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/1161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free