Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 3 - Nödutsprångsdon i krigsflygplan, av Olle Ekstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Firman Douglas’ förslag till
nödutsprångs-kapsel omfattande hela flygplansnosen.
katapultstol, kan användas. Den utskjutna
enheten behöver ej bli tyngre än ca 250 kg,
varför endast en måttlig ökning av fallskärmsytan
fordras för att bära ned kapseln.
Den största nackdelen med denna typ av
kapsel är att luftmotståndet ej kan göras
tillräckligt litet och massan tillräckligt stor för
att minska retardationen avsevärt. Man flyttar
endast upp gränsen för retardationsskador
några tiondelar i Mach-tal räknat. En annan
svårighet är att förhindra att kapseln tumlar.
I detta avseende är inte kapseln lämpligare än
katapultstolen.
Bland konstruktiva svårigheter bör nämnas
att kapselns båda skalhalvor kräver ett stort
utrymme i kabinen och kommer att inkräkta
på lämpliga platser för reglage. De förslag till
konstruktivt utförande som i dag finnes på
denna typ av kapsel, medför dessutom att
föraren ständigt måste irriteras och hindras i sina
rörelser av kapseldelarna.
Avskiljbar nos
En drastisk lösning på kapselproblemet är att
vid nödutsprång spränga av hela främre delen
av flygplanet inklusive kabinen. Den kapsel
som därvid bildas har mycket lågt motstånd
och stor massa, varför retardationsproblemet
är eliminerat. Flygplannosen får emellertid ej
tumla och tväranlåsas, utan måste stabiliseras
omedelbart efter frigöringen från flygplanet.
Detta kan göras med bromsskärm eller med
ut-fällbara fenor, fig. 5.
En räddningskapsel av detta utförande löser
alla de problem som man nu har vid
nödutsprång med katapultstol. Införandet av
bort-sprängbar nos medför emellertid en mängd
svårlösta konstruktions- och utprovningsproblem.
Vid lossprängningen måste ett antal koppel
samt styrlinor och kabelknippen sprängas
snabbt och med hundraprocentig säkerhet.
Den lossade nosen måste separeras från
bakom-varande del av flygplanet, innan
stabiliseringsskärmen kan utlösas. Separeringen kan
påskyndas genom att luftbroms eller bromsskärm fälls
ut på bakkroppen, medan nosen ges en impuls
framåt-uppåt med en raket.
En stor del av dessa problem kan inte lösas
utan en omfattande utprovning i vindtunnel
och i fullskala. Flygutprovningen i fullskala
kommer att bli en svår och kostsam uppgift.
Den torde av ekonomiska skäl få begränsas till
att nosen släppes från något annat flygplan
som burit upp den till viss höjd och fart. Varje
prov med bortsprängning av räddningskapseln
från det aktuella flygplanet måste resultera i
totalhaveri för detta exemplar — en för
svenska förhållanden alltför dyrbar utprovning.
Olika alternativ för förloppet efter nosens
fri-göring från flygplanet kan tänkas. Antingen
låter man som tidigare nämnts föraren sitta
kvar i den skyddande kapseln ända ned till
marken. För att inte fallskärmsytorna på
kapseln, som kommer att väga 1 000—2 000 kg,
skall bli onödigt stora kan man tillåta en
fallhastighet som är betydligt högre än den som
tillämpas vid fallskärmshopp med oskyddad
människa. Vid anslaget mot marken räknar
man då med en viss arbetsupptagning i nosens
struktur så att hopparen inte blir utsatt för
alltför stor retardation i landningen. I detta
kapselutförande kan man göra det betydligt
bekvämare i kabinen än nu för föraren, genom
att han inte behöver bära på sig en mängd
nödutrustning såsom fallskärm, flytväst,
livbåt, nödproviant, snöskor etc., då ju en del
av flygplanet alltid är med honom på
nedslagsplatsen.
Ett annat alternativ är att föraren lämnar den
bortsprängda nosen sedan denna retarderat
eller fallit ned till lämplig höjd. För detta
fordras med all säkerhet en katapultstol i kabinen.
Denna katapultstol bör då lämpligen ha den
mycket snabba automatik som tillåter utsprång
från flygplan på markhöjd.
Det mest välutrustade flygplan, vad gäller
nödräddningsanordningar, som man i dag kan
tänka sig skulle således vara försett med:
för utsprång vid höga farter och höjder en
av-skjutbar nos försedd med stabiliseringsanord-
macn-rai
Fig. 6. Behov av olika nödutsprångssystem vid olika
flygtillstånd; III! gränsområden där för övrigt
betydelselösa tillfälligheter kan ha avgörande verkan.
/00 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
