Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 2 - Olja som råvara för svensk stadsgas? av Clas Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska gasindustrin av i dag samt dra fram
en del synpunkter som kan vara av betydelse
vid en bedömning av oljeförgasningsfrågan.
Stadsgasindustrin i Sverige
Den svenska stadsgasindustrin består för
närvarande av 25 gasverk, vilka är belägna i
städer i mellersta och södra Sverige. Den
sammanlagda produktionskapaciteten uppgår till
omkring 350 miljoner m3 gas per år, och av
denna kvantitet svarar Stockholms gasverk
för nära hälften och gasverken i Göteborg och
Malmö för ungefär 20 Produktionen har
under 1950-talet stigit relativt kraftigt varje
år (fig. 1). Den största ökningen har skett
vid Stockholms gasverk, medan den
sammanlagda produktionen för övriga verk hållit sig
tämligen oförändrad. En hel del små gasverk
har under 1950-talet fallit bort, men deras
sammanlagda produktion motsvarar endast ca 2 %
av den totala produktionen.
Nybyggnadsvärdet för nu befintliga
produktionsanläggningar exklusive tomt är ca 300
Mkr. i 1955 års penningvärde, och antalet
arbetare och tjänstemän inom industrin uppgår
till sammanlagt ca 2 300. Försäljningsvärdet
per år av gas, koks och övriga biprodukter
uppgår till sammanlagt ca 175 Mkr. och
fördelar sig med ca 65 Mkr. på gas, 100 Mkr. på
koks och 10 Mkr. på övriga biprodukter,
räknat i dagens priser.
I princip tillämpar gasverken samma
produktionsmetoder som när industrin startades
för ca 100 år sedan, men i likhet med andra
industrier har den tekniska utvecklingen gått
starkt framåt och produktiviteten har ökat
högst väsentligt. Således har t.ex. volymen
producerad gas per anställd vid Stockholms
gasverk under de senaste 25 åren stigit med
drygt 60 %.
Råvaran är kol, som i horisontal- och
vertikalkammarugnar avgasas under 20—24 h.
Rågasen undergår olika reningsprocesser,
varvid man erhåller en rad värdefulla
biprodukter, såsom tjära, bensenderivat och ammoniak.
Efter våtsläckning av koksen krossas den och
sorteras. Förutom avgasning av kol i
kammarugnar användes ibland även mindre
kvantiteter vattengas, vilken karbureras med olja
eller lättbensin till lämpligt värmevärde.
Under högbelastningsperioder användes på en
del håll propan-butangas, Gasol, som blandad
med luft eller generatorgas tillsättes den
ordinarie stadsgasen. Vid två små gasverk
användes enbart Gasol (Tekn. T. 1951 s. 482).
Råvarorna
Stadsgasproduktionen är alltså nästan helt
baserad på en importerad råvara, stenkol. En
övergång till en annan råvara, vilken i detta fall
skulle vara petroleumprodukter, kommer därför
ej att innebära någon förändring, såtillvida att
man även då måste basera produktionen på en
importerad råvara. Å andra sidan har de nu-
varande produktionsmetoderna fördelen, att
gasen kan framställas utan någon egentlig
valutakostnad, enär kostnaderna för kol ungefär
motsvarar värdet på av gasverken producerad
koks och övriga biprodukter, vilka i annat fall
hade måst importeras. En övergång till
petroleumprodukter kommer därför att medföra en
ökad valutabelastning för landet, därest
gasverken ej kan utnyttja biprodukter från de
inhemska oljeraffinaderierna, som dessa ej kan
eller lämpligen ej bör avsätta på annat håll.
Gasverkens kol har tidigare huvudsakligen
importerats från Europa, främst från England
och Västtyskland. Den europeiska
kolproduktionen av för gasverken lämpliga kol har
emellertid ej alltid hållit jämna steg med
efterfrågan, varför Europa och därmed även Sverige
under de senaste åren haft en relativt
betydande import av amerikanska kol. Även om
lämpliga europeiska kol i fortsättningen synes
komma att bli svårare att anskaffa, kommer dock
med säkerhet lämpliga kol att kunna
importeras från andra håll.
Förbrukningen av petroleumprodukter synes
komma att öka högst väsentligt, men enligt
officiella uttalanden kommer världens
oljereserver att vara tillräckliga för att tillgodose
det ökade behovet under de närmaste
decennierna. Importen av flytande bränslen har
emellertid hittills varit mera politiskt känslig
än importen av fasta fossila bränslen. Jag
ifrågasätter därför om inte gasindustrin kan
komma i ett något svårare och mera osäkert
läge för råvaruanskaffningen, om
produktionen helt lägges över på petroleumprodukter, på
samma sätt som det måste ligga en stor
osäkerhet i att basera en viss del av landets
energiförsörjning på enbart ett energislag.
Bränslets utnyttjning
Den termiska verkningsgraden för
gasframställning i kammarugnar eller vertikala
retorter har ökat kraftigt, och i moderna
anläggningar är den nu omkring 85 %, om man
även tar hänsyn till värmeinnehållet i koks
och övriga biprodukter. Energiförbrukningen
i dessa anläggningar är således mycket lägre
än vid framställning av andra sekundära
energiformer. Vi har ännu inte någon erfarenhet
här i landet av de nya
oljeförgasningsmetoder-na, men enligt vad man kan förstå av
resultaten från de anläggningar, som nu en tid varit
i drift på kontinenten, torde man för dessa
kunna räkna med verkningsgrader på 75—
95 %, beroende på vilken råvara man
utgår från. Ur denna synpunkt synes det därför
vara ganska likgiltigt om man väljer olja eller
kol som råvara för framställning av stadsgas.
Gasverkens andra huvudprodukt vid
nuvarande produktionsmetoder utgöres av koks, vilken
huvudsakligen försäljes för hushållsändamål
inom städer och angränsande uppland.
Nettoproduktionen uppgår till ca 575 000 t/år och
täcker omkring en tredjedel av det totala
behovet av hushållskoks. Förbrukningen av koks
fi TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
